Ett oväntat besök

Igår var vi på IKEA och beställde nya köket. Lyxigt! Det var en del folk för att vara en vardag och det verkar som att alla köper nytt kök nu! Det tog tid innan vi fått hjälp och eftersom vi hade en tid att passa blev det stressigt.

När Pappsen var i kassan passade jag på att springa i förväg och byta blöja på Bäbisen. Det kändes jäktigt och Bäbisen var inte direkt samarbetsvillig. Då händer nåt som jag verkligen avskyr! Någon drar tag i dörren och rycker hårt och hektiskt flera gånger innan den ger upp och går till nästa toalett.

Hallå! Kan man inte göra det med lite finess? Om man inte ser om det är rött, kan man inte titta genom dörrspringan och kolla om det ändå ser låst ut innan man känner på låset? Och om man verkligen inte kan avgöra om det är låst eller inte, ta lite försiktigt i dörrhandtaget – men snabbt som ögat avbryta om man märker att det är låst. Inte gå fram som nån slags stridsmaskin.

Jag är en mycket lugn och fridsam människa men ibland är stubinen kort. Jag är precis klar med Bäbisens blöja och far ut med honom i famnen, ser Pappsen en bit bort och med en arg min låtsas jag tokrycka i ett dörrhandtag och pekar frågande på de andra dörrarna. Pappsen förstår att jag undrar vilken toalett stridsmaskinen gått in i och pekar på dörren bredvid.

”NU SKA HON FÅ IGEN!” mimar jag och rycker resolut tag i dörrhandtaget med full kraft.

Och den arma människan har inte låst dörren!

Men jag tror att budskapet gick hem..

CA390114_toa

Ganska tydlig skylt men saknar ändå instruktion om att inte rycka i dörrhandtaget.

Tankar om tankar

passat

Igår åkte Pappsen och jag och handlade. Vi fick ta varsin bil eftersom Pappsen skulle bli kvar i stan. I vanlig ordning var det slut på bränsle i båda bilarna.

Jag gillar inte riktigt att tanka. Jag måste alltid tanka på samma mack och komma in från samma håll. Inte så att jag är dålig på att tanka eller så utan det har med mitt lokalsinne att göra. Där centrum för lokalsinne borde sitta i min hjärna har jag bara en kal fläck. Eftersom jag inte kan tänka avstånd eller vända på saker inne i huvudet har jag lite svårt för att lista ut på vilken sida tanklocket sitter och hur jag då måste ställa bilen.

Idag stod det en bil i vägen så jag kom in från fel håll! Men tänker ändå att det här ska nog gå bra – och parkerar glatt med tanklocket utåt. Pappsen skrattar och gestikulerar och jag försöker svänga runt. Kommer inte runt. Backar. Kör fram. Backar. Kör fram. Backar. Kommer runt. Och står nu nöjd och glad på andra sidan. Men vad nu?? Tanklocket är fortfarande åt fel håll!

Det skulle kunna vara så att det finns någon på mackområdet som inte sett min tabbe. Om det inte vore för Pappsen förstås! Han står vid pumpen och skrattar så högt och så vilt att han slår sig för knäna samtidigt som han gestikulerar så stort han kan. Men jag förstår ändå inte hur jag ska göra!

När jag kört runt pumparna (och backat och kört fram och backat och… krånglat) fyra gånger och mackägaren ställt sig i dörröppningen och kliat sig bekymrat i huvudet är jag nära att ge upp. Jag är på väg att gå ur bilen och låta Pappsen parkera, men känner att jag inte vill visa mig till allmän beskådan. Som genom ett under lyckas jag faktiskt komma rätt sen. Och så sitter jag med hettande kinder och försöker sjunka ner genom sätet medan Pappsen, fortfarande gapskrattandes, tankar åt mig.

Men när Pappsen går in och betalar (jag har redan gjort en rivstart och gett mig iväg) tar han mig ändå i försvar.
”Det blir så förvirrande för henne, vi har ju två bilar och tanklocket är på olika sidor på dem.”

Ha! Som om jag nånsin skulle köra Pappsens bil! Jag gillar inte riktigt att köra andra bilar. Jag måste alltid köra samma bil och ha sätet inställt på precis samma sätt. Inte så att jag är dålig på att köra bil eller så utan det har med mitt sinne för dragläge att göra. Där centrum för dragläge borde sitta i min hjärna har jag bara en  kal fläck.

Men det är en annan historia.

Kycklinggryta med ost och bacon

kycklingfile

I helgen gjorde Pappsen och jag denna variant på kyckling som blev mycket god!

1 pkt bacon
3 kycklingfiléer
1 gul lök
2 st vitlöksklyftor
1 tsk dijonsenap
1 tärning hönsbuljong
ca 3 dl lätt creme fraiche
1 dl riven lagrad ost
salt, peppar
ev hackad persilja


Stek bacon i tärningar. Låt rinna av på papper.

Stek kycklingfilé i strimlor eller skivor. Salta och peppra.

Tillsätt finhackad lök och hackad/pressad vitlök och fräs i några minuter.

