På tal om att skratta gott åt sin egen humor, det fick mig att tänka på ett tillfälle för säkert snart tio år sen.

Jag var på fest och stod i en samling med tjejer som jag inte riktigt kände och alla lyssnar på en av dem. Hon berättar att hon köpte en så himla bra present till sin sambo som nyss fyllt år.

Underkläder.

Till sig själv!

”Åh!” ojar sig alla de andra tjejerna. ”Så smart! Så himla clever alltså! En present till pojkvännen men samtidigt till sig själv!”

Bara att glänta på morgonrocken och visa på morgonen. Röda och fina, jajamen!

Jag som är lite feministisk tyckte det var en lite konstig idé. Dessutom tyckte jag att det saknades en humoristisk twist i det hela som jag tyckte att jag kunde bidra med.

”Haha, i så fall skulle jag köpa ett par hudfärgade mamelucker!” sa jag. ”Och om han mot förmodan kommer fram med handen i alla fall så ska jag ge den en hård smäll och dra igen morgonrocken! Sen skulle jag vända på klacken och sätta mig och äta frukost med tidningen över ansiktet.”

Jag hann skratta gott ett tag innan jag märkte att ingen annan rörde på smilbanden. De tittade bara på mig ett tag, himlade med ögonen och fortsatte:

”Gud, vad smart! Det måste jag också testa!”

Och det var inte min idé de menade.

De saknade uppenbarligen humor.

Men jag – jag ligger fortfarande och fnissar åt det här på kvällarna när jag egentligen borde sova.

Haha, mamelucker… och så smäll på fingrarna! Där fick jag till det!

Ganska så näpna!