Hår!

Jag var hos frisören häromdagen. Det har varit dags att klippa sig länge nu, jag har haft riktigt mycket hår! Inte bara långt, utan även väldigt många hårstrån!

 

Mycket hår!

 

Det är fantastiskt detta med hormoner. Nog har jag dragits med många tråkiga sidor av dem under graviditeten, som illamående och sura uppstötningar, men de för med sig bra saker också. Jag har inte tappat ett hårstrå på jag vet inte hur länge! Man brukar ju tappa allt hår man skulle ha tappat under graviditeten när man ammar, men än så länge sitter det fast. Inte ett hårstrå släpper när tvättar håret, jätteskönt!

Ändå nöjde jag mig med en toppning, jag vill gärna ha lite längre hår över sommaren. Ett tag funderade jag på ljusa slingor också, men jag sa som det var till frisören. Att jag tror att jag kommer att bli vithårig snart så då vill jag gärna njuta av min helt egna hårfärg så länge jag kan. 

Frisören lärde mig att de vita hårstråna nästan alltid börjar i luggen, det är sällan de kommer bak på huvudet först. Det är ju praktiskt, så att man inte är sist med att upptäcka det. Hon sa också att flintskallighet ärvs från mammans sida, på tal om detta med att tappa hår.

Andra goda bieffekter av hormonerna är att håret på kroppen (för en gångs skull) inte växer särskilt mycket. Jag har knappt ett hårstrå under armarna! Väldigt praktiskt inför sommaren. Jag har inte heller några synliga porer i ansiktet, näsan är som en babystjärt.

Det här är en bra fas, jag hoppas den håller i sig ett tag. Nästa etapp under amningen brukar ju vara att håret faller av och att man ständigt luktar svett. 

Ung och snygg

Det är inte så att man aldrig får komplimanger för sitt utseende längre. (Ja, det är väl inte så att de duggar tätt heller…) 

Fast det tråkiga med komplimangerna numera är att de oftast avslutas med ett ”…för att…” 

Jo, men du ser ju bra ut… för att vara 32 år.” 

 ”Du är ju rätt fräsch… för att ha fött två barn.” 

 Man är liksom aldrig bara snygg. 

 Ändå känner jag mig nöjd. Det känns som att jag äntligen har fått min kropp tillbaka!

Inte som att jag har gått ner alla gravidkilon eller så, det har jag visst inte. Det sitter en krans runt magen som nickar ivrigt när jag säger något viktigt. 

Eller när jag går fort, eller hur det är? 

Men jag känner mig ändå lätt och smidig igen. Jag mår bra. Det är skönt att slippa gravidbesvär och allt jobbigt efter en förlossning.

Jag kan dricka kaffe igen och jag får dricka vin och äta mögelost om jag vill. 

Relativt nyförlöst begav jag mig till systemet. Det var inte muntert. För första gången nånsin fick jag inte visa leg, och jag som ser så ung ut (för min ålder). Så idag gjorde jag en ansiktsmask och la ett par gurkskivor över ögonen. Det blev fridfullt i flera sekunder.

Sen började Barnet klättra på mig 

”Inte gurka! Mamma, inte gurka! Inte ögonen! Inte gurk-linser”

Och sen började Lillan skrika också. 

Nu när jag tittade mig i spegeln blev jag ändå full av beundran över resultatet. 

”Fin hy” bedömde jag. ”Ser ung ut, kanske 27,” kisade jag där i skumrasket i hallen. ”Och då är jag ju ändå 32 år och tvåbarnsmamma,” la jag belåtet till. 

Jag gick gick ut till Pappsen i garaget. Han såg glad ut och gjorde tumme upp. 

”Han ser det också.” insåg jag. 

”Du tycker att jag är snygg.” konstaterade jag och i mysbyxor med häng och håret kladdigt av bebiskräks lutade jag mig lojt mot dörrposten. 

Pappsen frustade till. 

Nä hä hä,” gnäggade han. ”Fast det går bra här ute.” sa han. 

 Jag gick raskt in igen.

”Den där Pappsen borde veta hut.” mumlade jag.

Kransen runt magen nickade ivrigt.  

Att gå över tiden

Jag hade ju verkligen trott att bebisen skulle komma tidigare.

