Spikmattor och krypande bebisar

Det är flera vänliga människor i min närhet som undrar hur det är med min så kallade amningsreumatism. Många är också nyfikna på hur det går för Lillan och hennes mat.

Det där går lite hand i hand. Jag trivs ganska bra med att amma och har inte så bråttom med att sluta helt, men ett tag hade jag så ont i lederna att jag ändå var beredd att ge upp. Inte tokont, men ändå ganska ont hela tiden. Dessutom bits hon som sjutton nu och vill fortfarande helst inte amma om vi inte är i ett mörkt och tyst rum hemma. Men även om jag har funderat på att sluta amma så har Lillan inte alls varit särskilt intresserad av att äta mat. Det är först nu, när hon är nio månader, som man nästan skulle kunna säga att hon äter en hel portion. Då har vi kämpat med maten sen hon var fem månader! Men det är jätteskönt för då kan vi vara hemifrån lite längre stunder och mina leder känns också mycket bättre nu när jag har kunnat minska på amningen!

Mina kropp mår nog också bättre av att ha en paus från trädgårdsarbete och att Lillan har lärt sig att krypa så att jag slipper bära henne så mycket. Dessutom har jag varit på massage och börjat sova på mina spikmatta igen.

 

Krypande bebisar och spikmattor är bra för mamma-ryggen.

Jag har en shaktimatta som jag lägger mig på ibland när jag ska sova. Sen vaknar jag efter ett par timmar och är jätteöm, men det är skönt och jag tror att det hjälper stela muskler en del.

En sista önskning vore väl att Lillan kunde börja tycka om välling så kanske det vore lättare för någon annan att söva henne, särskilt som hon inte vill ha napp.

Men kort och gott kan man säga att det går framåt!

Dregglisar och tandsprickning

IMG_7407IMG_7399
Jag vet inte hur länge man kan skylla på det där med tänderna?

Lillan är för all del ofta glad och go, men en väldigt stor del av tiden har hon börjat bli gnällig, skrikig och missnöjd också. För ett par månader sen började jag säga att det nog var tänderna som var på gång, det gör jag fortfarande, men än har vi inte sett röken av nån tand! Men det är mycket annat också som man kan skylla på nu – frustration över att hon inte kan förflytta sig, ont i magen när vi provar med vanlig mat, att hon är så lättväckt att hon nästan aldrig får sova klart… Nä, det är inte så enkelt att vara en 6-månaders bebis och inte alltid så lätt att vara tvåbarns-mamma heller. Sövning och rutiner är inte alls lika lätt att få till som det var när man bara hade ett barn att lägga uppmärksamheten på. Inte för att det var lätt då heller…

Jag skrev ju nyligen om det här med att starta sitt drömföretag. Även om det låter lockande så är jag inte helt inne på det just nu, men jag beundrar verkligen alla som gör det! Att göra något som man gillar och kunna driva företag på det. Jättekul att det finns de som lyckas!

Ett exempel är Dregglis Collection som säljer dregellappar på nätet. De började ganska smått, men med en hemsida och snygga produkter har de kunnat expandera. Jag har själv fått hem några dregglisar och de är jättefina. Mjuka och sköna och med många snygga och tuffa mönster att välja på!

IMG_7403

Dregglisar från http://www.dregglis.se

Lillan är så fin i dem! Så när de där tänderna nu behagar dyka upp och den stora degelströmmen kommer – ja, då är vi redo!

IMG_7388

IMG_7395

Och sen blir hon go och glad igen och allt blir frid och fröjd.

Eller?

Vetebröd med chokladfyllning

Nu är vi inne på andra veckan som Pappsen jobbar och jag tycker ändå att det går bra. Jag har försökt att inte göra så mycket aktiviteter utan bara komma in i rutiner med barnen.

