Trevlig stadstur med dålig repris

Jag är i ett slags mellanland med klädstorlekar nu. Jag har ett par kilo kvar till min ursprungsvikt och jag tror att jag kommer att gå ner till den igen, om jag ammar ordentligt och inte äter för mycket glass i sommar. Så därför vill jag inte köpa för mycket nya kläder nu, samtidigt som mina gamla kläder inte sitter helt bra än.

I helgen var vi på bollskola med Barnet. Jag tänkte ta ett par ganska lösa shorts och en t-shirt som inte var så tight. När jag drog på mig shortsen satt de som en vakuumförpackning på kroppen.

”Jo, men jag kan nog röra mig.” tänkte jag och provade.

Jag må ha promenerat långsamt men knappen i shortsen for ut med desto högre hastighet. Och t-shirten som jag tänkt ha slimmade mot kroppen på ett föga smickrande sätt. I brådrasket fick jag slita åt mig nåt annat som åtminstone satt lite löst, så jag fick vippa runt på fotbollsplanen med volangkjol och en top med paljetter på. Men det gick ju bra, man kastar sig ju inte riktigt i gräset på liv och död på ett sånt arrangemang.

Idag åkte syrran, Lillan och jag in till stan för att ändå köpa lite nya kläder, mest för att köpa varsin ny bikini. Jag hoppas på många bad med barnen i sommar och då vill jag ha en lite förlåtande bikini.

Det kändes som ett nästintill omöjligt uppdrag men vi gick in på Triumph och jag föll för första bikinin som jag provade! Det var urplockat i storlekarna men jag hade tur och hittade en som passade! Lite dyr för en mammaledig snåljåp, men jag var jättenöjd.

Jag var riktigt i köpartagen så jag unnade mig en ny mascara för första gången på många år också. Jag har tänkt köpa ny länge men alltid snålat ur. 

Sen började Lillan bli gnällig i vagnen så vi fick bära henne en del och så gick kassarna lite fram och tillbaka i och ur vagnen medan vi bar henne. 

Vi gjorde några fler fynd, åt varsin riktigt god pasta med kyckling, grönsaker och svamp, fyndade lite till och sen åkte vi till barnens mormor.

Där visade vi upp vad vi hade köpt.

”Ja, men nu vill jag se bikinin!” tyckte Mormor.

Men påsen med bikinin fanns ingenstans… Jag hade gjort en dålig repris och ställt ifrån mig påsen nånstans och glömt bort den. 

Tänk att jag ska vara så urbota klantig! Det var likadant sist syrran och jag var i stan. Då lämnade jag en påse i en provhytt, men som tur var saknade jag den när vi lunchade och vi kunde springa tillbaka till affärerna och fråga om nån sett den. Den gången hade jag tur.

Nu har jag ringt till väktaren på köpcentret för han får allt från affärerna som är kvarglömt. Han skulle ringa upp om han fick in påsen, men än har han inte ringt. Och nu när jag skulle testa min nya mascara kom jag på att jag la den i Triumph-påsen…

Jaha, vad ska man säga. Jag får väl vara glad att jag fick med Lillan hem i alla fall. Och så håller jag tummarna för att väktaren ringer imorgon. Än har jag inte riktigt gett upp hoppet.

  
Annars får jag ta min gamla bikini och gömma mig i vassen i sommar.

Yngre medelåldern – här har du mig!

Vi hade ju dejt-kväll i lördags, Pappsen och jag. Det var trevligt! Vi åt kinamat och sen såg vi Hobbit del 3 Femhärarslaget. Maten var god och filmen riktigt bra! Vi tittade i 3D med glasögon och allt och det var riktigt tufft! Tyvärr var det lite ansträngande för ögonen bara så som den tant jag börjar bli fick jag huvudvärk.

Annars var det en sån här kväll som jag var glad över att jag är just det – lite äldre – och har lämnat de vilsna och hetsiga ungdomsåren bakom mig. (Jag skulle vilja kalla mig för ungdom än men innerst inne tvivlar jag på att det är en korrekt benämning på en 32-årig blivande tvåbarnsmamma. Yngre medelåldern – här har du mig.)

Att jag kände så just i lördags hade flera orsaker.

– De skräniga tjejerna i 20-årsåldern som satt vid bordet intill oss och som skvallrade högljutt, flabbade och sprang omkring inne i restaurangen utan att tänka på att det förtog en del av den romantiska stämning som bland annat jag och Pappsen velat få till. Det var ju liksom ingen pizzeria vi var på! Jag har väl också varit i den åldern och trott att man var lite tuff och avslappnat nonchalant mot omgivningen när man betedde sig så (fast SÅ illa har jag minsann aldrig varit), men det är rätt skönt att ha insett att det mest är störande. Nu vet man lite mer vad som är tufft på riktigt och slipper klanta till det så ofta.

