Etikettarkiv: Teknik

Ny teknik eller gammal trotjänare?

Publicerad den av

14

Det är många lyckostar som går och glänser med nya iphone 6 nu!

Själv köper jag sällan ny telefon. Jag har bara köpt ny mobil en gång i livet, resten har jag fått eller ärvt.

Jag är egentligen inte så noga med den nya tekniken. Just nu har jag iPhone eftersom Pappsen har det och det är smidigt att kunna dela våra foton och almanackor med varandra (ja, och så fick jag hans gamla när han bytte). Men nu är det nog ändå dags att få en ny!

Visst sprack baksidan i våras när jag skulle fota rabarberstjälkar mot himlen och tappade mobilen mot stenplattorna, men det stör mig inte alls. Däremot retar det mig att jag knappt kan prata i telefon i den. Högtalaren är så dålig. Särskilt Pappsen hör jag dåligt vilket är lite oturligt eftersom det oftast är han som ringer.

Så det är en god anledning för mig att byta telefon.

Jag kan tycka att det är lite roligt just det här hur olika vi är när det gäller att köpa nya mobiler. En del går med sina gamla mobiler utan internetuppkoppling och trivs bra med dem så länge de går att ringa på, andra byter ständigt upp sig till det senaste på marknaden – fast det egentligen inte är nåt fel på den gamla!

Vilken typ är du? Uppdaterar du dig ständigt med den senaste tekniken eller är du glad för din gamla telefon som du känner till och vet hur den fungerar?

Läs mer om iPhone6 här.

Sorry Pappsen!

Publicerad den av

2

Pappsen är en fin människa. En snäll man.

Trots det finns det saker som jag retar mig på.

Nåt som jag ofta klagar på är att han är så dålig på att svara på sms! För visst är det trist när man bemödar sig med att skriva ett mess och sen får man inget svar?!

Dålig stil, Pappsen!

Fast… när jag tittar på våran meddelande-historik så börjar jag i undra om det inte är jag som är dålig på att svara…

20140613-163159-59519200.jpg
Sorry, Pappsen!

Jag lovar att hitta nåt annat som jag kan beklaga mig över.

Nä, jag tankar helst inte själv heller.

Publicerad den av

6

De flesta som känner mig vet nog hur dålig hand jag har med bilar och diverse andra tekniska prylar. Kanske beror det på att jag alltid haft andra runt mig som fixat sånt jag inte kan men hade jag haft åtminstone en gnutta intresse borde jag väl ha snappat upp åtminstone hjälpligt vid det här laget.

Idag när Barnet, Barnets Morfar och jag hade handlat och skulle lasta in allt i bilen fick vi bara upp förardörren! Våran fin-bil är på service så jag hade en av Pappsens ful-bilar. Bagageluckan gick inte upp alls och vi som hade så många kassar! Efter ett antal försök gav vi upp och tänkte försöka knöla in allt inne i bilen istället. Men jag lyckades ju inte låsa upp nån annan dörr heller!

Jag fick klättra runt i bilen och rycka i alla dörrar inifrån men de gick ändå inte upp!

Medan jag svettigt bökar runt därinne och hänger över barnstolar och växelspakar med mammaröven i vädret kommer en annan mamma från Barnets dagis. Hon har parkerat bredvid mig och hon är en sån kvinna som jag önskar att jag vore lite mera som! Hon är söt och hälsar rart på mig. Men hennes bil går inte igång så hon drar nonchalant fram ett extra batteri och startkablar ur bagageluckan och medan jag fortfarande kryper runt i min bil och liksom försöker tvinga upp låspinnarna med naglarna har hon redan fått igång sin bil. (Fråga mig inte hur, det är som ett under för mig.) Hon tittar hjälpsamt åt mitt håll men då kravlar jag ut och provar att låsa upp bilen igen och då funkar det minsann. Kanske skulle jag bara testat en gång till direkt ? Jaja.

Hon vinkar och åker iväg. Tre minuter senare har även jag lyckats lasta in allt och fått igång bilen och ovan vid att behöva växla hostar vi oss hemåt på ettan.

Det blev pannkaka!

Publicerad den av

8

Nu är jag hemma efter min första dag i datagruppen!

Jag får nog lov att säga att jag är nöjd med dagen och att jag inte känner mig så skrämd längre! Jag är väl inte dummare än nån annan, som min mamma sa, så förr eller senare kommer jag säkert att lära mig det.

Det var också första gången som jag steg upp i ottan tillsammans med Barnet, lämnade in honom hos barnvakt och hade en tid att passa till jobbet. Bra träning inför dagis, tänkte jag.

Fast uppladdningen var väl inte den bästa. Halv två vaknade jag av en mus som sprang och pep i sovrummet och Matilda som sladdade efter och slog mot den. Jag satte mig förskräckt upp i sängen, Barnet vaknade och grät och Pappsen klev upp och skällde på Matilda som for ut genom kattluckan igen. Men musen lämnade hon kvar.