Jag har en app i mobilen som visar en översikt över gravidveckorna. När jag har tittat på bilden har jag alltid hållit ett finger över vecka 39 och framåt för att få en mer ”realistisk” uppfattning över hur många veckor det är kvar. Haha, ja… och här sitter jag nu i vecka 41. Det är bara fyra dagar över tiden idag, men efter att ha varit beredd så länge så känns det som en halv evighet.

vecka

Det känns som att den här graviditeten inte ledde till nån bebis. Som att jag kommer att gå resten av livet med stor mage, men utan att få barn.

Igår var jag hos barnmorskan. Jag hade hoppats på att slippa åka dit, att förlossningen skulle vara igång till dess. Men när jag nu åkte, hade jag siktet inställt på ett positivt besked. Att hon skulle säga att förlossningen verkade vara mycket nära.

Istället kändes det som att hon trodde att förlossningen låg en bra bit bort. När hon kände på magen skakade hon bara på huvudet och sa att bebisen låg precis som den gjort de senaste fem veckorna.

”Trycker det nåt neråt?” frågade hon.

”Eh, nja, det molar och jag har en del förvärkar, men det betyder väl ingenting som omföderska…?” svarade jag.

Hon skakade bekräftande på huvudet. Ivrigt.

”Nej, nej, det betyder ingenting. Och bebisen ligger ju likadant som sist så det är nog så att det inte trycker något.”

Jag fick tid för igångsättning den 18:e mars…

Jag är visserligen glad över att ha ett slut-datum på förlossningen, men samtidigt kändes det som att ha fått ett jobbigt besked när jag gick därifrån. Jag kände mig matt och ledsen. Jag skulle försöka ta mig till Pappsens jobb för att hämta upp honom för en gemensam lunch, men mitt lokalsinne svek mig, som så många gånger förr.

Jag tog fel i en rondell och pep istället iväg på motortrafikleden till Jönköping.

Åh, det var det sista jag behövde just då och jag blir trött på mig själv. (Och så blir jag lite arg på Pappsen också av bara farten.) Men efter 20 minuter lyckades jag, lätt gråtfärdig, att hitta tillbaka till Pappsens jobb.

Jag har varit så sugen på riktiga kiosk-hamburgare även denna graviditet så vi tog en snabb-lunch på Sibylla. Onyttigt såklart, men det var så fantastiskt gott och med mat i magen kändes det genast mycket bättre. Barnet var hos sin Mormor så det var skönt att få en lunch på tu man hand.

sibylla

Just nu är jag faktiskt också barn-fri. Barnmorskan misstänkte att graviditeten inte vill sätta igång eftersom jag varit sjuk i flera veckor. Det är ju bara förkylningar, men det är jobbigt ändå, och jag har ju också varit ganska orkeslös och inte riktigt känt att jag skulle orka med att föda barn Hon trodde också att blodtrycket kanske blivit för högt för att jag helt enkelt inte mått bra, så hennes bästa tips var att bara vara hemma och vila, slappna av och försöka bli frisk.

Så Pappsen tog Barnet och åkte till Barnets Farmor idag. Jättesnällt av honom och jag hade egentligen gärna följt med, men istället ska jag läsa en bok, baka bullar och bara småplocka här hemma.

böckerJag har redan läst ut dessa tre godingar under mammaledigheten.

Ibland misstänker jag också att bebisen inte vill komma för att jag inte packat ner kameran och videokameran i förlossningsväskan, så det måste jag göra. Kanske påverkar det också att jag inte bakat bullar än som jag ju hade tänkt göra innan förlossningen…?

Ja, det låter rimligt. Inte underligt att förlossningen inte satt igång! Skönt att jag tar tag i det nu.

Fem veckor har gått fort!

Matilda är, om inte helt återställd, så åtminstone ordentligt på bättringsvägen! Hon piggade på sig ganska snart efter att hon fått i sig antibiotika och när vi, med hjälp av sprutorna, lyckades få i henne konvalescens-maten. 

 Det är verkligen en tyngd som lättade från våra axlar, vi hade ju ställt in oss på att hon skulle lämna oss! Matilda är den enda katt vi sökt veterinärvård för som inte har behövt avlivas, så vi är liksom lite vana vid att det slutar olyckligt. IMG_5190

Igår när Matilda självmant gick till matskålen blev jag så glad att jag var tvungen att ta en bild och skicka till Pappsen! 