– Som ung tjej, lite oavsett hur bra man ser ut, så drar man blickarna till sig. Självklart blir man mer medveten om sitt utseende då och på hur andra uppfattar en.

Jag är bortom det nu. Jag slipper obemärkt förbi. Jag kan gå i omodern täckjacka och stor-mössan nerdragen över öronen utan att någon bryr sig, inte ens jag själv. Visst drog jag lite uppmärksamhet till mig när jag ramlade med magen före in i mannen som satt på platsen bredvid min på bion men det ÄR så svårt att balansera sig förbi allas fötter när man själv har taxben och, just nu, stor mage. Men efter att vi skrattat förläget och utbytt diverse artighetsfraser kunde jag sätta mig tillrätta, trycka upp de hornbågade 3D-glasögonen i ansiktet och peta loss popcornskal ur tänderna i lugn och ro. Verkligen skönt!

– När Pappsen och jag tog oss till bilen igen passerade vi party-kvarteren där människor i alltför tunna kläder stod och rökte och skriade i 20 minusgrader. Herregud, vad jag är glad över att slippa stå och frysa i för tunna kläder! Nej, jag har aldrig feströkt, men väl stått utomhus för att man inte har haft så mycket annat att göra än att hänga på byn eller stan och sen fryst så mycket att det har känts ända in i benmärgen och sen har det tagit timmar innan man har tinat upp igen.

Dessutom räckte det med att passera alla rökande ungdomar för att det skulle stinka om håret efteråt. Nä, tummen ner för det och tummen upp för tacos på fredagar, parmiddagar och småbarnsliv!

Yngre medelåldern – jag är så glad över att vi har funnit varandra!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b26/44951191/files/2014/12/img_5024.jpg

Här är tanten med taxben och mage, men utan 3D-glasögon. Måhända lite sur över att Pappsen ville sitta kvar och kela med katten istället för att komma och fota mig. Vad är det med män och katter egentligen??

Ebola

I vanliga fall skriver jag inte så mycket jobbrelaterat på bloggen, det brukar inte finnas något av allmänt intresse att ta upp.

Men just nu är ju ett mikrobiologiskt ämne högaktuellt världen över.

Nämligen –

– EBOLA.

Vi i Linköping är det enda sjukhuset i Sverige som kan erbjuda högisolerad intensivvård. Om det kommer ett konstaterat fall till Sverige är det här patienten kommer att vårdas.

Jag och mina kollegor är en liten del av detta. Vi analyserar inte just ebola hos oss, men vi måste ändå kunna ta hand om övriga mikrobiologiska prover som rör patienten.

Såklart övar vi med jämna mellanrum, och så här såg jag och en kollega ut under ett övningspass.

IMG_0350.JPG
Det är rigorösa föreskrifter för att få på sig dräkten korrekt!

Just ebola är ju ett synnerligen kompetent virus vad gäller att smitta och det tillsammans med den höga dödligheten gör det till ett otäckt virus. Normalt specialiserar sig virus på en slags cell att infektera, men ebola kan infektera de flesta celler i kroppen vilket innebär att det smittar via alla kroppsvätskor, både blod, urin, svett, kräkningar, spott etc. Att det sedan ger symptom med häftiga kräkningar och i vissa fall blödningar gör förstås att viruset lätt sprider sig vidare via just dessa kroppsvätskor.

Den typ av ebola-virus som sprids nu är ett så kallat Zaire-virus och det har en dödlighet på cirka 70 %. Man antar att dödligheten skulle vara lägre om det inte vore mest utbrett i fattiga länder med dålig sjukvård. (Man tror att det sprids via en fladdermus som kallas för flygande hundar och vars utbredning stämmer överens med ebolans. Fladdermusen är bara en reservoar för viruset och blir inte själv sjuk, men för i sin tur vidare smittan till apor och människor.) Förmodligen skulle det också ha forskats mer på viruset om det i högre grad drabbade rika länder, men har ingen råd att betala för läkemedel finns inte heller så stort intresse av att tillverka dem. Nu pågår det däremot många försök för att skynda fram ett vaccin

Utbrottet vi har just nu i Västafrika har spridit sig okontrollerat, förhoppningsvis skulle det inte se ut på samma sätt om det kom till oss. Nu hann många bli smittade innan man förstod att det var just ebola. I dessa länder har man en mer nära kontakt med de döda och till en början smittades många under begravningar där man hade kysst den döda kroppen. Dessutom brakade sjukvården ihop när personalen smittades och avled, och de som var kvar vågade inte gå till jobbet. Dessutom är det regnperiod där just nu vilket gör att blod eller kräks utomhus från de smittade sprids i ännu högre grad. Det har såklart blivit en fruktansvärd situation.

