Pappsen har börjat att springa. Oväntat men sant.

Och jag är avundsjuk. Jag vill också vara sportig!

Visserligen avskydde jag skolgymnastiken.  Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är i skolan och inser att vi ska ha gympa!

Inte för att jag inte gillar att röra på mig, men jag var hopplös på bollsporter! Jag bävade alltid för att vi skulle sparka fotboll eller nåt.

Delvis beror det förstås på att jag var dålig på det, men jag tror också att det berodde på en rädsla för att stå i centrum, släppa på integriteten och ge sig hän. Och eftersom jag aldrig vågade prova på riktigt, utan promenerade omkring där jag trodde att det var minst risk för bollen att komma, så blev jag aldrig bättre heller!

Numera förväntas det ändå sällan att man ska vara med på några gymnastiska övningar. Det man har störst risk att råka ut för i sociala sammanhang är kanske bowling.

Och det är betydligt bättre! Särskilt nu när jag är vuxen.

Nu när jag inte skäms så mycket över att vara i centrum skulle jag nog tycka att det vore riktigt kul. Det är ju trevligt att umgås genom att göra saker tillsammans. Nog låter det skoj att gå ut med kompisar, dricka lite vin och bowla medan man fnittrar åt de fula skorna? Till exempel. Strax innan jag blev gravid med Lillan var vi faktiskt ett tjejgäng som var ute och åt middag och sen drog vidare och spelade biljard. Det var också kul.

Och det skulle vara skönt att komma ifrån hemmet själv nån gång! Hur mysigt det än är med en 1,5-månaders baby så blir det inte många tillfällen till att göra saker på egen hand. Jag lyckas på sin höjd stjäla åt mig en dusch.

Men så är ju tiden med en nyfödd. Kanske kan jag börja med en kvällspromenad så får det väl eskalera till bowling sen…

Då kanske jag äntligen kommer över mardrömmen om grabbarna som ropar argt efter mig när jag missar bollen?

Vilken typ var du på skolgymnastiken? Kastade du dig svettig efter bollen? Eller var du som jag – bättre på att undvika den?

  
Än så länge mest mys med den här lilla tjejen.