Ett stilla lunk

Jag står inte inför så många utmaningar längre och det är ganska skönt. Det är skönt att inte ha en tenta eller en muntlig redovisning att oroa sig inför. Skönt att slippa ha ångest över att behöva tala på jobbmöten eller att försöka göra ett ordentligt jobb när jag läser en dags bakterieprover inklämda på deltid, samtidigt som jag ska undervisa en student och lära upp en ny läkare. Och i värsta fall samtidigt köra apparaten som mäter antibiotikakoncentration i blodprover! Nä, jag har ingen sån oro i kroppen längre, det är bara ett stilla lunk.

Veckans värsta numera är att få iväg Barnet till förskolan och det kan vara nog så jobbigt. Det är den där smörgåsen som ska ätas i en evighet (30 minuter är snabbaste hittills) och så vil-skiten och 500 frågor uppepå det. Och vad jag än svarar så frågar han ”Vad sa du?” minst fem gånger efteråt. Och Lillans morgonstund har inte guld i mund utan mest härj. Hon härjar och är missnöjd och vill aldrig äta frukost men tack gode gud för att det går mot vår så att man snart kan slippa dessa overaller, raggsockor, fleece-ställ och knöliga vantar. Innan jag fick barn tyckte jag att det var jobbigt att klä på mig själv när det var kallt… Ha! Det är nästan lika skrattretande som att jag innan jag fick barn tänkte att man skulle ha det så välstädat och i ordning sen när man var mammaledig och var hemma jämt. HA!

Men nu sover Lillan och jag har en av mina bästa stunder, förmiddagskaffet. Hur underbara barnen än är och hur mycket de än är de bästa som finns så är det så fantastiskt skönt med en stund i lugn och ro med en kopp kaffe.

Och det är trevligt att hålla huset vid liv så här mitt i veckan mitt på dagen. Istället för att det ska stå tomt och övergivet när man är på jobbet så är det nästan alltid någon hemma. Det låter så hemtrevligt runt mig också. Tvättmaskinen och diskmaskinen brummar och skvalar, kylskåpet surrar och nyss lyssnade jag ju till ett trivsamt puttrande från kaffebryggaren.

Vad tysta hemmen måste varit innan alla elektriska apparater gjorde intåg…

 

Storebror och Lillasyster. Tack för att ni finns. 
 

Vilse i pannkakan 1


Jag har så svårt för det här med att vända på saker och ting i huvudet, se vägar framför mig, lokalsinne och så. Vägen från min lilla by har jag kört på 1000-tals gånger och borde kunna redogöra för minsta sväng, ändå vet jag inte vart saker ligger i förhållande till varandra. Vilket hus som kommer före och efter, och om jag ska ta in på nån avtagsväg får jag varje gång fundera:

Har jag missat den? Jag har nog missat den. Nähä, där kom den.”

 Jag skulle klassa det mer som ett funktionshinder än som ”dåligt lokalsinne” för det är verkligen ett handikapp!

Jag hade tänkt att komma med några exempel, men är rädd för att det kan bli ett för långt inlägg, så jag kör flera kortare istället. En del kanske väldigt korta, men så får det vara.

Många gånger har lokalsinnet ställt till det för mig när jag har börjat på nya jobb. Att komma till en helt ny lokal och förväntas hitta är rent hopplöst och stressande, särskilt om man är ung och osäker redan från början.

När jag var på mitt första jobb inom äldrevården hade jag ett riktigt sjå med att inte villa bort mig!

Allra första gången jag var där hittade jag inte ens ut! Det var ändå bara en lång korridor med ett trapphus i mitten och en korridor som vek av mot fikarummet på ett ställe, så någon direkt labyrint var det inte tal om.

Men jag gick korridoren upp och ner, upp och ner utan att hitta trappan. Jag vek av mot fikarummet och fick vända tillbaks igen, och då visste jag inte från vilket håll jag hade kommit och så tog jag förmodligen samma sväng tillbaks igen.

De första vändorna hälsade jag glatt på personalen som jag passerade gång på gång, men till slut gick jag med blicken stadigt riktad framåt och försökte se ut som att jag visste vad jag höll på med… Jag var bara 16-17 år så jag hade inte vett nog att be om hjälp.

Till slut genomskådade personalen mig så klart och så kom de och ledde ut mig.

Så, ja det var ju ett bra första intryck…

Jag var där i perioder under flera år och det tog nog ett par år innan jag säkert klarade av att hitta vägen till fikarummet!

 

Åttonde månaden!

Nu har jag gått in i åttonde månaden! Det känns som att det går mot slutet av graviditeten ändå. Fast… så länge som jag har räknat ner är det många som tror att jag har ännu mindre kvar. Jag har ju inte minst räknat dagarna som det är kvar att jobba, inte bara inför mig själv (som jag kanske borde ha gjort) utan även inför jobbarkompisarna. Det har blivit så tjatigt att det är många som har försökt säga hej då flera gånger redan. Därför är det faktiskt lite genant att jag har nästan tre veckor kvar att jobba… Folk önskade mig ju lycka till och sa hej då redan före jul!

