Har du också en ful bil?

Har du en fin bil eller en ful bil?

Och hur blir du bemött i den?

Vi har ju både Fin-bilen och Ful-bilen. Jag kör väl likadant med båda bilarna, lika snabbt och med samma grad av hänsyn till andra trafikanter.

Ändå är det helt olika hur de andra bilisterna behandlar mig!

När jag kör den lilla Ful-bilen kvittar det hur fort jag kör. De andra bilisterna gör allt de kan för att köra om! Ligger jag på motorvägen skyndar de sig för att komma ifatt, sen pressar de in sig framför mig – och så saktar de ner igen. De tvekar inte på att en liten bil av äldre modell kör långsamt. Kör jag Fin-bilen kan jag däremot bara glida med i trafikrytmen.

Och om jag i morgonrusningen ska ta mig ut i en rondell och jag kör Fin-bilen är det bara att braka på. Kör jag Ful-bilen bör jag vänta tills det inte finns en bil i sikte. Får en annan bil syn på Ful-bilen som tar sig ut i en rondell spelar det ingen roll hur långt ifrån den är. Ful-bilen väcker ont blod och andra bilar känner ett pockande behov av att försöka köra ifatt och tuta på Ful-bilen. Gärna långt och ihållande.

Visst är det konstigt?

Att en liten Ful-bil kan väcka så mycket aggression?

IMG_0339.JPG
Det här är Fin-bilen. Visst borde jag ha tagit en bild på Ful-bilen men Pappsen är inte lika benägen att ta kort på den. Stackars Ful-bilen, ständigt ratad och dåligt bemött…

Jo, det där gamla körkortet

wonderbaumJo, jag fick ju mitt körkort trots allt, då för tolv år sedan, trots att jag hade en sån stygg körskollärare.

Inte för att han tyckte att jag hade kämpat bra och var redo. Nej, han ville fortsatte att mjölka ur mig lektioner under ständig förolämpning, men en dag fick jag köra med en annan lärare och han bokade uppkörningstid direkt.

Min egen lärare blev mäkta förargad men kunde inget göra.

Jag hade min sista lektion precis innan uppkörningen. Den gick ganska bra, ja förutom då att jag varje gång han sa höger svängde vänster och varje gång han sa vänster så svängde jag höger.

Läraren skakade uppgivet på huvudet. När jag gick mot uppkörningsbilen tog han ändå tillfället i akt att ropa ut en sista hälsning till mig.

”Det är ett under om du klarar det!” gastade han bakom min rygg.

Stärkt av hans varma ord satte jag mig i bilen bredvid en mustaschprydd liten farbror.

Mitt första dilemma var när jag skulle vända med hjälp av en T-korsning. Osäker och med självförtroendet i botten fick jag hjärnsläpp, försökte gira runt fast jag förstod att det inte skulle funka, blev tvungen att backa tillbaka, råkade köra upp på trottoaren och touchade ett villastaket.

Där nånstans trodde jag att det var kört.

Den mustaschprydde mannen stirrade mållöst genom vindrutan. Han rörde inte en min. Jag greppade ratten och viskade ”Förlåt, förlåt, förlåt…” om och om igen medan jag väntade på att han skulle kasta mig ur bilen och själv köra tillbaka.

När han inget gjorde släppte pressen, jag gjorde min vändning och brummade vidare ut på motorvägen. Efter att länge ha legat bakom en traktor passade jag på att köra om när det började komma heldragna vita linjer. Sen la jag mig på en maklig takt av 80 km/h.

”Är det en väl avpassad hastighet med tanke på dagsljus, väglag och trafik tycker du?” frågade mustaschmannen.

Jag log nervöst och brakade på lite. Det var ju kört ändå, tänkte jag.

Men det var en vänlig farbror så när jag skulle parkera tog han mig till en ödslig kyrkogårdsparkering där jag fick ställa mig på valfri plats. Möjligen fick jag lite hybris av alla lediga platser så jag kom snett, men sen blev det bara några småturer tillbaks till stan och så var det klart!

