Tangentbord vs Touch

Pappsen och jag gillar att göra saker ordentligt. När nu han har företag och jag bloggar så har vi varsin dator som vi sitter och jobbar vid. Jag har köpt en begagnad stationär Mac och Pappsen har köpt sig en vanlig bärbar.

En period satt vi med telefonerna och surfplattan och knappade men det var hopplöst. Det tog lång tid och var jobbigt både för gamnacken och för psyket. Touch-skärm i all ära men inget går upp mot ett hederligt tangentbord!

tangentbord

Pappsen har till och med varit snäll och köpt ett nytt tangentbord till min dator. Ett där tangenterna har det avstånd jag är van vid. Foto från CDON.se

Jag har väl inga problem med touch-skärm men det är först nu efter flera år som jag kan knappa in mitt lösenord rätt utan att titta på skärmen. Med knappar kunde man ju skriva långa meddelanden!

Kanske blir det annorlunda för dagens barn? De som är uppväxta med touch från början. Jag kan tycka mig tillhöra en teknisk generation men så värst datoriserad var inte våran barndom. I lågstadiet skrev vi allt för hand. När vi började i fyran fick vi så in en modern apparat i klassrummet. Det var fantastiskt!

Tada!

En skrivmaskin!

Åh, så proffsig man kände sig när man satt där i hörnet och knapprade så att tangenterna ven (nåja…) genom luften.

När jag gick i femman köptes det faktiskt in en dator till skolan. Ja, en gemensam för alla elever och lärare. Det mest häpnadsväckande med den tyckte vi var rättstavningsprogrammet. Så smart! På skrivmaskinen hade man fått hålla till godo med tipex.

Lite senare köpte vi även en egen dator i familjen. Det var häftigt! Spänd av förväntan loggade man in via MS-DOS och sen körde man järnet i Paintbrush. Ibland satt man och tittade bara för att få se viloläget gå igång också. Syskonen stampade otåligt bredvid och väntade på sin tur.

Håhåjaja. Dagens barn minns förmodligen inte ens när de såg en dator första gången.

Minns du?

Det blev pannkaka!

Nu är jag hemma efter min första dag i datagruppen!

Jag får nog lov att säga att jag är nöjd med dagen och att jag inte känner mig så skrämd längre! Jag är väl inte dummare än nån annan, som min mamma sa, så förr eller senare kommer jag säkert att lära mig det.

Det var också första gången som jag steg upp i ottan tillsammans med Barnet, lämnade in honom hos barnvakt och hade en tid att passa till jobbet. Bra träning inför dagis, tänkte jag.

Fast uppladdningen var väl inte den bästa. Halv två vaknade jag av en mus som sprang och pep i sovrummet och Matilda som sladdade efter och slog mot den. Jag satte mig förskräckt upp i sängen, Barnet vaknade och grät och Pappsen klev upp och skällde på Matilda som for ut genom kattluckan igen. Men musen lämnade hon kvar.

Sen bedrev Pappsen musjakt i ett par timmar. Den här gången innefattade jakten ett gäng spikar som bändes bort för att kunna stänga in musen i tvättstugen och ett resultatlöst rivande i krukskåpet efter de där begagnade råttfällorna. Det innefattade också ett Barn som var vaken från och till under flera timmar och som efter att ha sprungit runt i hallen och skrattat klockan tre på natten till slut fick en vällingflaska och somnade om.

Efter det drömde jag ett flertal stressade drömmar som alla handlade om att jag missade tiden men ändå råkade jag gå upp 20 minuter innan klockan ringde för jag trodde att den nog redan hade ringt.

”Så bra nu hinner jag klippa Barnets naglar”, tänkte jag. Barnet värjde sig, jag kliade mig i huvudet med saxen och klippte bort halva huvudet. Eller åtminstone en ganska stor hårslinga.

Sen gick det lite bättre.

