Det är nästan för sent 

Jag kan inte riktigt förstå att medvetenheten om antibiotikaresistens inte är större i ett modernt och upplyst land som Sverige.

Varför blir så många människor fortfarande arga på sjukvården för att de inte får antibiotika så fort de söker hjälp? Är man ung och frisk i grunden så klarar kroppen de flesta sjukdomar bra på egen hand, det kanske bara tar lite längre tid.

Och varför skriver läkare fortfarande ut antibiotika så relativt frikostigt, särskilt i andra länder, med tanke på den förödande situation vi hamnar i när antibiotika blir verkningslöst?

Jag jobbar idag med mikrobiologi, tidigare jobbade jag på vårdcentral. Jag såg flera gånger unga människor som vägrade lämna vårdcentralen om de inte fick recept på antibiotika med sig hem – fast läkaren förklarade att de hade en vanlig förkylning, orsakad av virus, där antibiotika inte hjälper.

Bakterier – kan stoppas med antibiotika

Virus – påverkas inte av antibiotika

Ibland gav läkarna upp och skrev ut recept bara för att bli av med patienten, så att de kunde fortsätta ta in folk från det överfulla väntrummet.

Man kan inte kräva att sjukvården ska fixa allt. Vi måste kunna ha ett samhälle där det är tillåtet att vara sjuk ibland.

Annars går det ut över de som verkligen behöver vård och hjälp.

http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/larmar-om-resistensen-det-ar-nastan-for-sent

Hur reagerar du när något blir fel?

När jag jobbade på vårdcentral var jag en gång på en intressant föreläsning om olika personlighetstyper och hur vi upplever dem.  Det var menat som en tankeställare för hur vi behandlar olika personer som söker vård. Två personer som uppger samma symptom fast på olika sätt uppfattas ofta olika. Vissa verkar onödigt oroliga, andra krävande medan man tar vissa på mer allvar.

Det var verkligen intressant!

Det är också intressant att fundera över vilken slags personlighet man själv har och hur man uppfattas.

Under samma föreläsning påstod man att man kan dela upp människor i två olika katergorier. När ett fel upptäcks tänker den ena gruppen ”Vad är det nu för klant som har varit framme?!” medan den andra gruppen tänker ”Men hjälp, vad har jag nu gjort för fel?”

Jag kände genast igen mig.

Jag tillhör definitivt kategori två, framför allt på jobbet. Sitter vi på möte och chefen meddelar att någon glömde ställa in antibiotikan i kylskåpet dagen innan får jag nervösa ryckningar i mungipan, blir högröd och tittar ner i backen.

Det var jag!” tänker jag och skäms – fast jag var ledig dagen innan! Och så är det hela tiden.

Det är väldigt jobbigt! Det skulle vara mycket bekvämare att bara luta sig bakåt och blänga på de andra medan man formar munnen till ett ljudlöst ”Stolpskott…”

Jag tror att jag får öva på det.

Fast hemma med Pappsen är det däremot inte alls lika självklart att jag tar på mig skulden i tid och otid.

”Kan du flytta dina papper som har legat på kösbänken i flera dagar” frågar Pappsen.

”Mina papper? Jag har inte lagt dem där! Du kan flytta dina arbetskläder istället som ligger i hela hallen. Jag kanske har haft fullt upp med att tvätta, laga mat och torka snor! Jag kanske inte hinner springa och flytta papper hela dagarna!” utbrister jag.

Rättmätigt förolämpad.

”Stolpskott”, väser jag sen när jag tror att han inte hör.

Här har jag mycket att lära. Det är nog lite mer så här jag ska hantera nästa jobbmöte!

knäpp

Ja, mycket ska man fundera över innan öronen trillar av.