Barnet är verkligen både i en bra och en dålig fas nu. Hemma är han oftast rätt lätt att ha att göra med, han är snäll och gullig mot Lillan och mig. Han tänker mycket, leker bra och man börjar ha riktigt utbyte av att vara tillsammans med honom. Vi har trevligt.

Inför andra slår han oftast på en annan sida. Antingen blir han lite blyg och då tvär och butter eller också blir han helt i gasen och högljudd och överaktiv. Som mamma är man ju stolt över sina barn och vill visa upp dem från deras bästa sida, men den tiden kommer väl tillbaka snart. Jag antar att alla föräldrar går igenom perioder där de känner att deras barn inte riktigt kommer till sin rätt.

Visst kan han ha överaktiva eller bistra dagar hemma också. Inför Lillans dop skulle jag prova att göra vetekransar för första gången. Pappsen var iväg hela dagen, jag var trött och hade huvudvärk och ville egentligen bara ha en lugn och tyst stund, men Lillan var gnällig och Barnet var glad men som ett yrväder precis hela tiden. Han pratade och spexade oavbrutet, ville hjälpa till med allt i baket och när kransarna äntligen var klara var jag helt matt. Äntligen skulle jag få pusta ut i snurrstolen i uterummet för några minuter. Jag sjönk ner, drog en lättnadens suck och sen kom Barnet farandes… Han kastade en kork i skrevet på mig, tag ett grabbatag i armstödet och sprang runt, runt med stolen de snabbaste han kunde medan han tjoade:

”Du har snopp! Du har snopp!”

Haha, jag kunde inget annat än att skratta. Som småbarnsmamma är det hopplöst att försöka ta igen sig!

Men kransarna blev bra! Inte så snygga, för det där har jag inte fått in nån snits på än, men saftiga och goda!

Jag gjorde degen som vanligt vetebröd men provade att ha smör, vaniljsocker, kakao och chokladknappar i som fyllning. Enda felet var nog att jag hade i för få chokladknappar, annars var det riktigt smarrigt (för en chokladälskare som jag.)

Så det är ett hett tips! Såklart går det lika bra att baka ut degen som vanliga bullar också.

Till en sats vetedeg blir fyllningen cirka:

125 gram rumsvarmt smör
0.5 dl kakao
4 msk vaniljsocker
100 gram chokladknappar

Jag valde att inte ha något extra socker i fyllningen. Jag tänkte att det blev sött nog ändå med ganska mycket vaniljsocker, choklad och pärlsocker. Vill man kan man ta strösocker i fyllningen också.

IMG_6603

IMG_6608Jag fick feeling och klippte upp kransen lite väl snitsigt. Det visade sig att den lättare blev torr och bränd i sina eleganta spetsar då.

IMG_6607IMG_6606

Jag gjorde två kransar av en sats deg och det blev stora kransar. Jag fick dela dem på mitten för att få in dem i frysen.

IMG_6609

Men uppskurna tyckte jag att de såg helt okej ut. Lite föll de isär där jag hade vikt ut snibbarna för mycket bara.

Egentligen skulle jag haft bara nutella som fyllning men burken som stod i skafferiet var tom så jag fick raskt hitta på något annat. Nästa gång ska jag vara mindre konstnärlig med saxen och sen ge den där nutellan en chans.

 

Hejdå, napparna!

Vi har pratat länge om att vi ska sluta med napp på Barnet, men han har varit så förskräckligt fäst vid den och vi ville inte göra det för nära inpå lillasysters ankomst. Nu under semestern kände vi ändå att det var läge.

Först hade vi pratat om att ge nappen till nån figur på ett turistställe, men sen tänkte vi att vi bara kunde posta napparna hemifrån. Eftersom han är så förtjust i Pippi Långstrump frågade vi om han ville skicka napparna till henne.

Efter att ha pratat om det i nån vecka, medan Barnet har ångrat sig ibland och sen velat skicka napparna igen, gjorde vi slag i saken igår. Vi pratade om Pippi som skulle till Söderhavet. Kurridutt-bebisarna hade inga nappar och de skrek så mycket, sa vi, att Pippi fick ont i öronen. Barnet ville gärna skicka sina nappar till kurridutt-bebisarna!