Jag lider så med de drabbade och håller tummarna för att det snart vänder, men de drabbade länderna behöver allt stöd de kan få.

Vill du skänka en slant kan du göra det hos till exempel Läkare utan gränser.

Mina mest pinsamma: 1

teliaJag var cirka 20 år, pluggade på universitetet och allt var frid och fröjd.

Jag hade kontantkort till mobilen och där här var när det plötsligt poppade upp automater där man till exempel kunde köpa refillkort. Vi hade flera på universitetet och nu skulle jag försöka köpa ett.

Det var jag och min killkompis. Även om vi pratade under tiden så följde jag noga instruktionerna på skärmen. Men det blev nåt datafel och jag fick inget refillkort. Då väntade jag på att apparaten skulle trycka ut mitt bankkort, men det gjorde den inte!

”Mitt bankkort!” ropade jag. ”Automaten slukade mitt kort!”

Min kompis kom till undsättning, men vilken knapp vi än tryckte på så kom det ändå inget kort!

Och jag som hade så bråttom och just hade tänkt att åka hem!

Som tur var hittade vi ett nummer man kunde ringa och min kompis fick prata och blev via telefonen vägledd att trycka på ännu fler knappar.

Men inget kort kom ut!

Han i andra änden försökte styra automaten från sig för att få kortet att komma fram.

Men det kom ändå inget kort!

Jag var ganska uppgiven och vi försökte att vara lite strama i telefonen. Att automaten ska sno ens kort! Det ska ju bara inte hända!

Till slut hade datakillen inget annat val än att komma ut till oss tillsammans med en mekaniker. Det var lite surt för vi fick vänta en halvtimme innan de kom!

De tryckte och tryckte, men inget hjälpte. Till slut fick mekanikern skruva isär automaten medan jag stressat tittade på och stampade med ena foten.

Men han hittade ändå inget kort!

Då fick han skruva isär automaten ännu mer!

Tills slut sa han uppgivet:

”Jag förstår inte vart kortet kan vara! Det borde ha dykt upp vid det här laget!”

”Mhm.” sa jag stressat.

Sen anande jag oråd. Jag smög bort en bit från de andra, gläntade på plånboken och…

…blev alldeles kall! Kortet låg prydligt instoppat på sin vanliga plats. Jag hade tagit ut det utan att tänka på det och sen bara inbillat mig att det hade fastnat!

Och där stod datakillen, mekanikern och min teknikintresserade kompis och rev sig i huvudet med automaten sönderplockad runt omkring sig.

Hur skulle jag kunna erkänna detta! Med min iskalla klump i magen övervägde jag att låtsas som ingenting. Men jag förstod att jag var tvungen att ge mig till känna!

”Hrmm, hihi, eh, ursäkta mig.” sa jag när jag närmade mig.

De tittade upp.

”Jag har hittat kortet! Det låg i plånboken. Hihi.” sa jag.

De suckade och så började de utan ett ord att skruva ihop automaten igen.

De var ändå snälla som inte skällde på mig och jag ville gärna försöka släta över det hela.

Jag letade febrilt efter nåt bra att säga. Eftersom jag skämdes så mycket hade jag lite svårt att tänka ut nåt passande men när de gick lyckades jag i alla fall klämma fram ett:

”Jag hoppas verkligen att automaten inte snodde mina 200 spänn!”

 

Ett rackarns påfund!

När jag i måndags parkerade i parkeringshuset på jobbet blev det premiär för mig! Att stå i parkeringshus alltså! Under mina 12 år som körkortsinnehavare har jag annars undvikit det!

Trångt, har jag tänkt. Svårt att hitta ut, risk att krocka med andra bilar om man brakar åt fel håll.

Men eftersom jag misstänkte att min kollega hade våran kvällsplats och eftersom den vanliga parkeringen på US är tokfull så dags hade jag inte mycket annat val än att betala och stå i p-huset (ja, ni stadsbor kanske är vana vid sånt, för oss lantisar är det som ett hårt slag i magen.)

Jag blir hejdundrande nervös för såna här saker och förberedde mig dagen innan genom att läsa på om hur bommarna fungerar, ladda hem en app där jag kunde se antal lediga platser och sen sitta och bäva en halvtimme innan jag gick och la mig.

