Etikettarkiv: Utveckling

Tangentbord vs Touch

Publicerad den av

4

Pappsen och jag gillar att göra saker ordentligt. När nu han har företag och jag bloggar så har vi varsin dator som vi sitter och jobbar vid. Jag har köpt en begagnad stationär Mac och Pappsen har köpt sig en vanlig bärbar.

En period satt vi med telefonerna och surfplattan och knappade men det var hopplöst. Det tog lång tid och var jobbigt både för gamnacken och för psyket. Touch-skärm i all ära men inget går upp mot ett hederligt tangentbord!

tangentbord

Pappsen har till och med varit snäll och köpt ett nytt tangentbord till min dator. Ett där tangenterna har det avstånd jag är van vid. Foto från CDON.se

Jag har väl inga problem med touch-skärm men det är först nu efter flera år som jag kan knappa in mitt lösenord rätt utan att titta på skärmen. Med knappar kunde man ju skriva långa meddelanden!

Kanske blir det annorlunda för dagens barn? De som är uppväxta med touch från början. Jag kan tycka mig tillhöra en teknisk generation men så värst datoriserad var inte våran barndom. I lågstadiet skrev vi allt för hand. När vi började i fyran fick vi så in en modern apparat i klassrummet. Det var fantastiskt!

Tada!

En skrivmaskin!

Åh, så proffsig man kände sig när man satt där i hörnet och knapprade så att tangenterna ven (nåja…) genom luften.

När jag gick i femman köptes det faktiskt in en dator till skolan. Ja, en gemensam för alla elever och lärare. Det mest häpnadsväckande med den tyckte vi var rättstavningsprogrammet. Så smart! På skrivmaskinen hade man fått hålla till godo med tipex.

Lite senare köpte vi även en egen dator i familjen. Det var häftigt! Spänd av förväntan loggade man in via MS-DOS och sen körde man järnet i Paintbrush. Ibland satt man och tittade bara för att få se viloläget gå igång också. Syskonen stampade otåligt bredvid och väntade på sin tur.

Håhåjaja. Dagens barn minns förmodligen inte ens när de såg en dator första gången.

Minns du?

Jobbiga, underbara du!

Publicerad den av

4

Barn är ju faktiskt underbara.

Om man nån gång säger nåt annat så får man en mammamaffia på sig. Det är inte okej att vilja ha egentid eller att säga att barn är jobbiga! Då får man skylla sig själv som har skaffat barn, eller hur? Jag ser de åsikterna hela tiden i flöden på Instagram, Facebook och, inte minst, på Familjeliv.

Det där är lite tossigt, tycker jag. Att skaffa barn är jobbigt. Barn ska vara jobbiga. Det är mer konstigt med de mammor på Familjeliv som hävdar att deras barn aldrig är krävande (eller att man i alla fall inte får säga det högt*) och att de aldrig känner att de behöver en stund i lugn och ro. Det får man ju ändå när barnen har flyttat hemifrån, raljerar de framför datorn och sen klappar de sig nöjt på magen och tar en svälj kaffe till. Där fick de till det.

Men lika självklart som att barn kan vara jobbiga – lika självklart är det att de är fantastiska, underbara, sagolika och det allra finaste som finns. Det tycker alla mammor, även om man inte alltid säger det i anslutning till att man suckar.

Igår bakade Barnet och jag syltkakor. Det är en bra kaka att göra tillsammans med små barn. Även om jag många gånger får bita ihop när vi bakar tillsammans så blir jag samtidigt fascinerad över hur smarta och läraktiga de är. Hur de tar efter oss vuxna, drar slutsatser och försöker själva.

baka3

Jaha, mamma lägger en kaka på vågen. Då hjälper jag till att lägga resten där också! Bra, va?

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det - mycket sylt!

När vi har på sylt är han glad och ivrig och vet precis hur han vill ha det – mycket!

När vi sen serverar våra kakor till Pappsen och barnens Farfar är vi så stolta att det nästan pyser ur öronen på oss. I alla fall på mig. För Barnet är det bara en självklarhet.

Precis som det ska vara.

Bara det är också lite underbart.

baka

Söta och bakade med mycket kärlek. Han har provsmakat dem till fulländning.

* Självklart ska man inte säga till barnet att man tycker att själva barnet är jobbigt. Man får säga ”Jag tycker att det är jobbigt när du ligger och skriker och sparkar så där…”

Mammor med tjocka glasögon

Publicerad den av

11

DSC_1088

Kan vara på sin plats att klargöra att allt i det här inlägget, tro det eller ej, är helt sant.

Vi bär alla våra glasögon. En del har tjockare glas än andra bara. Och många mammor har verkligen JÄTTEtjocka glasögon på sig. Dessa mammor kan dyka upp där man minst anar det men ofta hägrar de på Familjeliv där de ligger i vassen och lurpassar på intet ont anande stackars vanliga mammor.

”Är min dotter normal?” frågar någon. ”Hon är 3,5 månad och har inte börjat skratta än.”

En glasögonmamma hugger direkt. ” MIN dotter skrattade när hon var en månad! Man måste ju stimulera dem!”

En annan Glasögonmamma ger sig in i tråden.

”MIN dotter skrattade glatt redan när hon kom ut! Sen gick hon runt på förlossningen och tog alla i hand!” (Okej, det här sista kanske jag överdrev.)

”MIN 3-åring lägger pussel på 50 bitar!” läste syrran förskräckt på en annan tråd.

”Bara 50??? MIN dotter lägger pussel på 100 bitar, och då har hon inte ens fyllt 3 år!”

Dessa mammor finns även IRL (i det verkliga livet). Till exempel i fikarummet när jag berättade om ett 1-årskalas jag varit på och sa att det är så mysigt för nu har barnet börjat att prata – han säger både mamma, pappa och titta!

”VAFALLS!” hör jag från andra sidan av rummet. ”Ett år och pratar inte mer än så? När MIN son fyllde 1 år gick han själv runt på gårdsplanen och hälsade alla gästerna välkomna!”

Eller vad sägs om ”MIN dotter är så vältränad. Bara 2 år och redan magrutor!”

Ja… man kan i alla fall ha lite roligt åt dem, Glasögon-mammorna. (Fast mest är de förstås bara jobbiga.)

Har jag förresten sagt att MIN Bäbis nästan kryper nu? Och om man lyssnar riktigt noga när han skriker hör man att han egentligen bara försöker ropa ”Mammsen! Jag älskar dig!” Han är så duktig och framåt, MIN Bäbis!

Ha! Det här måste jag berätta om på Familjeliv!