Vi gjorde en liten process av det. Pappsen hämtade en skokartong som vi la napparna i. Jag hjälpte Barnet att skriva ett brev till Pippi och Barnet ritade Pippis bokstav några gånger på brevet (ja, på sitt lilla vis alltså). Sen marscherade vi iväg till postlådan och sa hejdå.

Vi hade nog trott att det skulle bli en del knorr och att han snart skulle ångra sig, men istället kändes det som att han nästan växte lite. Att han också hade bestämt sig och att han var nöjd med sig själv.

Lite senare märktes det att han saknade sina nappar. Han var gnällig och ledsen. Frågade ”nappen?” en gång men tjatade inte. Då gick vi till brevlådan igen. Vi hade bytt ut napparna och brevet mot ett nytt brev som ”Pippi” hade skrivit till honom. Hon hade också skickat med ett par presenter och fruktgodis. (Nej, vi har inte riktigt börjat med vanligt godis än.) Han fick en Pippi-film och en liten, liten begagnad leksaksmotorcykel. Det var fasligt högtidligt.

Den stora utmaning var natten. När läggningen närmade sig var han missmodig, och det tog över en timme innan han somnade. Han var gnällig, men sa ändå bara ”nappen” en gång. Sen sov han oroligt större delen av natten och saknade nog nappen, men när det var dags att vakna var han som en solstråle!

Hittills idag har han inte sagt ett ord om sina nappar! Han som kunde be om nappen två gånger i minuten förut!

Och även om det skulle komma ett bakslag kommer vi inte att ge den tillbaka. Det är dags att sluta nu och skulle vi signalera att han inte klarade av det skulle vi bara ge honom ett misslyckande i bagaget. Nu är han stolt och glad över sig själv!

Och det är vi med. Våran fina lilla kille!

Hej då, napparna! (Ja, det är stökigt i bakgrunden. Det är ofta det hemma hos oss. 😉 )

Trevlig stadstur med dålig repris

Jag är i ett slags mellanland med klädstorlekar nu. Jag har ett par kilo kvar till min ursprungsvikt och jag tror att jag kommer att gå ner till den igen, om jag ammar ordentligt och inte äter för mycket glass i sommar. Så därför vill jag inte köpa för mycket nya kläder nu, samtidigt som mina gamla kläder inte sitter helt bra än.

I helgen var vi på bollskola med Barnet. Jag tänkte ta ett par ganska lösa shorts och en t-shirt som inte var så tight. När jag drog på mig shortsen satt de som en vakuumförpackning på kroppen.

”Jo, men jag kan nog röra mig.” tänkte jag och provade.

Jag må ha promenerat långsamt men knappen i shortsen for ut med desto högre hastighet. Och t-shirten som jag tänkt ha slimmade mot kroppen på ett föga smickrande sätt. I brådrasket fick jag slita åt mig nåt annat som åtminstone satt lite löst, så jag fick vippa runt på fotbollsplanen med volangkjol och en top med paljetter på. Men det gick ju bra, man kastar sig ju inte riktigt i gräset på liv och död på ett sånt arrangemang.

Idag åkte syrran, Lillan och jag in till stan för att ändå köpa lite nya kläder, mest för att köpa varsin ny bikini. Jag hoppas på många bad med barnen i sommar och då vill jag ha en lite förlåtande bikini.

Det kändes som ett nästintill omöjligt uppdrag men vi gick in på Triumph och jag föll för första bikinin som jag provade! Det var urplockat i storlekarna men jag hade tur och hittade en som passade! Lite dyr för en mammaledig snåljåp, men jag var jättenöjd.

Jag var riktigt i köpartagen så jag unnade mig en ny mascara för första gången på många år också. Jag har tänkt köpa ny länge men alltid snålat ur. 