Sen präglades förstås hela dagen av min gnagande oro för parkeringshuset.

20140319-191605.jpg

Fast det gick bra.

In alltså.

Ut var det knixigare.

”Jag kör ut samma väg som jag kom.” tänkte jag.

”Jag kör vidare fast pilarna pekar åt andra hållet.”

”Eller nej. Jag försöker backa, vända och köra runt.”

Jag körde ett varv runt mitt våningsplan och kom till min stora förvåning till samma ställe igen!

Aj då. Svetten började krypa ur armhålorna.

”Jag kör väl emot pilarna då och ser vart jag hamnar!”

Så jag kör ännu ett varv, oroligt åt fel håll, och hamnar på samma ställe återigen!

Ajajaj.

Jag börjar bli riktigt nervös, undrar om parkeringshuset har stängt och tar ett varv till för att se om de har dragit igen en vägg för bommarna eftersom jag inte kan hitta dem.

Sen provar jag att åka upp ett våningsplan och ser faktiskt ett par bommar men de lyser knallröda så jag blir rädd och tar mig snabbt ner på mitt trygga gamla våningsplan igen.

Jag letar efter ett nödnummer att ringa till för att fråga om vägen ut men eftersom jag ändå inte kan hantera vägbeskrivningar åker jag upp på nästa våningsplan igen.

Räddhågset sneglar jag mot bommarna. Ska jag göra ett försök ändå? Jag är trött, förkyld och har rungande huvudvärk och vill verkligen hem!

Oroligt men ändå bestämt, ja lite som Mr Bean, gasar jag mot de ilsket röda bommarna!

bean

Där tvekar jag. Ska jag verkligen mata in biljetten, tänk om den bara äter upp den utan att öppnas och jag blir fast därinne över natten? Jag tänkte backa och fortsätta leta efter en annan utväg men sen tryckte jag sturskt in biljetten.

Svalde.

Och bommen öppnades!

Väldigt lättad åkte jag snabbt därifrån!

Så nu har jag åtminstone lärt mig något. Jag har haft rätt i min oro hela tiden, undvik parkeringshus så långt det bara går! Det är ett rackarns påfund!

(Nä, såklart stod inte min kollega på kvällsparkeringen.)

11-kaffe och sömntåg

20140129-205150.jpg

Det nya året har börjat bra! Fast jag får medge att ålderstecknen börjat komma i en strid ström sen årsskiftet.

Det här har hänt bara under januari!

* chips och cola framför soffan låter väl ganska ungdomligt? Och chips äter vi flera gånger i veckan (om Pappsen själv får välja)! Men jag har börjat föredra en kopp te till chipsen. Chips och te, det osar mer medelålder än ungdom är jag rädd!

* Men överdragsbyxor är väl en bra idé? Toppenbra när man är ute och leker med barn! Men Mammsen tycker att det är toppen till alla tillfällen. Nu har jag termobyxor/överdragsbyxor både när jag åker till jobbet och när jag handlar mat. Det är ingen som kastar långa blickar efter mig ändå, och lika bra är det med den saken, fastslår Mammsen.

* Jag har börjat höja radion när nyheterna kommer. Och när väderleksrapporten kommer på tv så hyssjar jag åt Pappsen och Barnet. Behöver jag säga mer?

Vad kommer härnäst? 11-kaffe och ”sömntåg”?

Mammapussel

Det är inte lätt att kombinera mammaliv och jobb. Jag saknar Bäbisen så att jag nästan blir tokig när jag är skild ifrån honom hela dagarna.

Nu har han börjat att sakna mig också när jag är borta och det känns riktigt hemskt att vinka hej då på morgonen till en gråtande Bäbis och sen vara hemifrån i elva timmar. Igår hade jag riktigt mycket på jobbet, stressade på som en tok och fick ett smärre migränanfall när jag väl kom hem.

Idag har jag därför varit jättetrött på jobbet men kände mig ändå tvungen att gå på körövningen ikväll eftersom jag missade förra veckan.

Och imorgon jobbar jag kväll (åker strax efter nio och är hemma efter Bäbisens läggdags)! Det känns inte ett dugg roligt. Jag är verkligen glad att jag tog flexledigt på torsdag!

Nu hade jag egentligen tänkt kolla igenom fotona som en kompis tog på Bäbisen och oss och välja ut några för framkallning, men…

_IGP7797

…jag tror att jag kryper ner i sängen hos  mitt lilla hjärta istället.