Ny på Facebook?

Är du ny på Facebook? Så roligt! Välkommen!

Då är det förstås dags att börja med statusuppdateringar – men det finns några saker du bör tänka på innan du skriver:

*  Det är roligt om du uppdaterar ofta, det är inte så kul att vara vän med någon som aldrig skriver.

*  Skriv inte för ofta. Det är jobbigt.

*  Tänk på att det är extra kul med foton! Det piggar upp!

*  Lägg inte ut foton till höger och vänster. Du förstår säkert att man inte lägger ut på andra utan att först kolla av, men även bilder på dig själv får folk att fälla ut taggarna. Herregud, du går väl ändå inte runt och tror att du är snygg?

*  Beklaga dig inte. Det finns de som har det värre. Nä, försök att vara lite optimistisk!

*  Var inte för glad i dina uppdateringar. Det sticker verkligen i ögonen på folk!

*  Det är bra om man kan vara lite personlig så att ens gamla vänner och klasskompisar fortfarande kan få en bild av hur man är.

*  Var för guds skull inte för personlig!

Sådär ja, nu är du nästan redo men det finns också några uppdateringar som man som ny och grön kan tro är harmlösa och trevliga, men som i själva verket är riktiga fällor och som bör undvikas!

*  Skriv inte att du har varit på gymmet eller tränat. Då framstår du som väl energisk och skrytig och tänk dessutom på alla soffpotatisar som ligger med ena handen i chipsskålen och med dip i båda mungiporna. Ska de behöva känna sig dåliga? Nä, undvik!

*  Visst kan det vara frestande att lägga ut bilder på mat som du omsorgsfullt har lagat, lagt upp och strax ska äta, men det är en dålig idé! Det tycker folk är patetiskt! Vadå, har du inget liv, liksom? Och tänk på att det finns de som knappt klarar av att koka korv.

*  Dessutom, försök att inte lägga ut en massa bilder på barn eller djur. Du kanske tycker att det är sött men det finns faktiskt både barnlösa och pälsallergiker därute. Tänk lite längre än vad näsan räcker nån gång, va?

Inte minst, kom ihåg att folk är väldigt nyfikna av sig och det kan bli många som läser det du skriver! De sitter hemma i stugorna och klickar, förstorar dina bilder och försöker se om du har finnar eller om du börjar bli rynkig. De följer med stor spänning allt du skriver och vad du får för kommentarer och de har åsikter om det mesta!

Men viktigast av allt – fundera på om någon verkligen är intresserad av dig och det du skriver. Vem bryr sig om vad lilla du tycker? Ska man behöva slösa sin tid på dig? Du är ju vare sig intressant eller särskilt speciell. Det trodde du väl ändå inte?

Bra! Nu när du vet hur du ska undvika de största fallgroparna vill jag bara önska dig ett stort lycka till!

tumme

Och än en gång varmt välkommen!

Mitt egna lilla mammaskryt

DSC_0781 - Kopia (2)

Jag skrev i ett inlägg för ett tag sen om mammor som skryter om sina barn
(Glasögonmammor). Men man är ju verkligen intresserad av hur andra barn utvecklas och vad som är normalt för åldern. Och får man chansen att prata om sitt eget barn är det riktigt svårt att lägga band på sig. Jag brukar tänka att jag bara ska lufta 5 % av mina höga tankar om Bäbisen, men det är förmodligen för mycket.

Nej, det är verkligen svårt att hålla sig på en lagom nivå när man träffar andra mammor och deras bebisar. Och så lätt hänt att glömma bort att lyssna på den andra mamman.

”Min bebis har börjat att le…” börjar en mamma.

”Ja, det här Bäbisen med!!! Han har lett i flera veckor! Mest ler han på skötbordet! Ibland ler han när man klär av honom. Han verkar kittlig på halsen! Kan han vara kittlig under fötterna? …. etc etc etc.”

Men det känns också dumt när man lyckas vara tyst och lyssnar klart på den andra mamman och hon halkar in på något sidospår. Ska man sen efter flera minuter deklarera ”Ja… jag vill bara säga att Bäbisen har förstås också börjat att le.”

Fast när Bäbisen gör nåt som de andra barnen inte kan än så pöser man av stolthet, skrytet dryper från munnen och kinderna hettar (men man tror att man ser sval och behärskad ut).

Och hur håller man minen i schack när det visar sig att andra barn ligger före? ”Nämen. Vad roligt… det var ju hemskt duktigt. Nja, Bäbisen har väl inte riktigt börjat rulla runt än. Han har ju så fullt upp med att… titta i taket. Han är så nyfiken på taket!” säger man och klistrar på ett leende.

Och ska man visa nåt som Bäbisen kan är han aldrig medgörlig. ”Han brukar inte bara ligga och stirra, i vanliga fall skrattar han och tjoar så pass! Men jag ska visa en sak! Se, han kan stå på alla fyra nu!” säger man och lägger honom på mage. Men istället för att visa upp sina färdigheter ligger han platt som en pannkaka och suger på filten.  Och medan andra bebisar är som änglar är Bäbisen ofta gnällig och klagar under våra mammabarn-träffar.

Fast hur gnällig han än har varit, och hur efter den andra bebisen i utveckling han än är, så tar jag ändå alltid upp honom i famnen när den andra mamman har gått. Sen borrar jag in ansiktet i den mjuka lilla magen och sjunger en ramsa som jag själv har hittat på:

”Jagälskardig jagälskardig jagälskardig jagälskardig förduärden finastefinastefinaste i hela världen!!!”