Sen började Lillan bli gnällig i vagnen så vi fick bära henne en del och så gick kassarna lite fram och tillbaka i och ur vagnen medan vi bar henne. 

Vi gjorde några fler fynd, åt varsin riktigt god pasta med kyckling, grönsaker och svamp, fyndade lite till och sen åkte vi till barnens mormor.

Där visade vi upp vad vi hade köpt.

”Ja, men nu vill jag se bikinin!” tyckte Mormor.

Men påsen med bikinin fanns ingenstans… Jag hade gjort en dålig repris och ställt ifrån mig påsen nånstans och glömt bort den. 

Tänk att jag ska vara så urbota klantig! Det var likadant sist syrran och jag var i stan. Då lämnade jag en påse i en provhytt, men som tur var saknade jag den när vi lunchade och vi kunde springa tillbaka till affärerna och fråga om nån sett den. Den gången hade jag tur.

Nu har jag ringt till väktaren på köpcentret för han får allt från affärerna som är kvarglömt. Han skulle ringa upp om han fick in påsen, men än har han inte ringt. Och nu när jag skulle testa min nya mascara kom jag på att jag la den i Triumph-påsen…

Jaha, vad ska man säga. Jag får väl vara glad att jag fick med Lillan hem i alla fall. Och så håller jag tummarna för att väktaren ringer imorgon. Än har jag inte riktigt gett upp hoppet.

  
Annars får jag ta min gamla bikini och gömma mig i vassen i sommar.

Havrebullar

Jo, jag det är väl inte så farligt att ha det ”lite” ostädat men jag kommer att låsa dörren hädanefter när jag ska gympa! Jag har försökt gympa än gång till förutom denna och hur tror ni det gick? Jo, någon stod plötsligt i hallen och ropade ”Hallå!”

Då var det bara min pappa som tur är, men visst är det typiskt?

Morgonen har varit riktigt hektisk med ett trotsbarn som kämpar emot allt jag säger och allt jag vill att han ska göra. Jag vet inte hur man ska bete sig för att det inte ska bli en strid om allting. Tur att Lillan är lugnet själv och oftast inte gör så mycket väsen av sig.

I vanliga fall brukar inte Barnet sova nåt mitt på dagen men han vaknade ovanligt tidigt i morse och var utpumpad av alla kamper, så just nu sover faktiskt båda barnen. Det innebär en lugn stund för mig framför datorn med en kopp kaffe. Otroligt skönt! Ikväll ska jag (om jag hinner och orkar) prova att göra tacos med hemmagjord tacokrydda och hembakta tortillas. Och så min egenodlade sallad till! Inte för att vara superpräktig utan bara för att jag försöker att snåla så mycket jag kan på matkontot. Jag gillar ju att baka och om det dessutom är enkelt och blir gott så kan man ju göra så ibland. Annars är ju en stor fördel med tacos just att det är ganska lätt och snabbt att svänga ihop! Jag återkommer med resultat.

Tills vidare slänger jag ut ett annat recept på bröd som jag gillar. Havrebullar som är mjuka och fina och som smakar riktigt mycket havre. Man sparar ju mycket pengar på att baka sitt eget bröd också. 😉

Havrebullar, 20 st

6 dl mjölk
3 dl havregryn
50 g jäst
100 g smör eller margarin
1 msk socker
1,5 tsk salt
ca 12 dl vetemjöl

Lägg havregrynen i degbunken.
Värm 3 dl av mjölken och häll över havregrynen. Låt svälla i 30 minuter.
Smula jästen i havregrynen och lägg i smöret i bitar.
Värm resten av mjölken till 37 grader och häll över i bunken och blanda.
Tillsätt socker, salt och det mesta av mjölet.
Arbeta till en smidig deg och jäs övertäckt i 30 minuter.