Jag längtar ju så mycket efter min mammaledighet. Jag har ett jätteroligt jobb och jag har verkligen haft ett långt och lyxigt jullov, men jag är trött, det är jobbigt att pendla och nu börjar pusslet med kvällar, helger och dagishämtningar igen.

Jag jobbar bara var fjärde helg, med nån extra helg ibland. Det låter inte så mycket, jag har själv jobbat varannan helg (om inte mer) när jag jobbade inom vården. Men det funkade mycket bättre med helgjobb innan jag fick barn och när man faktiskt orkade göra saker efter jobbet! Nu tycker jag att helgarbetet går ut över både vårat familjeliv och vårat umgängesliv. Även Pappsen jobbar ju helger och kvällar och för Barnets skull har vi aldrig någon ledig vardag tillsammans heller. Vi vill ju att han ska få gå så få dagar som möjligt på förskolan.

Nu har vi till exempel fyra helger framför oss där antingen Pappsen eller jag jobbar eller Pappsen har jour. Det är ett vanligt scenario så det är tur att vi har försökt att vara sociala nu över våran julledighet! Självklart är det många familjer som har det så och det är inte mer synd om oss än om någon annan, men det ska som sagt bli skönt att få mer tid hemma och mer tid tillsammans! (Sociala med andra kanske vi inte kommer att vara det första vi är däremot. Vi får se hur det funkar att bli fyra… Fulla av förväntan är vi i alla fall!)

Idag har jag varit hos barnmorskan igen. Allt såg fortsatt bra ut. Jag hade sällskap av Barnet och Barnets Mormor under besöket så det var extra trevligt! Även Barnets Mormor hade den barnmorska jag har nu vid en av sina graviditeter. Tänk om det var när jag låg i magen? Häftigt!

Vecka 33, åttonde månaden, 80% av graviditeten avklarad. Man har bra koll med dagens gravid-appar!

image ”Vad flinar du åt?” frågar jag Pappsen när han tar kort.

”Jag skrattar bara så kanske du blir glad.” svarar Pappsen.

”Det blir jag inte. Jag blir förbannad.” väser jag.

Nä, skratta inte åt en gravid kvinna. Det kan bara tolkas på ett sätt – FEL.

 

Tiden har varit knapp

Bloggen har tyvärr fått stå tillbaka lite de senaste dagarna. Vi mår alla bra igen, men Barnet har inte kunnat somna på kvällarna om inte jag har legat bredvid honom i sängen. Han har varit ganska svårsövd och ofta somnar jag också. När jag väl har vaknat har jag behövt fixa med schema till dagis och fylla i frågor inför hans utvecklingssamtal (som är nu på morgonen) och annat. Bloggen är ju tyvärr bara något jag kan ägna mig åt när jag har en stund över, och ibland finns inte det.

Det har varit mycket på jobbet också. Jag tänker varje vecka att nästa ska bli bättre och den förhoppningen har jag fortfarande. Jag har mycket att göra med datasystemet och annat jag har ansvar för, men nästan varje dag måste jag rycka in på labbet eftersom det fattas folk där. Ändå förväntas det gärna att jag ska hinna mina andra uppgifter också, så det känns lite stressigt, särskilt som jag är en gravid deltidare.

Därför ser jag extra mycket fram emot den här dagen! Jag, min syster och en av mina svägerskor åker till Stockholm i eftermiddag för att gå på Mammaboosten the Show! Det ska bli riktigt skönt att få komma iväg, äta på restaurang och bli roade på showen! Vi kommer hem framåt natten men jag ledig imorgon också så det känns riktigt lyxigt!

Lite nervöst är det förstås för bilkörning och parkering, ovana vid storstaden som vi är. Jag är också orolig över att maten inte ska vara bra eftersom det varit fullbokat på alla restauranger som vi helst ville till, och maten är ju en av höjdpunkterna när man är iväg!

Som om det inte vore nog är jag orolig över biljetterna också. Eftersom jag har en mammablogg har jag blivit erbjuden biljetter gratis från Familjeliv som driver showen, vilket förstås är toppen. De ska ligga i kassan och vänta på oss, men såklart är jag rädd för att detta ska strula…

Så, det ska bli en jätteskojig dag men jag kommer inte att kunna andas ut riktigt förrän vi (förhoppningsvis) sitter på showen och väntar på att Petra Mede, Andreas Lundstedt och Tomas Järvheden ska göra entré.

Håll gärna tummarna för oss! Jag berättar allt sen om hur det har gått!

IMG_0367.PNG

Man skulle kunna göra en dokusåpa på mitt jobb

Visst är det konstigt? Man är jätteordentlig nästan jämt som ingen märker, men om man nån gång slarvar – då är det alltid nån som kommer på en!

På jobbet är jag väldigt noga och skötsam. Jag ställer alltid in koppen i diskmaskinen enligt det maniskt fastställda schemat för hur allt ska stå, hämtar nya servetter om de börjar ta slut och gör aldrig skidbacke av osten under fredagsfikat.