Sen bedrev Pappsen musjakt i ett par timmar. Den här gången innefattade jakten ett gäng spikar som bändes bort för att kunna stänga in musen i tvättstugen och ett resultatlöst rivande i krukskåpet efter de där begagnade råttfällorna. Det innefattade också ett Barn som var vaken från och till under flera timmar och som efter att ha sprungit runt i hallen och skrattat klockan tre på natten till slut fick en vällingflaska och somnade om.

Efter det drömde jag ett flertal stressade drömmar som alla handlade om att jag missade tiden men ändå råkade jag gå upp 20 minuter innan klockan ringde för jag trodde att den nog redan hade ringt.

”Så bra nu hinner jag klippa Barnets naglar”, tänkte jag. Barnet värjde sig, jag kliade mig i huvudet med saxen och klippte bort halva huvudet. Eller åtminstone en ganska stor hårslinga.

Sen gick det lite bättre.

Räknar man bort fikarast så fick jag ihop en arbetsdag på tre timmar, ganska lagom! Det kändes glassigt att gå i privata kläder, smutta på en kopp kaffe och knappa lite på datorn. Jätteskönt att inte behöva springa ner i källaren och byta om och slippa fundera på om man har nån MRSA under naglarna när man kommer hem. Sen var det förstås som vanligt att jag nickade förståndigt när min kollega förklarade, men sen när jag själv skulle testa var jag helt tom i bollen och fick fråga om tre gånger. Men som sagt, det känns inte hopplöst. Det här lär jag mig med tiden!

Och Barnet var glad över att få leka med kusinerna och mysa med moster. Han var bara ledsen en gång och det var när jag lämnade honom. Han ville springa och leka med trakorerna och blev inte glad när Mammsen envisades med att pussa honom hejdå. Jaja.

När jag hämtade honom fick jag till och med äta pannkaksrester från deras lunch. ”Men inte ska väl jag…” tänkte jag medan jag hets-åt tre pannkakor.

Nu väntar en ledig torsdag och sen två jobbdagar på labbet.

 

datakvinna

Först på onsdag blir jag datamänniska igen.

 

Min första cliffhanger!

Publicerad den av

8

Barnet sover. Jag har nån halvtimme över och sätter mig i soffan för att skriva ett blogginlägg. Men jag får helt enkelt krypa till korset och säga som det är!

Jag har så mycket i huvudet nu att det är svårt att krysta fram ett inlägg. Jag har fullt upp med att bäva, förstår ni.

Dagisinskolningen kommer allt närmare, och jag känner att jag säkert har mycket att förbereda innan dess, men kommer inte riktigt på vad. Jo, de där kläderna som jag påstod att jag börjat namnmärka finns ju kvar. Visst har jag börjat, men hittills har jag bara avverkat en släpp i rymden ungefär. Och så är det det här pusslet med jobb, schema, lämning och hämtning som jag inte har koll på. Mitt schema är inte klart för den perioden än så jag vet inte hur mycket av Pappsen och mina kvällar och helger som kommer att krocka.

Men igår var jag på mitt första förädramöte på dagis (och jag var en av föräldrarna! – jättekonstigt!) så nu har jag lite mer koll på hur saker funkar ändå.

Och så ska jag få nya arbetsuppgifter på jobbet. Jag ska ingå i datagruppen. (Eller bli en himla datamänniska, som jag säger, för det inte ska låta så pretentiöst.)

Man kan välja att se det som en utmaning. Eller kanske som ett sätt för jobbet att slippa ha mig i vägen på labbet? Själv pendlar jag mellan att se det som En Mycket Stor Ynnest (5% av tiden) och Jag Lägger Mig Här Och Spelar Död Tills De Glömmer Bort Mig Och Frågar Nån Annan (95% av tiden).

Jag jobbar nästan inget i februari, när det var tänkt att jag skulle lära upp mig, så jag har bombarderat chefen med mejl om att jag inte kommer att hinna och att ”jag måste få så mycket tid som det bara är möjligt!” Det senaste skickades häromkvällen, 23.00 ”från min Iphone”. ”Om datagruppen hellre vill ha nån annan så tar ju jag inte illa upp eller så.” skrev jag där jag låg under täcket och kände mig extra ynklig.

Jag vet inte vad som väntar mig och det är mycket det som skrämmer mig. Jag har nåt scenario i huvudet där jag ligger bakom en stor dator och drar osäkert, men sen alltmer panikartat, i olika kablar och inte vet vilken som ska kopplas in var. Men nu har jag erbjudit mig att komma in några dagar extra, ett par förmiddagar som jag fått barnvakt och två dagar som Pappsen tagit ledigt. Första förmiddagen är imorgon så efter det vet jag lite mer vad som förväntas av mig!

Kommer Mammsen att klara det?

Slår hon sig själv med häpnad?

Eller åker hon ut i snön med 9-kaffet i vrångstrupen och med smörgåspaketet hårdhänt kastat efter sig?

Tja… det får bli min första ordentliga cliffhanger!

dator

Fast det mesta går nog att lösa bara man är hängiven och har en fast hand.