Har du också en ful bil?

Har du en fin bil eller en ful bil?

Och hur blir du bemött i den?

Vi har ju både Fin-bilen och Ful-bilen. Jag kör väl likadant med båda bilarna, lika snabbt och med samma grad av hänsyn till andra trafikanter.

Ändå är det helt olika hur de andra bilisterna behandlar mig!

När jag kör den lilla Ful-bilen kvittar det hur fort jag kör. De andra bilisterna gör allt de kan för att köra om! Ligger jag på motorvägen skyndar de sig för att komma ifatt, sen pressar de in sig framför mig – och så saktar de ner igen. De tvekar inte på att en liten bil av äldre modell kör långsamt. Kör jag Fin-bilen kan jag däremot bara glida med i trafikrytmen.

Och om jag i morgonrusningen ska ta mig ut i en rondell och jag kör Fin-bilen är det bara att braka på. Kör jag Ful-bilen bör jag vänta tills det inte finns en bil i sikte. Får en annan bil syn på Ful-bilen som tar sig ut i en rondell spelar det ingen roll hur långt ifrån den är. Ful-bilen väcker ont blod och andra bilar känner ett pockande behov av att försöka köra ifatt och tuta på Ful-bilen. Gärna långt och ihållande.

Visst är det konstigt?

Att en liten Ful-bil kan väcka så mycket aggression?

IMG_0339.JPG
Det här är Fin-bilen. Visst borde jag ha tagit en bild på Ful-bilen men Pappsen är inte lika benägen att ta kort på den. Stackars Ful-bilen, ständigt ratad och dåligt bemött…

Nä, jag tankar helst inte själv heller.

De flesta som känner mig vet nog hur dålig hand jag har med bilar och diverse andra tekniska prylar. Kanske beror det på att jag alltid haft andra runt mig som fixat sånt jag inte kan men hade jag haft åtminstone en gnutta intresse borde jag väl ha snappat upp åtminstone hjälpligt vid det här laget.

Idag när Barnet, Barnets Morfar och jag hade handlat och skulle lasta in allt i bilen fick vi bara upp förardörren! Våran fin-bil är på service så jag hade en av Pappsens ful-bilar. Bagageluckan gick inte upp alls och vi som hade så många kassar! Efter ett antal försök gav vi upp och tänkte försöka knöla in allt inne i bilen istället. Men jag lyckades ju inte låsa upp nån annan dörr heller!

Jag fick klättra runt i bilen och rycka i alla dörrar inifrån men de gick ändå inte upp!

Medan jag svettigt bökar runt därinne och hänger över barnstolar och växelspakar med mammaröven i vädret kommer en annan mamma från Barnets dagis. Hon har parkerat bredvid mig och hon är en sån kvinna som jag önskar att jag vore lite mera som! Hon är söt och hälsar rart på mig. Men hennes bil går inte igång så hon drar nonchalant fram ett extra batteri och startkablar ur bagageluckan och medan jag fortfarande kryper runt i min bil och liksom försöker tvinga upp låspinnarna med naglarna har hon redan fått igång sin bil. (Fråga mig inte hur, det är som ett under för mig.) Hon tittar hjälpsamt åt mitt håll men då kravlar jag ut och provar att låsa upp bilen igen och då funkar det minsann. Kanske skulle jag bara testat en gång till direkt ? Jaja.

Hon vinkar och åker iväg. Tre minuter senare har även jag lyckats lasta in allt och fått igång bilen och ovan vid att behöva växla hostar vi oss hemåt på ettan.

En STOOOR lastbil

Så fort Pappsen och jag är ute och åker bil sitter han med ett ivrigt pekfinger och viftar mot var och varannan lastbil som vi möter.

”Den har jag skruvat med!” ”Jaa, den där har jag skruvat med!” ”Den har jag skruvat med!” hojtar han glatt i takten till en valsmelodi.

I början av vårat förhållande nickade jag artigt och svarade. ”Jaså? Har du?” ”Där ser man!” ”Månn de?”

Numera slår jag händerna för öronen, blundar och rystar halvvilt på huvudet. Jag orkar inte engagera mig! Inte när denna replik gör att det inte går att föra ett normalt samtal under våra bilresor, eftersom vi varje minut möter en lastbil som Pappsen vill att jag ska berömma honom för.

När vi i veckan var inne i Linköping fick vi stanna vid ett rödljus. Bäbisen, eller okej… han börjar bli stor nu, låt oss säga Barnet(!), blev stum och tittade storögt ut genom vindrutan.

”Ja, titta!” jollrade jag. ”En lastbil! En STOOOR lastbil!”

”Den har jag skruvat med!” mässades Pappsen rytmiskt.

Och då slog detta förunderliga mig – denna trista, tråkiga och ja, alldeles uttjatade, replik kommer med största säkerhet att imponera nåt kollosalt på Barnet framöver!

Jag lutade mig tillbaka, ensam och lätt chockad, i mitt kalla baksäte.

Hur i jösse namn ska jag kunna kontra detta?

20131109-104112.jpg

Och här gaddar de ihop sig över fordonsboken!