Att gå över tiden

Jag hade ju verkligen trott att bebisen skulle komma tidigare.

Jag har en app i mobilen som visar en översikt över gravidveckorna. När jag har tittat på bilden har jag alltid hållit ett finger över vecka 39 och framåt för att få en mer ”realistisk” uppfattning över hur många veckor det är kvar. Haha, ja… och här sitter jag nu i vecka 41. Det är bara fyra dagar över tiden idag, men efter att ha varit beredd så länge så känns det som en halv evighet.

vecka

Det känns som att den här graviditeten inte ledde till nån bebis. Som att jag kommer att gå resten av livet med stor mage, men utan att få barn.

Igår var jag hos barnmorskan. Jag hade hoppats på att slippa åka dit, att förlossningen skulle vara igång till dess. Men när jag nu åkte, hade jag siktet inställt på ett positivt besked. Att hon skulle säga att förlossningen verkade vara mycket nära.

Istället kändes det som att hon trodde att förlossningen låg en bra bit bort. När hon kände på magen skakade hon bara på huvudet och sa att bebisen låg precis som den gjort de senaste fem veckorna.

”Trycker det nåt neråt?” frågade hon.

”Eh, nja, det molar och jag har en del förvärkar, men det betyder väl ingenting som omföderska…?” svarade jag.

Hon skakade bekräftande på huvudet. Ivrigt.

”Nej, nej, det betyder ingenting. Och bebisen ligger ju likadant som sist så det är nog så att det inte trycker något.”

Jag fick tid för igångsättning den 18:e mars…

Jag är visserligen glad över att ha ett slut-datum på förlossningen, men samtidigt kändes det som att ha fått ett jobbigt besked när jag gick därifrån. Jag kände mig matt och ledsen. Jag skulle försöka ta mig till Pappsens jobb för att hämta upp honom för en gemensam lunch, men mitt lokalsinne svek mig, som så många gånger förr.

Jag tog fel i en rondell och pep istället iväg på motortrafikleden till Jönköping.

Åh, det var det sista jag behövde just då och jag blir trött på mig själv. (Och så blir jag lite arg på Pappsen också av bara farten.) Men efter 20 minuter lyckades jag, lätt gråtfärdig, att hitta tillbaka till Pappsens jobb.

Jag har varit så sugen på riktiga kiosk-hamburgare även denna graviditet så vi tog en snabb-lunch på Sibylla. Onyttigt såklart, men det var så fantastiskt gott och med mat i magen kändes det genast mycket bättre. Barnet var hos sin Mormor så det var skönt att få en lunch på tu man hand.

sibylla

Just nu är jag faktiskt också barn-fri. Barnmorskan misstänkte att graviditeten inte vill sätta igång eftersom jag varit sjuk i flera veckor. Det är ju bara förkylningar, men det är jobbigt ändå, och jag har ju också varit ganska orkeslös och inte riktigt känt att jag skulle orka med att föda barn Hon trodde också att blodtrycket kanske blivit för högt för att jag helt enkelt inte mått bra, så hennes bästa tips var att bara vara hemma och vila, slappna av och försöka bli frisk.

Så Pappsen tog Barnet och åkte till Barnets Farmor idag. Jättesnällt av honom och jag hade egentligen gärna följt med, men istället ska jag läsa en bok, baka bullar och bara småplocka här hemma.

böckerJag har redan läst ut dessa tre godingar under mammaledigheten.

Ibland misstänker jag också att bebisen inte vill komma för att jag inte packat ner kameran och videokameran i förlossningsväskan, så det måste jag göra. Kanske påverkar det också att jag inte bakat bullar än som jag ju hade tänkt göra innan förlossningen…?

Ja, det låter rimligt. Inte underligt att förlossningen inte satt igång! Skönt att jag tar tag i det nu.

Åttonde månaden!

Nu har jag gått in i åttonde månaden! Det känns som att det går mot slutet av graviditeten ändå. Fast… så länge som jag har räknat ner är det många som tror att jag har ännu mindre kvar. Jag har ju inte minst räknat dagarna som det är kvar att jobba, inte bara inför mig själv (som jag kanske borde ha gjort) utan även inför jobbarkompisarna. Det har blivit så tjatigt att det är många som har försökt säga hej då flera gånger redan. Därför är det faktiskt lite genant att jag har nästan tre veckor kvar att jobba… Folk önskade mig ju lycka till och sa hej då redan före jul!