 Så nu tuffar det på här hemma i väntan på förlossningen. Jag var hos barnmorskan igår och åtminstone vid en första mätning låg blodtrycket lite högt, så jag fick en extra tid nästa vecka och skulle mäta blodtrycket själv nån gång däremellan. Jag undrade vad man skulle göra om det blev högre, och då skulle jag förlösas, tyckte barnmorskan. Fast jag skulle inte gå och oroa mig, tyckte hon. 

 Fast graviditet och oro går ju lite hand i hand. Trots att man har bebisen i sin kropp så har man så liten inblick i hur den mår. Det enda livstecken man får är ett par buffar och sparkar ibland, man vill ju att bebisen ska komma ut så att man kan se att den mår bra! 

Men nu närmar det sig ju hur som helst. Mina fem veckor som jag skulle vara ledig innan det beräknade datumen har strax passerat och det har gått väldigt fort! Det var många som förutspådde att jag skulle bli rastlös och börja klättra på väggarna här hemma, men… då känner man mig inte så bra. 

Visst vill jag gärna ha full rulle på jobbet och många järn i elden, men jag saknar inte jobbet när jag inte är där. Hemma kan jag ha både mycket och lite att göra utan att det går någon nöd på mig. Jag tycker om att vara hemma. Nu har jag ju Barnet som sysselsätter mig men innan han kom hade jag inga problem med att vara hemma själv heller. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och med att fixa med hushållet eller i trädgården. IMG_5192

Jag har inte svårt för att slappna av med bok, te och nåt gott att äta. Så här såg det ut igår när jag bänkade mig i soffan medan Barnet var hos sin Moster. 

 En del av mig vill jobba, utvecklas och göra karriär, men en annan del skulle gärna hoppa av tåget och vara hemma och ta hand om hem och familj istället. Nu med småbarn väger förstås hemmet allra tyngst. Pappsen skulle nog kunna försörja mig, men jag är sån att jag gärna vill klara mig själv om jag kan. Det ger både frihet och trygghet. 

 Så innan jag blir hemmafru får jag se till att börja försörja mig på bloggen eller att vinna storkovan på lotto. Med andra ord – jag kommer med all sannolikhet att jobba och streta på ett tag till. 

Få se nu, hur många är har jag kvar till pension?

  IMG_5194

Och mellan slapparstunderna kan jag ibland åstadkomma något också. Idag blev det bondbröd.

Egentid!

Nu har jag lämnat Barnet på sin första dagisdag efter att jag gått på mammaledighet.

Det känns toppen! Jag måste säga att det är skönt att vara hemma i lugn och ro, det är så väldigt sällan jag är det. Så nu sitter jag i soffan, äter en sen frukost, bloggar och har Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Ja, ni hör ju – rena lyxen!

2015/01/img_4383.jpg
Jag har köpt tulpaner för att fira min mammaledighet. Nu hinner jag ju njuta av dem även på vardagar!

Vi har nu tillbringat sex dagar helt tillsammans, Barnet och jag, så jag känner också att vi båda har tankat en massa närhet. Det är också gudomligt skönt, att få så mycket tid med sitt barn. Han är så väldigt mammig nu. Det har säkert både med den omtumlande trots-åldern att göra och att han vet att det snart kommer ett syskon.

Igår sa Pappsen nåt om att Barnet är börjar bli en stor kille nu.

”Nä, inte stor!” protesterade Barnet förtvivlat. ”Liten!”

Det skär i mammahjärtat. Han har ju så rätt, Barnet! Han har gott om tid på sig att vara stor senare. Nu är han bara 2,5 år och verkligen en liten kille fortfarande. Tiden som han är liten kommer inte tillbaka. Vi måste ta vara på den och han måste få känna att han fortfarande är mammas och pappas lilla parvel.

Just nu har jag bara satt att han ska gå sju timmar i veckan, och det är ju inte särskilt mycket. En vanlig dag på dagis när jag jobbar är han där i nio timmar. På en dag! Kanske sätter jag honom på lite mer tid när jag har känt efter hur det här funkar, fast 15 timmar kommer vi inte att komma upp till, åtminstone inte nu innan bebisen har kommit.

