Jag fick en kommentar när jag skrev om fästingar, om att jag inte skulle överföra min skräck för dem till Barnet. Det håller jag med om, jag försöker att hålla mig sansad i vanliga fall.
Annars verkar barn i sig inte känna vare sig rädsla eller äckel inför småkryp. De verkar snarast fascinerade av dem, tittar och petar och plockar med dem.
Barnet vill gärna bära runt på diverse kryp och jag försöker lära honom att vara försiktig med dem. Häromdagen hittade vi en daggmask när vi planterade. Barnet tog upp den och tittade på den. En kvart senare när vi gick och påtade upptäcker jag att han går och suger på masken! Hu! Där gick ändå gränsen för mig! Jag tog den glänsande rena daggmasken ifrån honom med förmaningen att man inte stoppar maskar i munnen.
Jätteäckligt, tycker jag nu som vuxen. Men jag minns när jag själv var barn, hur intresserad man var och att man inte alls tyckte att det var äckligt att peta med insekter och småkryp.
En gång satt syrran och jag kvar i bilen när resten av familjen gick i skogen. Det hade kommit in en massa flugor i bilen som vi plockade med. Vi testade att rycka vingarna från en fluga och till vår stora glädje och förvåning så blev flugan tam! Den flög inte iväg när vi tog i den utan kröp snällt runt på oss. Ivrigt fångade vi så många flugor vi kunde och ryckte loss vingarna från dem, sen blev de våra kompisar.
”Men usch, vad äckligt.” tyckte mamma när familjen kom tillbaka. Vi förstod ingenting.
En annan gång hade det regnet när syrran och jag var ute och lekte, så det var fullt av skogssniglar i trädgården. Vi plockade upp en och lät den kräla på oss. Till våran stora glädje och förvåning så blev det slem efter den. Då plockade vi upp alla sniglar vi hittade och lät dem kräla på oss, och fick slem som långa ringlande ränder på kroppen. Det kändes roligt när det stelnade. Sniglarna blev våra kompisar.
”Nä, men usch vad äckligt.” tyckte mamma när hon hittade oss. Jättekonstigt.
En annan gång var jag med mamma i trädgårdslandet. Jag hittade en daggmask som jag drog mellan fingrarna. Till min stora glädje och förvåning så kom det ut nåt brunt i ena änden på masken. Jag hade hjälpt den att bajsa!
”Nä, usch, så får du inte göra.” sa mamma när jag berättade.
Fast det vet ju även ett barn att det är bra att bajsa, så jag fortsatte hela sommaren med att pressa daggmaskar mellan fingrarna. Kom det inget brunt i ena änden så kom det kanske i den andra. Och kom det ingenstans så var den väl nybajsad alldeles av sig själv. De var tacksamma, daggmaskarna, och de blev mina kompisar.
Tror jag i alla fall.
En söt tusenfoting. Barn och kryp har en alldeles speciell relation.
Har du något minne med barn och småkryp?
LillaLina 
Men usch så äckligt, säger mamma nu också 😦 😉
Ja, nu förstår jag det. 😄
Håller med Mait…usch 😉 Jag var rädd för vissa insekter, när jag var liten! Är fortfarande ”rädd” för nattfjärilar och harkrankar!!!! Sover icke om de finns i sovrummet 😦 😦 Däremot kan jag sätta en mask på kroken 🙂 Och fästingar är äckliga!!!!!
Jag tror inte att jag var rädd för nån insekt som barn, men jag har aldrig gillat skogsmyror. De är så arga av sig. De tar i för kung och fosterland när de biter en i tån, fast man inget gjort och kommer man för nära stacken besprutar de en med myrsyra. Otrevliga kryp!
Idag avskyr jag fästingar och blir lite rädd när stora spindlar springer fort.
Jaaa…jag glömde ju spindlar. Och speciellt stora såna!!!!
Vi har ett par riktigt feta och präktiga spindlar uppe i taket i jordkällaren… Jag är glad att jag inte är så lång att jag får dem i håret. Men Pappsen kanske. 😳
Haha!! Ja stackars tama flugorna utan vingar! Jag var livrädd för spindlar ett tag i 10-15- års åldern kanske, men i samband med barnkontakt fick jag helt enkelt lägga band på mej och nu är jag inte så rädd för dem längre. Fast möss har jag nog alltid varit rädd för tror jag. Jag minns att jag var livrädd för dem redan som barn och du tyckte de var söta. 😀
Ja, möss är ju mer rädd för nu i så fall. Som barn brukade jag plocka upp dem och kela med dem. 😨