Jag längtar ju så mycket efter min mammaledighet. Jag har ett jätteroligt jobb och jag har verkligen haft ett långt och lyxigt jullov, men jag är trött, det är jobbigt att pendla och nu börjar pusslet med kvällar, helger och dagishämtningar igen.

Jag jobbar bara var fjärde helg, med nån extra helg ibland. Det låter inte så mycket, jag har själv jobbat varannan helg (om inte mer) när jag jobbade inom vården. Men det funkade mycket bättre med helgjobb innan jag fick barn och när man faktiskt orkade göra saker efter jobbet! Nu tycker jag att helgarbetet går ut över både vårat familjeliv och vårat umgängesliv. Även Pappsen jobbar ju helger och kvällar och för Barnets skull har vi aldrig någon ledig vardag tillsammans heller. Vi vill ju att han ska få gå så få dagar som möjligt på förskolan.

Nu har vi till exempel fyra helger framför oss där antingen Pappsen eller jag jobbar eller Pappsen har jour. Det är ett vanligt scenario så det är tur att vi har försökt att vara sociala nu över våran julledighet! Självklart är det många familjer som har det så och det är inte mer synd om oss än om någon annan, men det ska som sagt bli skönt att få mer tid hemma och mer tid tillsammans! (Sociala med andra kanske vi inte kommer att vara det första vi är däremot. Vi får se hur det funkar att bli fyra… Fulla av förväntan är vi i alla fall!)

Idag har jag varit hos barnmorskan igen. Allt såg fortsatt bra ut. Jag hade sällskap av Barnet och Barnets Mormor under besöket så det var extra trevligt! Även Barnets Mormor hade den barnmorska jag har nu vid en av sina graviditeter. Tänk om det var när jag låg i magen? Häftigt!

Vecka 33, åttonde månaden, 80% av graviditeten avklarad. Man har bra koll med dagens gravid-appar!

image ”Vad flinar du åt?” frågar jag Pappsen när han tar kort.

”Jag skrattar bara så kanske du blir glad.” svarar Pappsen.

”Det blir jag inte. Jag blir förbannad.” väser jag.

Nä, skratta inte åt en gravid kvinna. Det kan bara tolkas på ett sätt – FEL.

 

Barnmorskebesök och vinterkräksjuka

Jag trodde i det längsta att jag skulle klara mig från vinterkräksjukan som Barnet och Pappsen har haft, men igår på kvällen slog den till.

Jag är ändå glad att jag hann ta mig till barnmorskan innan det bröt ut. Där såg allt fint ut. Jag har rejäla järndepåer så hb-värdet håller sig fortfarande bra. Det började på 134 och igår hade jag 121. Blodtrycket är normalt och magen ligger precis enligt kurvan i storlek. Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta första gången. Hjärtljuden låg på 144, ungefär samma som för Barnet… Allt känns ju bra med både mig och bebisen men det är ändå skönt att få det bekräftat så långt det går!

Nu håller jag tummarna för att jag inte smittade barnmorskan med vinterkräksjuka och inte heller någon på jobbet eftersom jag jobbade igår. Jag får lite dåligt samvete över att jag var på jobbet när vi hade magsjuka hemma men samtidigt var Barnet smittfri och Pappsen främst orkeslös. Jag mådde bra och trodde att jag skulle hålla mig frisk. Nu smittar det ju inte så mycket innan det brutit ut, så förhoppningsvis klarar alla sig.

Jag är lite nyfiken på hur ni resonerar kring det här med att vara hemma vid magsjuka.

På 1177 står det att barn på förskola ska vara symtomfria i två dygn innan de går tillbaka och vuxna i minst ett dygn innan man börjar jobba igen. Bland vanligt folk hör jag kommentarer som att ”Idag får ni vara snälla mot mig för jag har varit magsjuk och kräkts hela natten.” men det finns också de som menar att hela familjen ska stanna hemma tills sista person varit symtomfri i två dagar.

Här hemma går vi efter att den som är sjuk ska hålla sig borta från folk 48 timmar efter sista symtom. De andra får vistas bland folk, dock inte bland små barn, äldre och andra som är mer utsatta eller känsliga.

Hur resonerar ni?

IMG_4796.JPG
Dagens vän, en avslagen Coca-Cola. (Jag vet att man numera säger att sockret är sämre för magen än vad fosforsyran är för att lugna pH-balansen, men det bryr jag mig inte om. Det känns bra.) 😊