Ja, jag är verkligen glad att jag gick hem fem veckor före beräknat datum. Faktiskt känner jag mig ändå lite stressad över allt jag har tänkt att jag ska hinna under dessa veckor. Det kan ju vara så långt som sju veckor kvar innan bebisen kommer och i så fall har jag gott om tid, men samtidigt måste jag vara beredd på att den kan komma tidigare också, Barnet kom en vecka för tidigt. På sista tiden har jag hört flera personer som har fött tre veckor för tidigt och det stressar mig. Jag är inte beredd på att få tillökning om två veckor! Vi har en del kvar att förbereda, både praktiskt och mentalt.

Sen har vi ju våran nya familjemedlem att ta hand om också.

Han heter Ragnar men kallas för Ragge. Jag har planer på att döpa om honom till Måns men Barnet har helt sonika bestämt sig för att kalla honom för Pelle…

2015/01/img_4353.jpg

Jag berättar mer om Ragge/Måns/Pelle snart.

Gravid och vikt

Snart borde jag nog ta av mig min ring. Oftast kan jag ta av den men om jag är varm så sitter den fast.

När jag promenerat från bilen och sen upp och ner för trapporna på jobbet för att byta om så är det rent omöjligt att ta av sig ringen! Nu har jag fått jobba med den nån timme varje morgon och det gillar jag inte riktigt, med alla bakterier som vi labbar med.

Förra graviditeten tog jag av mig ringen i vecka 25, nu är jag i vecka 34 så jag har inte svullnat upp lika mycket denna gång.

Jag minns inte riktigt vad jag gick upp förra gången men gissar att det var mellan 16 och 20 kilo, och det mesta gick jag upp i början. Den här gången har jag glömt bort vad min ursprungsvikt var men jag tror att jag inte ökat så mycket mer än tolv kilo.

Det där spelar mig egentligen inte så stor roll. Jag tycker att det är fint med gravida kvinnor – oavsett kroppsform och vikt eller storlek på magen. Men förra gången fick jag en del kommentarer om min viktökning, och framför allt var det många som dristade sig till fråga hur mycket jag hade gått upp egentligen. Jag tror att många ser på gravidkroppen som en kropp för sig. Att det inte är kvinnans vanliga kropp utan bara en slags tillfällig, och då tänker man att det inte är så farligt att kommentera den heller.

Fast om jag ska tala för mig själv så känns min gravida kropp väldigt mycket som min kropp. Och jag var så stolt över min kropp förra gången. Redan tidigt i graviditeten ökade jag, till min förtjusning, med ett kilo i veckan. Jag tyckte att varje kilo var ett tecken på att graviditeten gick framåt och att Barnet därinne mådde bra. Jag hade längtat så länge efter att gå med mage och jag kände mig som en prinsessa när den äntligen kom!

Jag har aldrig haft så stora problem med min vikt så jag har inte riktigt förstått hur man kan känna sig när man får kommentarer om att man är stor. Från att ha burit min mage med stolthet kände jag mig bara stor och klumpig. Jag kände att jag klampade fram som en elefant! Det var tråkigt så jag är ändå glad över att jag slipper kommentarerna denna gång.

Sen tror jag inte att man kan påverka så hemskt mycket hur många kilo man går upp under en graviditet eller hur lätt de släpper efter förlossningen. Förra gången var jag betydligt mer noggrann med vad jag åt. Jag hade länge avsmak för chips och snabbmat, aktade mig för sötsaker och motionerade skapligt mycket, ändå kom ju kilona i rask takt.

Den här gången äter jag vad jag kommer över. Jag ger efter för mitt nyfunna sötsug och jag rör mig på tok för lite. Ändå går jag upp mindre i vikt. Säkert var det mycket vätska förra gången, men sen behöver man ju en del fettreserver inför förlossning och amning också. Det är bara som det ska vara.

2015/01/img_4367.jpg
Fast nu när den ska av så har jag visst suttit här och svullnat upp… Det får bli tvål och vatten och sen får jag gömma undan ringen för ett tag. 💛

2014! Mitt år i bilder…

…och text.

Åh, ännu ett år har alltså gått. Jag tänker att jag vill summera året lite.

Vi har nu bott i huset i snart två år. Vi har renoverat ganska intensivt under denna period och det är först nu när övervåningen börjar att bli färdig som jag hoppas på ett lite lugnare tempo.20140723-203400-74040482.jpgIMG_2282

Lite har vi fixat i trädgården också, men mest har jag njutit av att se allt som växer och blommar. Jag kom inte ens ihåg vilka blommor som växte i trädgården så detta blomsterår var precis lika spännande som det första.

