Det är nästan för sent 

Jag kan inte riktigt förstå att medvetenheten om antibiotikaresistens inte är större i ett modernt och upplyst land som Sverige.

Varför blir så många människor fortfarande arga på sjukvården för att de inte får antibiotika så fort de söker hjälp? Är man ung och frisk i grunden så klarar kroppen de flesta sjukdomar bra på egen hand, det kanske bara tar lite längre tid.

Och varför skriver läkare fortfarande ut antibiotika så relativt frikostigt, särskilt i andra länder, med tanke på den förödande situation vi hamnar i när antibiotika blir verkningslöst?

Jag jobbar idag med mikrobiologi, tidigare jobbade jag på vårdcentral. Jag såg flera gånger unga människor som vägrade lämna vårdcentralen om de inte fick recept på antibiotika med sig hem – fast läkaren förklarade att de hade en vanlig förkylning, orsakad av virus, där antibiotika inte hjälper.

Bakterier – kan stoppas med antibiotika

Virus – påverkas inte av antibiotika

Ibland gav läkarna upp och skrev ut recept bara för att bli av med patienten, så att de kunde fortsätta ta in folk från det överfulla väntrummet.

Man kan inte kräva att sjukvården ska fixa allt. Vi måste kunna ha ett samhälle där det är tillåtet att vara sjuk ibland.

Annars går det ut över de som verkligen behöver vård och hjälp.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/larmar-om-resistensen-det-ar-nastan-for-sent

Ebola

I vanliga fall skriver jag inte så mycket jobbrelaterat på bloggen, det brukar inte finnas något av allmänt intresse att ta upp.

Men just nu är ju ett mikrobiologiskt ämne högaktuellt världen över.

Nämligen –

– EBOLA.

Vi i Linköping är det enda sjukhuset i Sverige som kan erbjuda högisolerad intensivvård. Om det kommer ett konstaterat fall till Sverige är det här patienten kommer att vårdas.

Jag och mina kollegor är en liten del av detta. Vi analyserar inte just ebola hos oss, men vi måste ändå kunna ta hand om övriga mikrobiologiska prover som rör patienten.

Såklart övar vi med jämna mellanrum, och så här såg jag och en kollega ut under ett övningspass.

IMG_0350.JPG
Det är rigorösa föreskrifter för att få på sig dräkten korrekt!

Just ebola är ju ett synnerligen kompetent virus vad gäller att smitta och det tillsammans med den höga dödligheten gör det till ett otäckt virus. Normalt specialiserar sig virus på en slags cell att infektera, men ebola kan infektera de flesta celler i kroppen vilket innebär att det smittar via alla kroppsvätskor, både blod, urin, svett, kräkningar, spott etc. Att det sedan ger symptom med häftiga kräkningar och i vissa fall blödningar gör förstås att viruset lätt sprider sig vidare via just dessa kroppsvätskor.

Den typ av ebola-virus som sprids nu är ett så kallat Zaire-virus och det har en dödlighet på cirka 70 %. Man antar att dödligheten skulle vara lägre om det inte vore mest utbrett i fattiga länder med dålig sjukvård. (Man tror att det sprids via en fladdermus som kallas för flygande hundar och vars utbredning stämmer överens med ebolans. Fladdermusen är bara en reservoar för viruset och blir inte själv sjuk, men för i sin tur vidare smittan till apor och människor.) Förmodligen skulle det också ha forskats mer på viruset om det i högre grad drabbade rika länder, men har ingen råd att betala för läkemedel finns inte heller så stort intresse av att tillverka dem. Nu pågår det däremot många försök för att skynda fram ett vaccin

Utbrottet vi har just nu i Västafrika har spridit sig okontrollerat, förhoppningsvis skulle det inte se ut på samma sätt om det kom till oss. Nu hann många bli smittade innan man förstod att det var just ebola. I dessa länder har man en mer nära kontakt med de döda och till en början smittades många under begravningar där man hade kysst den döda kroppen. Dessutom brakade sjukvården ihop när personalen smittades och avled, och de som var kvar vågade inte gå till jobbet. Dessutom är det regnperiod där just nu vilket gör att blod eller kräks utomhus från de smittade sprids i ännu högre grad. Det har såklart blivit en fruktansvärd situation.

Jag lider så med de drabbade och håller tummarna för att det snart vänder, men de drabbade länderna behöver allt stöd de kan få.

Vill du skänka en slant kan du göra det hos till exempel Läkare utan gränser.

Det blev pannkaka!

Nu är jag hemma efter min första dag i datagruppen!

Jag får nog lov att säga att jag är nöjd med dagen och att jag inte känner mig så skrämd längre! Jag är väl inte dummare än nån annan, som min mamma sa, så förr eller senare kommer jag säkert att lära mig det.

Det var också första gången som jag steg upp i ottan tillsammans med Barnet, lämnade in honom hos barnvakt och hade en tid att passa till jobbet. Bra träning inför dagis, tänkte jag.

Fast uppladdningen var väl inte den bästa. Halv två vaknade jag av en mus som sprang och pep i sovrummet och Matilda som sladdade efter och slog mot den. Jag satte mig förskräckt upp i sängen, Barnet vaknade och grät och Pappsen klev upp och skällde på Matilda som for ut genom kattluckan igen. Men musen lämnade hon kvar.

Sen bedrev Pappsen musjakt i ett par timmar. Den här gången innefattade jakten ett gäng spikar som bändes bort för att kunna stänga in musen i tvättstugen och ett resultatlöst rivande i krukskåpet efter de där begagnade råttfällorna. Det innefattade också ett Barn som var vaken från och till under flera timmar och som efter att ha sprungit runt i hallen och skrattat klockan tre på natten till slut fick en vällingflaska och somnade om.

Efter det drömde jag ett flertal stressade drömmar som alla handlade om att jag missade tiden men ändå råkade jag gå upp 20 minuter innan klockan ringde för jag trodde att den nog redan hade ringt.

”Så bra nu hinner jag klippa Barnets naglar”, tänkte jag. Barnet värjde sig, jag kliade mig i huvudet med saxen och klippte bort halva huvudet. Eller åtminstone en ganska stor hårslinga.

Sen gick det lite bättre.

Räknar man bort fikarast så fick jag ihop en arbetsdag på tre timmar, ganska lagom! Det kändes glassigt att gå i privata kläder, smutta på en kopp kaffe och knappa lite på datorn. Jätteskönt att inte behöva springa ner i källaren och byta om och slippa fundera på om man har nån MRSA under naglarna när man kommer hem. Sen var det förstås som vanligt att jag nickade förståndigt när min kollega förklarade, men sen när jag själv skulle testa var jag helt tom i bollen och fick fråga om tre gånger. Men som sagt, det känns inte hopplöst. Det här lär jag mig med tiden!

Och Barnet var glad över att få leka med kusinerna och mysa med moster. Han var bara ledsen en gång och det var när jag lämnade honom. Han ville springa och leka med trakorerna och blev inte glad när Mammsen envisades med att pussa honom hejdå. Jaja.

När jag hämtade honom fick jag till och med äta pannkaksrester från deras lunch. ”Men inte ska väl jag…” tänkte jag medan jag hets-åt tre pannkakor.

Nu väntar en ledig torsdag och sen två jobbdagar på labbet.

 

datakvinna

Först på onsdag blir jag datamänniska igen.