Hur var du på skolgymnastiken?

Pappsen har börjat att springa. Oväntat men sant.

Och jag är avundsjuk. Jag vill också vara sportig!

Visserligen avskydde jag skolgymnastiken.  Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är i skolan och inser att vi ska ha gympa!

Inte för att jag inte gillar att röra på mig, men jag var hopplös på bollsporter! Jag bävade alltid för att vi skulle sparka fotboll eller nåt.

Delvis beror det förstås på att jag var dålig på det, men jag tror också att det berodde på en rädsla för att stå i centrum, släppa på integriteten och ge sig hän. Och eftersom jag aldrig vågade prova på riktigt, utan promenerade omkring där jag trodde att det var minst risk för bollen att komma, så blev jag aldrig bättre heller!

Numera förväntas det ändå sällan att man ska vara med på några gymnastiska övningar. Det man har störst risk att råka ut för i sociala sammanhang är kanske bowling.

Och det är betydligt bättre! Särskilt nu när jag är vuxen.

Nu när jag inte skäms så mycket över att vara i centrum skulle jag nog tycka att det vore riktigt kul. Det är ju trevligt att umgås genom att göra saker tillsammans. Nog låter det skoj att gå ut med kompisar, dricka lite vin och bowla medan man fnittrar åt de fula skorna? Till exempel. Strax innan jag blev gravid med Lillan var vi faktiskt ett tjejgäng som var ute och åt middag och sen drog vidare och spelade biljard. Det var också kul.

Och det skulle vara skönt att komma ifrån hemmet själv nån gång! Hur mysigt det än är med en 1,5-månaders baby så blir det inte många tillfällen till att göra saker på egen hand. Jag lyckas på sin höjd stjäla åt mig en dusch.

Men så är ju tiden med en nyfödd. Kanske kan jag börja med en kvällspromenad så får det väl eskalera till bowling sen…

Då kanske jag äntligen kommer över mardrömmen om grabbarna som ropar argt efter mig när jag missar bollen?

Vilken typ var du på skolgymnastiken? Kastade du dig svettig efter bollen? Eller var du som jag – bättre på att undvika den?

  
Än så länge mest mys med den här lilla tjejen.

Till min baby

Min Bäbis är 6 månader nu och det är en underbar tid. Men ser allt mer av hans personlighet och nu visar han verkligen att han tycker om oss. Söker oss hela tiden med blicken och skrattar när vi gullar med honom. Han ger oss så mycket tillbaka!

Det här är en dikt jag i all enkelhet skrev till honom när han var tre månader och jag kände att jag ville få mina känslor som mamma på pränt. Men den stämmer in lika bra nu som då.

Sen dagen som du kom till mig
blev allting som jag vill
Jag hade längtat efter dig
långt innan du blev till

Du gör mig lycklig när du ler
du är som pappa din
Men underbart du på mig ser
med blicken som är min

Du knyter dina händer små
sött när du ska sova
Och aldrig ska vi från dig gå
det är lätt att lova

Av alla böner som jag ber
lyssna på en enda
känn trygghet i den värld du ser
inget ont ska hända

Vår allra första tid ihop
när vi lär känna dig
Ditt skrik och gråt och skratt och rop
jag bär dem inom mig

Mitt lilla barn du vet väl att
vart än din resa bär
Vad än som sker i dag som natt
din mamma har dig kär!