Jag väntade bistert på beskedet, och jag tror att mustaschmannen överraskade både sig själv och mig när han bockade i rutan för ”GODKÄND” på pappret.

Men mest överrumplad av oss alla blev min körskollärare.

Han trampade fram och tillbaks utanför bilen medan jag pratade klart med mustaschmannen. När han spänt frågade hur det hade gått vågade jag fortfarande inte lita på beskedet.

”Jag vet inte, fast han bockade i godkänt…?” svarade jag.

Den annars så surskalliga läraren gjorde ett vilt skutt av glädje, gav mig 20 kronors rabatt på uppkörningen och vinkade frenetiskt hej då.

Jag tror sällan att han har varit så glad över att slippa en elev…

Och jag har sällan varit så glad över att slippa ifrån en lärare!

Att ta körkort

De flesta vet ju att jag har lite svårt för det där med bilkörning. Hur jag än väjer för hålen i vägen så prickar jag dem precis. Med en hårsmån missar jag bilen på parkeringen framför när jag lägger i ettan istället för backen och fast jag rättar till mig gång efter gång för att stå rakt så står bilen likt förbenat snett när jag kliver ur.

Ändå har jag haft körkort i tolv år nu. Teorin gick bra men det gick åt otaliga körlektioner… Och nästan varje gång grät jag när jag kom hem. Min lärare använde nån slags förnedringmetod mot oss elever och ägnade mer tid åt att förfära sig över hur dumma vi var än åt att berätta hur vi skulle bete oss. 

En gång började jag en körlektion med att missuppfatta att det var tvåfiligt så jag började i vänsterfilen, trodde att jag låg fel och styrde varsamt över i högerfilen. Ett tokigt misstag men det var inte en bil så långt ögat kunde nå.

Resten av körlektionen vägrade min lärare att säga hur jag skulle köra. Han härjade bara om vilken hänsynslös bilförare jag var. Att jag bara kunde kasta mig ut i vägbanan utan en tanke på övriga trafikanter! Han avbröt sig bara för att då och då låtsas att han slog huvudet i framrutan när jag bromsade till.

Nä, det var ingen rolig period. Jag är verkligen glad att jag har körkortet avklarat.

Om du ska ta körkort idag så är mitt bästa tips att öva så mycket du kan på egen hand! Både vad gäller körning och teori! Kör ihop med någon som du känner dig trygg med och får du en skräckgubbe som körskolelärare – byt innan han raserar ditt självförtroende helt!

Nu finns också bra sidor på internet där man kan öva teori, till exempel på korkortskolan.se

Idag tror jag att jag skulle klara en uppkörning skapligt bra men teorin skulle förmodligen vara värre, så även jag skulle behöva klicka in där och öva.

(Själva uppkörningen är förresten en historia i sig så den berättar jag gärna mer om en annan gång.)

Nä, jag tankar helst inte själv heller.

De flesta som känner mig vet nog hur dålig hand jag har med bilar och diverse andra tekniska prylar. Kanske beror det på att jag alltid haft andra runt mig som fixat sånt jag inte kan men hade jag haft åtminstone en gnutta intresse borde jag väl ha snappat upp åtminstone hjälpligt vid det här laget.

Idag när Barnet, Barnets Morfar och jag hade handlat och skulle lasta in allt i bilen fick vi bara upp förardörren! Våran fin-bil är på service så jag hade en av Pappsens ful-bilar. Bagageluckan gick inte upp alls och vi som hade så många kassar! Efter ett antal försök gav vi upp och tänkte försöka knöla in allt inne i bilen istället. Men jag lyckades ju inte låsa upp nån annan dörr heller!

Jag fick klättra runt i bilen och rycka i alla dörrar inifrån men de gick ändå inte upp!