20140420-205831.jpg20140531-213530-77730792.jpgIMG_3400

I mars började Barnet på dagis, något jag bävat ordentligt för innan, men som jag ändå tyckt funkat bra. Jag önskar bara att dagarna ifrån honom inte var så långa, men nu går jag ju snart på mammaledighet så då slipper jag ifrån ekorrhjulet för en tid igen.

IMG_2130

Barnet har förstås utvecklats enormt mycket under det gångna året. Nu är han en liten kille som pratar och springer och det är mycket som rör sig i hans lilla huvud. Han är väldigt social och tycker om liv och rörelse. Han har en stor vilja, är enormt envis och kan bli lika arg som han är glad. Han gillar traktorer och annat som rullar, att sjunga och dansa och precis som de flesta barn i hans ålder vill han hjälpa till mycket.

IMG_4300IMG_3496

IMG_3548

Till sommaren blev jag till våran stora lycka gravid igen. Dagen innan jag plussade gick Pappsen och jag på middag vid Göta Kanal, våran första middag ute på tu man hand sen Barnet kom. (Jag ville inte förstöra middagen med ett negativt resultat så vi väntade till dagen efter dejten med att testa.)

IMG_3881

Sommaren innehöll allt som den borde. Lek och bad och utflykter, grillning, jordgubbar och värme. Mest minns jag ändå mitt förtvivlade illamående och tröttheten som gjorde att jag helst ville tillbringa dagarna inomhus i soffan… Tur att sånt släpper och att man i sinom tid glömmer. Nu känner jag bara bebisen som sparkar i magen!

IMG_3653IMG_3803IMG_3940IMG_3768Till hösten mådde jag bättre igen. Barnet har verkligen tyckt om att vara i skogen eller bara i trädgården och äta äpplen och björnbär, gunga eller vara i sandlådan. IMG_4003IMG_4675Först efter sommaren kände jag också att jag hade hämtat ifatt på jobbet efter mammaledigheten. Vi har haft ett enormt utvecklingsarbete på jobbet vilket har varit svårt att hänga med i när jag till att börja med bara jobbade ett par dagar i veckan och sen 75 % efter dagisstarten. Dessutom har jag sen i våras varit med i en liten grupp som anpassat vårat nya datasystem till vårat arbete så jag har delat mina 75 % mellan labbet och data-sidan. Det gjorde att jag kände mig vilsen på båda sidorna.

IMG_3025-1IMG_2989-1

Det var tråkigt, jag som innan mammaledigheten trivts så bra på jobbet, haft så roligt med jobbarkompisarna och vetat att jag varit kompetent i mitt arbete. Nu kände jag knappt igen mig på jobbet. Utbyte av personal, ombyggnad, nya maskiner och arbetssätt hade gjort det till närapå ett helt nytt jobb. Nu funkar det som sagt bättre igen men riktigt som förr är det inte.

Så i oktober förlorade vi våran älskade katt Rut i vingelsjuka.IMG_3086

Hon var så fin och vi saknar henne än. Som tur är har Matilda blivit mycket mer sällskaplig nu när hon är ensam katt i huset.

IMG_4173

I år har vi inte gjort några stora resor men en del utflykter har vi hunnit med.

Syrran och jag var i Stockholm i maj och tittade på Priscilla. IMG_3416IMG_3414I juni var min familj till Astrid Lindgrens värld och i juli åkte vi till Ängelholm tillsammans.

IMG_3595IMG_4058Nu senast var jag, syrran och ena svägerskan till Stockholm på Mammaboosten the Show (där jag  träffade BlondinBella).

IMG_4814IMG_4817

Nu har vi en skön julledighet, magen växer och jag har bara 12 dagar kvar att jobba innan jag går på mammaledighet.IMG_4991

IMG_4583

IMG_4949Så sammanfattningsvis har det varit ett väldigt bra år! Lite stressigt med jobb- och dagispussel och renoveringar, men på det stora hela har det ändå varit lugnt – så som det bör vara för livet som småbarnsfamilj. Höjdpunkterna är naturligtvis att se Barnets utveckling och att få bli gravid igen!

Ja, jag är lyckligt lottad.

IMG_2055

Åren går fort, eller vad säger ni?