Har du också en ful bil?

Har du en fin bil eller en ful bil?

Och hur blir du bemött i den?

Vi har ju både Fin-bilen och Ful-bilen. Jag kör väl likadant med båda bilarna, lika snabbt och med samma grad av hänsyn till andra trafikanter.

Ändå är det helt olika hur de andra bilisterna behandlar mig!

När jag kör den lilla Ful-bilen kvittar det hur fort jag kör. De andra bilisterna gör allt de kan för att köra om! Ligger jag på motorvägen skyndar de sig för att komma ifatt, sen pressar de in sig framför mig – och så saktar de ner igen. De tvekar inte på att en liten bil av äldre modell kör långsamt. Kör jag Fin-bilen kan jag däremot bara glida med i trafikrytmen.

Och om jag i morgonrusningen ska ta mig ut i en rondell och jag kör Fin-bilen är det bara att braka på. Kör jag Ful-bilen bör jag vänta tills det inte finns en bil i sikte. Får en annan bil syn på Ful-bilen som tar sig ut i en rondell spelar det ingen roll hur långt ifrån den är. Ful-bilen väcker ont blod och andra bilar känner ett pockande behov av att försöka köra ifatt och tuta på Ful-bilen. Gärna långt och ihållande.

Visst är det konstigt?

Att en liten Ful-bil kan väcka så mycket aggression?

IMG_0339.JPG
Det här är Fin-bilen. Visst borde jag ha tagit en bild på Ful-bilen men Pappsen är inte lika benägen att ta kort på den. Stackars Ful-bilen, ständigt ratad och dåligt bemött…

Jag gjorde i alla fall inget rattomtag

IMG_4255.JPG
Vi håller på att göra i ordning ett rum på övervåningen. Idag möttes vi upp efter Pappsens jobb och köpte tapeter. Vi gjorde som vi brukar. Först gör vi iordning ett rum jättefint och sen snålar vi in på tapeterna. Vi slog till på billigaste sorten som till vår glädje dessutom var nedsatta!

Sen åkte Pappsen och Barnet hem och jag tog Fulbilen och åkte och storhandlade.

När jag skulle åka in på parkeringen fick jag vänta på en bil som backade för att ställa sig tillrätta.

När man sitter i en bil, låt vara att det är i en Fulbil, är det lätt hänt att man blir lite uppblåst.

”Den arme stackaren gör omtag.” tänkte jag pompöst medan jag stod i uppförslut och slirade koppling. När bilen framför mig hamnat rakt visade jag bestämt hur skåpet skulle stå. Med högdragen min rattade resolut in och på en parkeringsplats. ”Jaha, här blev det spikrakt direkt, ja!” tänkte jag förmätet medan jag drog i handbromsen.

”Hej!” ropade ett par glada stämmor från andra bilen när jag skuttade ut.

Förvirrat såg jag mig omkring.

Såg du inte att vi vinkade!?” utbrast de. Ett kompispar som tydligen kört andra bilen.

Eh… hrmm… nä. Jag hade ju så fullt upp med att sitta i Fulbilen och pösa åt dem. Men det sa jag inte.

Vissa saker säger man inte.

På samma sätt valde de att inte kommentera att Fulbilen visade sig stå så mycket på sniskan att man inte kunde avgöra om jag hade försökt ställa mig vågrätt eller lodrätt…

Tankar om tankar

passat

Igår åkte Pappsen och jag och handlade. Vi fick ta varsin bil eftersom Pappsen skulle bli kvar i stan. I vanlig ordning var det slut på bränsle i båda bilarna.

Jag gillar inte riktigt att tanka. Jag måste alltid tanka på samma mack och komma in från samma håll. Inte så att jag är dålig på att tanka eller så utan det har med mitt lokalsinne att göra. Där centrum för lokalsinne borde sitta i min hjärna har jag bara en kal fläck. Eftersom jag inte kan tänka avstånd eller vända på saker inne i huvudet har jag lite svårt för att lista ut på vilken sida tanklocket sitter och hur jag då måste ställa bilen.

Idag stod det en bil i vägen så jag kom in från fel håll! Men tänker ändå att det här ska nog gå bra – och parkerar glatt med tanklocket utåt. Pappsen skrattar och gestikulerar och jag försöker svänga runt. Kommer inte runt. Backar. Kör fram. Backar. Kör fram. Backar. Kommer runt. Och står nu nöjd och glad på andra sidan. Men vad nu?? Tanklocket är fortfarande åt fel håll!

Det skulle kunna vara så att det finns någon på mackområdet som inte sett min tabbe. Om det inte vore för Pappsen förstås! Han står vid pumpen och skrattar så högt och så vilt att han slår sig för knäna samtidigt som han gestikulerar så stort han kan. Men jag förstår ändå inte hur jag ska göra!

När jag kört runt pumparna (och backat och kört fram och backat och… krånglat) fyra gånger och mackägaren ställt sig i dörröppningen och kliat sig bekymrat i huvudet är jag nära att ge upp. Jag är på väg att gå ur bilen och låta Pappsen parkera, men känner att jag inte vill visa mig till allmän beskådan. Som genom ett under lyckas jag faktiskt komma rätt sen. Och så sitter jag med hettande kinder och försöker sjunka ner genom sätet medan Pappsen, fortfarande gapskrattandes, tankar åt mig.

Men när Pappsen går in och betalar (jag har redan gjort en rivstart och gett mig iväg) tar han mig ändå i försvar.
”Det blir så förvirrande för henne, vi har ju två bilar och tanklocket är på olika sidor på dem.”

Ha! Som om jag nånsin skulle köra Pappsens bil! Jag gillar inte riktigt att köra andra bilar. Jag måste alltid köra samma bil och ha sätet inställt på precis samma sätt. Inte så att jag är dålig på att köra bil eller så utan det har med mitt sinne för dragläge att göra. Där centrum för dragläge borde sitta i min hjärna har jag bara en  kal fläck.

Men det är en annan historia.