Medan jag svettigt bökar runt därinne och hänger över barnstolar och växelspakar med mammaröven i vädret kommer en annan mamma från Barnets dagis. Hon har parkerat bredvid mig och hon är en sån kvinna som jag önskar att jag vore lite mera som! Hon är söt och hälsar rart på mig. Men hennes bil går inte igång så hon drar nonchalant fram ett extra batteri och startkablar ur bagageluckan och medan jag fortfarande kryper runt i min bil och liksom försöker tvinga upp låspinnarna med naglarna har hon redan fått igång sin bil. (Fråga mig inte hur, det är som ett under för mig.) Hon tittar hjälpsamt åt mitt håll men då kravlar jag ut och provar att låsa upp bilen igen och då funkar det minsann. Kanske skulle jag bara testat en gång till direkt ? Jaja.

Hon vinkar och åker iväg. Tre minuter senare har även jag lyckats lasta in allt och fått igång bilen och ovan vid att behöva växla hostar vi oss hemåt på ettan.

En återkommande mardröm

Idag när jag skulle hämta paket hände det som jag drömt mardrömmar om i många år nu!

Bromsarna på bilen tog inte!

Jag körde in mot parkeringsrutan, började bromsa och jodå, till en början saktade bilen in, men sen så började den att rulla igen!

Fy! Jag bromsade så att tårna vitnade, hjärtat skenade och fingrarna famlade efter handbromsen. Men eftersom vi har elektronisk handbroms greppade fingrarna tomt i luften och jag var riktigt hjälplös.

Kanske var det för att det var en sandplan framför bilen som bromsarna inte tog? Hur långt skulle bilen kana? Munnen var vidöppen, jag pumpade friskt på bromsen och minen, ja den var skräckslagen!

Detta har ju varit min fasa sen jag började övningsköra!

Fast denna gång slutade det lyckligt.

Det var ett falsklarm, märkte jag när jag såg att det bara var bilen bredvid mig som backade ut.

Jaha, men det var ju bra då, tänkte jag, stängde munnen, tittade mig omkring och hoppades att ingen sett mitt minspel.

Fast det tog lång tid innan pulsen slog normalt igen…

mardröm

Nä, så här illa slutade det inte för mig. Inte denna gång…

Barn i bilen

Pappsen är en drömmarnas man! Han har alltid många projekt och jag blir alldeles matt av hans planer på hur huset ska renoveras! Men så i fredags stillade han sig. Han hade fått en ny dröm.

Han hade gått in på begagnat-avdelningen på jobbet för att se ut en ny andra-bil, men blev sugen på att byta första-bilen istället!

Egentligen vill vi leva snålt som småbarnsföräldrar, men blev förstås frestade. Och före allt annat kommer säkerheten! Ju nyare bil desto säkrare!

Jag vill ta tillfället i akt och be alla med barn att tänka en extra gång på säkerheten.

Jag ser ibland bilder på sociala medier där små barn sitter i framåtvända bilbarnstolar. Det gör mig så ledsen! Vi lever i ett så pass upplyst samhälle där vi kan minimera riskerna för barn i trafiken och det finns ju inget som vi är så rädda om som våra barn!

bilbarnstol

Själva har vi nyligen bytt bilbarnstol, förstås E-godkänt. Det är en liten trygghet när vi åker mycket bil och när trafiken är så hård som den faktiskt blivit. Vi har en Besafe izi plus som bland annat finns att köpa från Babyland.se.

Här finns bra råd om hur du åker säkert med barn i bilen:

211f0a50435debb167cc164c1f5d6f

Klicka på bilden.

Pappaskämt #14

pappaskämt3När jag är ute och kör bil tänker jag inte så mycket på mina medtrafikanter. Visst, ibland kan någon vingla till, kanske en pappa som letar efter nappen till sitt barn?

Det händer också att någon nervös stackare som nyss har fått körkort glömmer bort att blända av. Det är ju högst förståeligt!

Men när Pappsen är ute och kör! Han har en sån förskräcklig otur!

Då är det fullt av IDIOTER ute på vägarna! De kör för sakta, de tittar för ofta i backspegeln och inte kan de parkera ordentligt. Allt detta gör de för att reta lilla Pappsen!

Stackars Pappsen. Han har det inte lätt där bakom ratten.

Ibland dyker det upp ett och annat kötthuvud som ligger för nära framför så att hela Pappsens bil blir nedstänkt också.