Förföljd av elefanter

Pellefant

Jag och Bäbisen brukar lyssna på barnvisor tillsammans på dagarna. Det håller oss glada och nöjda. De flesta visor är riktigt trevliga, men det finns en som går oss riktigt på nerverna! Så tjatig och jobbig!

Eller till en början så gillade vi den faktiskt. Vi älskade den till och med! ”En elefant balanserade”… Jag har gått många vändor här framför B och sjungit med till den. Glatt marscherande (som på en tråd), med ivrigt svängande armar och med en rytmisk ansiktsmimik. Bäbisen är en underbar publik! Han släpper mig inte med blicken och skrattar på precis rätt ställen! Sparkar med högra foten i takt och märker inte ens att en dregelsträng stilla rinner från en stril ur ena mungipan. Yr av hans beundran har jag kört den om och om igen. Tills jag märkt att den inte går att stänga av! Den bara fortsätter i huvudet, om och om igen.

”En elefant balanserade” har ackompanjerat allt jag gör. Jag lagar mat nynnandes till den, blir det en tyst sekund på tv så basunerar jag ut den och den mal runt i huvudet när jag försöker sova. Som en virus!

Det har räckt att höra några sekunder på den och sen har jag haft den i huvudet i flera dagar! Så nu är den bannlyst från huset! Den får inte spelas här hemma nån mer gång! Och sakta har den äntligen varit på väg att försvinna. Vilken lättnad!

Så vad händer då när man intet ont anande knäpper på radion. Vad får vi höra??

Jo, då har man gjort en reklamlåt av den! ”Ut ur näsan for en snorbacill…! (sjunger de verkligen så??) Om och om igen! Jag kan inte vara den enda barnförälder som blir tokig så fort jag hör den! (Det är ju inte direkt så stor variation – hur många elefanter/dagiskompisar går de och hämtar de egentligen??)

Ni var inte så värst populära från början och så gör ni så här! Försäkringskassan… fy skäms!

…en elefant balanserade tralalala la lala lala la…!