Tillsätt hönsbuljongtärning, dijonsenap och creme fraiche och låt koka 5-10 minuter.

Lägg i baconet.

Häll i riven ost och låt smälta. Strö ev över hackad persilja.

Vi åt klyftpotatis till. Jättegott! Dagen därpå åt vi det som blev över tillsammans med basmatiris, passade också bra!

Pappaskämt #4

pappaskämt4

Pappor gillar gissningstävlingar (fast bara om det är de själva som ställer frågorna.) Ständigt får man svara på frågor om allt mellan himmel och jord.

Ofta är deras gissningslekar ordvitsar:

”Vad heter Usama bin Ladens bror? Han som är så tankspridd?”

Ehh, nä det vet man ju inte.

”Haha, vet du inte det? Det är ju Vavadi ja Laden!”

Och så kommer nästa fråga. ”Vad heter världens minsta land?”

Jaha, nu kommer det nåt vitsigt igen, tänker man.

”Ehh, Miniland?” försöker man tillmötesgående.

”Miniland?? Det finns det väl inget som heter? Vet du inte att det är Vatikanstaten! Miniland? Haha, trodde du att det fanns ett land som hette Miniland?!”

Nä, man blir inte riktigt klok på dem.

Till min baby

Min Bäbis är 6 månader nu och det är en underbar tid. Men ser allt mer av hans personlighet och nu visar han verkligen att han tycker om oss. Söker oss hela tiden med blicken och skrattar när vi gullar med honom. Han ger oss så mycket tillbaka!

Det här är en dikt jag i all enkelhet skrev till honom när han var tre månader och jag kände att jag ville få mina känslor som mamma på pränt. Men den stämmer in lika bra nu som då.

Sen dagen som du kom till mig
blev allting som jag vill
Jag hade längtat efter dig
långt innan du blev till

Du gör mig lycklig när du ler
du är som pappa din
Men underbart du på mig ser
med blicken som är min

Du knyter dina händer små
sött när du ska sova
Och aldrig ska vi från dig gå
det är lätt att lova

Av alla böner som jag ber
lyssna på en enda
känn trygghet i den värld du ser
inget ont ska hända

Vår allra första tid ihop
när vi lär känna dig
Ditt skrik och gråt och skratt och rop
jag bär dem inom mig

Mitt lilla barn du vet väl att
vart än din resa bär
Vad än som sker i dag som natt
din mamma har dig kär!

Förföljd av elefanter

Pellefant

Jag och Bäbisen brukar lyssna på barnvisor tillsammans på dagarna. Det håller oss glada och nöjda. De flesta visor är riktigt trevliga, men det finns en som går oss riktigt på nerverna! Så tjatig och jobbig!

Eller till en början så gillade vi den faktiskt. Vi älskade den till och med! ”En elefant balanserade”… Jag har gått många vändor här framför B och sjungit med till den. Glatt marscherande (som på en tråd), med ivrigt svängande armar och med en rytmisk ansiktsmimik. Bäbisen är en underbar publik! Han släpper mig inte med blicken och skrattar på precis rätt ställen! Sparkar med högra foten i takt och märker inte ens att en dregelsträng stilla rinner från en stril ur ena mungipan. Yr av hans beundran har jag kört den om och om igen. Tills jag märkt att den inte går att stänga av! Den bara fortsätter i huvudet, om och om igen.

”En elefant balanserade” har ackompanjerat allt jag gör. Jag lagar mat nynnandes till den, blir det en tyst sekund på tv så basunerar jag ut den och den mal runt i huvudet när jag försöker sova. Som en virus!

Det har räckt att höra några sekunder på den och sen har jag haft den i huvudet i flera dagar! Så nu är den bannlyst från huset! Den får inte spelas här hemma nån mer gång! Och sakta har den äntligen varit på väg att försvinna. Vilken lättnad!

Så vad händer då när man intet ont anande knäpper på radion. Vad får vi höra??

Jo, då har man gjort en reklamlåt av den! ”Ut ur näsan for en snorbacill…! (sjunger de verkligen så??) Om och om igen! Jag kan inte vara den enda barnförälder som blir tokig så fort jag hör den! (Det är ju inte direkt så stor variation – hur många elefanter/dagiskompisar går de och hämtar de egentligen??)

Ni var inte så värst populära från början och så gör ni så här! Försäkringskassan… fy skäms!

…en elefant balanserade tralalala la lala lala la…!

Svårt att hålla sig i schack

Alla som har katt vet hur mysiga de är att gosa med. Lagom stora, mjuka och lena. Här tog Pappsen ett foto på mig tillsammans med Matilda.

sköldpaddsfärgad katt

Så fint!

När han hade knäppt bilden kunde jag inte hålla mig i schack längre. Ni vet, man vill ju egentligen bara krama katten så hårt man kan!

Och då tog han ett kort till, Pappsen! Men man ser att Matilda också tycker att vi har en trevlig stund.

Sköldpaddsfärgad kattSköldpaddsfärgad katt

Vi är ett fint par, Matilda och jag!