För min egen del har jag inte så stor känsla för sånt där. Jag skulle kunna torka mig om munnen med tröjärmen och lämna kvar koppen på bordet till ett senare tillfälle, men jag är rädd att stöta mig med jobbets perfektionister. De är ganska rabiata och mina känsliga antenner försöker ständigt läsa av hur jag ska bete mig för att inte stöta mig med någon.

Igår var vi ett gäng kollegor som skulle ut och äta efter jobbet. De jag brukar umgås med hade slutat tidigt så jag skulle sällskapa med ett annat gäng på väg till restaurangen.

Jag kom till omklädningsrummet ganska sent och var rädd att de skulle glömma mig om jag inte var färdig i tid. Jag skyndade in på toaletten och när det visade sig att jag tog det sista av pappersrullen till händerna gjorde jag något som jag aldrig gör annars.

Jag struntade i att sätta i en ny!!

Jag är nog den sista som går idag, ingen kommer att märka något och jag hittar ju inte till restaurangen själv om jag blir försenad…” tänkte jag stressat.

Vi var ett gäng inne i omklädningsrummet och när vi sen bytte om hördes ett avgrundsvrål… Jag vill inte återge de fula orden här men det var en häftig ramsa av svordomar uttalade med sådan ilska och förfäran att jag först trodde att någon gjort sig riktigt illa.

Men naturligtvis var jag inte sist in på toaletten den dagen.

Såklart uppdagades mitt slarv.

Förstås blev det inte av en lugn själ som helt enkelt satte i en ny rulle…

Ut ur toaletten rusade en av jobbets perfektionister! En av de med hetast temperament.

”Jag hatar när folk inte fyller på efter sig!” skrek hon svart i ögonen. Jag hinner inte fylla på!” fortsatte hon medan alla andra som var i rummet försiktigt höll med henne om att det var dåligt av den som gått innan.

Alla utom perfektionisten visste ju att det var jag…

Med gamnacke och hängande armar gick jag till toaletten och satte i en ny rulle…

IMG_4275.JPG
Nu förstår ni kanske varför jag är så rädd för att verka slarvig på jobbet…

PS. Förra veckan var det en annan perfektionist som tog strypgrepp på mig. Fast med en viss glimt i ögat intalar jag mig.

Glad att vara mamma i Sverige

Jag glömde säga att jag är glad över att vara mamma i just Sverige. Även om det känns tungt att lämna bort Barnet till dagis för att kunna jobba så får vi ändå vara hemma mycket med våra barn här.

En sak som jag gillar med mitt jobb är att vi kommer från så många olika länder. Jag tror att vi kommer från 16 olika nationaliteter och i fikarummet får jag lära mig mycket om andra kulturer!

Jag lyssnar på kvinnan från Serbien som bekymrat berättat att mammorna tidigt måste ut och jobba och inte har stora möjligheter till barnomsorg utan mormödrar och farmödrar får springa efter småbarnen. Och de kan vara trötta, sjuka och ha värk men ändå måste de orka långa dagar med många småbarn!

En kvinna från Filippinerna berättar att föräldrarna även där måste jobba tidigt och inte heller har rätt till semester på samma sätt som oss. Ofta har de barnflickor och när mamman kommer hem från jobbet börjar barnen att gråta för att de förstår att barnflickan måste gå hem. Sorgligt!

En kvinna från Iran berättar att mammorna nu har rätt till 6 månaders föräldraledigt vilket är en stor skillnad mot 40 dagar som gällde när hon bodde där!

Och ett land så nära som Holland har bara tre månaders föräldraledigt, sen ska man lämna ifrån sig bebisen och gå till jobbet!

Flera säger att man inte ammar barnen utan ger ersättning direkt. Det är bara de som inte har råd med ersättning som ammar, så att amma har setts som ett tecken på låg status.

Men det är säkert så att det är på väg att bli bättre även i de länderna, om det inte redan har blivit det.

Jag är ändå glad över att vi har det så bra just här!

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Med stolta steg

”Hej Lina!” sa chefen när jag gick förbi på väg till kopiatorn.

”Hej hej!” sa jag.

”Det går framåt med datan, förstår jag”, sa hon och plirade.

Eftersom jag nu suttit i ett par dagar och skrivit in en lista med förkortningar på flera tusen bakterienamn, vilket känns sådär spännande och väldigt enformigt, blev jag lite fundersam. Jag känner mig fortfarande som Goddag Yxskaft på datasystemet men det ville jag inte riktigt säga. Det har jag redan tjatat så mycket om.

”Ja…” sa jag istället svävande.

”Det går väldigt framåt förstår jag. Det märks.” sa hon kryptiskt.

”Jodå, nu har jag ju fått lite egna uppgifter och så också,” försökte jag eftersom jag ännu inte förstod vart hon ville komma.

”Det syns på hur du går.” sa hon. ”Du sträcker på dig när du kommer i korridoren.”

Jaså!

Hon tänkte så.

Jag som bara gick och kände mig fin i min prickiga kofta.

20140323-201650.jpg

Jag älskar prickiga kläder.