Räknar man bort fikarast så fick jag ihop en arbetsdag på tre timmar, ganska lagom! Det kändes glassigt att gå i privata kläder, smutta på en kopp kaffe och knappa lite på datorn. Jätteskönt att inte behöva springa ner i källaren och byta om och slippa fundera på om man har nån MRSA under naglarna när man kommer hem. Sen var det förstås som vanligt att jag nickade förståndigt när min kollega förklarade, men sen när jag själv skulle testa var jag helt tom i bollen och fick fråga om tre gånger. Men som sagt, det känns inte hopplöst. Det här lär jag mig med tiden!

Och Barnet var glad över att få leka med kusinerna och mysa med moster. Han var bara ledsen en gång och det var när jag lämnade honom. Han ville springa och leka med trakorerna och blev inte glad när Mammsen envisades med att pussa honom hejdå. Jaja.

När jag hämtade honom fick jag till och med äta pannkaksrester från deras lunch. ”Men inte ska väl jag…” tänkte jag medan jag hets-åt tre pannkakor.

Nu väntar en ledig torsdag och sen två jobbdagar på labbet.

 

datakvinna

Först på onsdag blir jag datamänniska igen.

 

Min första cliffhanger!

Barnet sover. Jag har nån halvtimme över och sätter mig i soffan för att skriva ett blogginlägg. Men jag får helt enkelt krypa till korset och säga som det är!

Jag har så mycket i huvudet nu att det är svårt att krysta fram ett inlägg. Jag har fullt upp med att bäva, förstår ni.

Dagisinskolningen kommer allt närmare, och jag känner att jag säkert har mycket att förbereda innan dess, men kommer inte riktigt på vad. Jo, de där kläderna som jag påstod att jag börjat namnmärka finns ju kvar. Visst har jag börjat, men hittills har jag bara avverkat en släpp i rymden ungefär. Och så är det det här pusslet med jobb, schema, lämning och hämtning som jag inte har koll på. Mitt schema är inte klart för den perioden än så jag vet inte hur mycket av Pappsen och mina kvällar och helger som kommer att krocka.

Men igår var jag på mitt första förädramöte på dagis (och jag var en av föräldrarna! – jättekonstigt!) så nu har jag lite mer koll på hur saker funkar ändå.

Och så ska jag få nya arbetsuppgifter på jobbet. Jag ska ingå i datagruppen. (Eller bli en himla datamänniska, som jag säger, för det inte ska låta så pretentiöst.)

Man kan välja att se det som en utmaning. Eller kanske som ett sätt för jobbet att slippa ha mig i vägen på labbet? Själv pendlar jag mellan att se det som En Mycket Stor Ynnest (5% av tiden) och Jag Lägger Mig Här Och Spelar Död Tills De Glömmer Bort Mig Och Frågar Nån Annan (95% av tiden).

Jag jobbar nästan inget i februari, när det var tänkt att jag skulle lära upp mig, så jag har bombarderat chefen med mejl om att jag inte kommer att hinna och att ”jag måste få så mycket tid som det bara är möjligt!” Det senaste skickades häromkvällen, 23.00 ”från min Iphone”. ”Om datagruppen hellre vill ha nån annan så tar ju jag inte illa upp eller så.” skrev jag där jag låg under täcket och kände mig extra ynklig.

Jag vet inte vad som väntar mig och det är mycket det som skrämmer mig. Jag har nåt scenario i huvudet där jag ligger bakom en stor dator och drar osäkert, men sen alltmer panikartat, i olika kablar och inte vet vilken som ska kopplas in var. Men nu har jag erbjudit mig att komma in några dagar extra, ett par förmiddagar som jag fått barnvakt och två dagar som Pappsen tagit ledigt. Första förmiddagen är imorgon så efter det vet jag lite mer vad som förväntas av mig!

Kommer Mammsen att klara det?

Slår hon sig själv med häpnad?

Eller åker hon ut i snön med 9-kaffet i vrångstrupen och med smörgåspaketet hårdhänt kastat efter sig?

Tja… det får bli min första ordentliga cliffhanger!

dator

Fast det mesta går nog att lösa bara man är hängiven och har en fast hand.