Knåda degen lätt på mjölat bakbord och dela den i två bitar. Rulla längder av bitarna och skär varje längd i tio bitar som du formar till bollar.
Pensla bullarna med vatten och doppa dem i havregryn.
Låt jäsa i 30 minuter.

Grädda i mitten av ugnen, tio minuter i 250 grader.

En dag när allt går snett

Jag vet ju att man inte bara ska ta av sig byxorna så där.
Det är som att böna och be om att någon ska kliva in genom dörren.

I torsdags var det en jobbig dag. Solen värmde men barnen var inte nöjda så det slutade med att vi mest satt inne. Vi var bara ute ett kort varv, kastade av oss jackorna, blåste såpbubblor och försökte påta lite. Annars var det en sån där dag när man bara slänger allt omkring sig, leksaker yr och mat kladdas runt, påsar med bajsblöjor åker ut genom dörren och man hinner inte städa upp någonting.

Mitt i kaoset tänkte jag:

”Jag kör lite zumba.”

Nog tvekar jag ett ögonblick, men sen hivar jag av mig brallorna och slänger dem all världens väg. Här ska svettas!

Barnet och jag dansar några minuter, sen skriker Lillan så jag sätter mig i soffan och matar henne.

Samtidigt går min granne upp mot vårat hus. På uppfarten är allt huller om buller. Trädgårdshandskar och våra jackor ligger på marken, såpbubblorna ligger kvar och komposthinken och ett par vaser med vissna blommor står på trappan. Mot ytterdörren lutar en blöjpåse med bajsiga tvättlappar som blygt sticker fram som en krans med med hemorrojder runt knuten.

Ringklockan fungerar inte. Han har visserligen aldrig varit inne i huset förut, men nu kliver han in i hallen och ropar:

”Hallå!”

Svettigt drar jag Lillan från bröstet så plötsligt att hon börjar skrika.

”Var det något som lät?” undrar jag förskräckt medan jag förtvivlat ser mig om efter mina byxor.

”Farfar!” ropar Barnet och skenar ut i hallen, men vänder bestört tillbaka.

Grannen fortsätter in.

”Hallå!” ropar han igen medan han passerar klädkartonger i hallen, en otorkad köksbänk, diskbänken full av disk och mina byxor som på golvet.

”Vänta lite!” ropar jag.

Men han fortsätter in i vardagsrummet. Barnet ligger hopkrupen av skräck vid tv-bänken, Lillan illtjuter och, som grande finale – sitter jag byxlös i soffan.

Jag är genomsvettig, men har lyckats dra åt mig en tröja som döljer lite av låren. Pressat framför jag ett:

”Hejhej!” medan jag valsar runt Lillan med överkroppen. Underkroppen rör jag inte.

Han vill lämna en sak till Pappsen, men eftersom jag sitter som gjuten i soffan och inte reser mig får han gå hem igen.

Han verkar skämmas.

Jag skäms så mycket att jag inte kan sitta still.

Men vad ska man säga, det var en dålig dag helt enkelt. En sån där dag när allt går snett.

Jag biter ihop. Nu kan det bara bli bättre. Mitt i kaoset ställer jag mig och gör blomkålssoppa – fast jag inte orkar och fast det är för fint väder för soppa.

När soppan är färdig kan jag inte få loss mixern. Till slut tar jag i ordentligt, men istället för att lossa mixern lyckas jag skruva isär den och den kokheta soppan sköljer över mig. Det bränner som eld där den heta röran klibbar fast mot kläderna. Till och med på fötterna får jag knallröda märken. Köket är en enda sörja, det är soppa på golv, väggar och skåp. Jag har brännblåsor på armen och middagen är förstörd.

Resten av kvällen sitter jag med en ärtpåse mot underarmen och känner mig ledsen. Endast ett mejl lyckades muntra upp mig något.

”Ditt ostogram är på väg!”

  

Ett av mina märken. Förstås är det mycket värre i verkligheten.