Det är flera vänliga människor i min närhet som undrar hur det är med min så kallade amningsreumatism. Många är också nyfikna på hur det går för Lillan och hennes mat.

Det där går lite hand i hand. Jag trivs ganska bra med att amma och har inte så bråttom med att sluta helt, men ett tag hade jag så ont i lederna att jag ändå var beredd att ge upp. Inte tokont, men ändå ganska ont hela tiden. Dessutom bits hon som sjutton nu och vill fortfarande helst inte amma om vi inte är i ett mörkt och tyst rum hemma. Men även om jag har funderat på att sluta amma så har Lillan inte alls varit särskilt intresserad av att äta mat. Det är först nu, när hon är nio månader, som man nästan skulle kunna säga att hon äter en hel portion. Då har vi kämpat med maten sen hon var fem månader! Men det är jätteskönt för då kan vi vara hemifrån lite längre stunder och mina leder känns också mycket bättre nu när jag har kunnat minska på amningen!

Mina kropp mår nog också bättre av att ha en paus från trädgårdsarbete och att Lillan har lärt sig att krypa så att jag slipper bära henne så mycket. Dessutom har jag varit på massage och börjat sova på mina spikmatta igen.

Krypande bebisar och spikmattor är bra för mamma-ryggen.

Jag har en shaktimatta som jag lägger mig på ibland när jag ska sova. Sen vaknar jag efter ett par timmar och är jätteöm, men det är skönt och jag tror att det hjälper stela muskler en del.

En sista önskning vore väl att Lillan kunde börja tycka om välling så kanske det vore lättare för någon annan att söva henne, särskilt som hon inte vill ha napp.

Men kort och gott kan man säga att det går framåt!