Minisemlor med vaniljkräm

Det blir helt enkelt när Barnet är på dagis som jag har tid att skriva något här, och det är han ju inte så mycket. Idag skulle han ha gått 8-12 men nu när han inte går så mycket på dagis längre verkar han ha kommit ner i varv (fast jag inte märkte att han var så rastlös innan) så han sov fortfarande klockan halv åtta. Förut har han hoppat upp ur sängen så fort han märkt att någon av oss har varit vaken och ropat ”Upp!”. Även på helgerna har han kunnat vakna runt 5.30 och kastat sig upp ur sängen.

Så idag ringde jag dagis och sa att vi blir lite sena och lät honom sova ut.

Jag saknar honom faktiskt när han är på dagis, även om jag tycker att det är skönt att kunna greja hemma i lugn och ro. Jag är så väldigt trött nu att jag inte orkar vara en så bra mamma som jag vill vara när han är hemma. Visst har vi det mysigt, vi är inne i en bra period nu, men jag orkar inte leka så mycket och igår var han inte utanför dörren på hela dagen. Jag försökte men han ville absolut inte gå ut och jag orkade inte tjata på overall och allt utan tyckte innerst inne att det var rätt skönt att bara sitta i soffan och titta på Madicken istället.

Jag tänker också att det kan vara bra att ha egentid med bebisen sen när den kommer. Kanske är det svårt att knyta an när man har ett barn redan som kräver ens uppmärksamhet och som man är rädd ska känna sig avundsjuk och undanskuffad? Jag vill ju göra allt jag kan för att Barnet ska känna sig så speciell som möjligt fortfarande och då kanske det är svårt att få den kontakten med den nya bebisen som jag vill ha? Jag vet inte, jag känner mig mest förväntansfull men också lite undrande för hur livet med två barn kommer att bli.

Så nu passar jag på att baka semlor – semmeldagen till ära!

Ofta gör jag minisemlor när jag gör egna semlor. De ser trevliga ut och det är lätt att ta en semla till!

I år har jag fyllt dem med vaniljkräm istället för med mandelmassa, och för oss som älskar vaniljkräm blir det riktigt gott! Jag har gjort det lätt för mig och gjort vaniljkräm på marsanpulver och mjölk, vill man göra lyxigare varianter går det förstås också bra.

Minisemlor med vaniljkräm 8-10 st

Bullar
20 g jäst
25 g smör
1 dl mjölk
1 msk socker
3 krm kardemumma (malen eller stött)
2 krm bakpulver
150 g vetemjöl

1 ägg

Fyllning
2 dl vaniljkräm (ganska tjock)
1 dl vispgrädde
florsocker

Smula jästen i en bunke.

Smält smör i en kastrull och häll i mjölken. Låt bli fingervarmt och blanda sedan med jästen.

Tillsätt socker, kardemumma och bakpulver. Blanda och häll sedan i mjölet.

Arbeta till en smidig deg och låt jäsa cirka 1 timme.

Knåda degen igen och forma till små runda bullar och lägg på plåt med bakplåtspapper.

Sätt ugnen på 230 grader.

Jäs bullarna i cirka 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg.

Grädda i mitten av ugnen tills de fått fin färg, cirka 10 minuter. Låt svalna på galler under en handduk.

Gör vaniljkrämen enligt anvisningar på förpackningen (eller hur du nu väljer att göra din kräm.)

Vispa grädden ganska lätt.

Klipp upp ett lock, lägg i vaniljkräm och spritsa över grädde. Lägg på locket och pudra över florsocker.

Egentid!

Nu har jag lämnat Barnet på sin första dagisdag efter att jag gått på mammaledighet.

Det känns toppen! Jag måste säga att det är skönt att vara hemma i lugn och ro, det är så väldigt sällan jag är det. Så nu sitter jag i soffan, äter en sen frukost, bloggar och har Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Ja, ni hör ju – rena lyxen!

2015/01/img_4383.jpg
Jag har köpt tulpaner för att fira min mammaledighet. Nu hinner jag ju njuta av dem även på vardagar!

Vi har nu tillbringat sex dagar helt tillsammans, Barnet och jag, så jag känner också att vi båda har tankat en massa närhet. Det är också gudomligt skönt, att få så mycket tid med sitt barn. Han är så väldigt mammig nu. Det har säkert både med den omtumlande trots-åldern att göra och att han vet att det snart kommer ett syskon.

Igår sa Pappsen nåt om att Barnet är börjar bli en stor kille nu.

”Nä, inte stor!” protesterade Barnet förtvivlat. ”Liten!”

Det skär i mammahjärtat. Han har ju så rätt, Barnet! Han har gott om tid på sig att vara stor senare. Nu är han bara 2,5 år och verkligen en liten kille fortfarande. Tiden som han är liten kommer inte tillbaka. Vi måste ta vara på den och han måste få känna att han fortfarande är mammas och pappas lilla parvel.

Just nu har jag bara satt att han ska gå sju timmar i veckan, och det är ju inte särskilt mycket. En vanlig dag på dagis när jag jobbar är han där i nio timmar. På en dag! Kanske sätter jag honom på lite mer tid när jag har känt efter hur det här funkar, fast 15 timmar kommer vi inte att komma upp till, åtminstone inte nu innan bebisen har kommit.

Ja, jag är verkligen glad att jag gick hem fem veckor före beräknat datum. Faktiskt känner jag mig ändå lite stressad över allt jag har tänkt att jag ska hinna under dessa veckor. Det kan ju vara så långt som sju veckor kvar innan bebisen kommer och i så fall har jag gott om tid, men samtidigt måste jag vara beredd på att den kan komma tidigare också, Barnet kom en vecka för tidigt. På sista tiden har jag hört flera personer som har fött tre veckor för tidigt och det stressar mig. Jag är inte beredd på att få tillökning om två veckor! Vi har en del kvar att förbereda, både praktiskt och mentalt.

Sen har vi ju våran nya familjemedlem att ta hand om också.

Han heter Ragnar men kallas för Ragge. Jag har planer på att döpa om honom till Måns men Barnet har helt sonika bestämt sig för att kalla honom för Pelle…

2015/01/img_4353.jpg

Jag berättar mer om Ragge/Måns/Pelle snart.

Yr i mössan

image

Igår avbröt jag mitt jullov och var inne och jobbade. Även Pappsen jobbade så vi hade Barnet på dagis.

Jag var lite bekymrad över att behöva lämna honom nu när han varit hemma ganska länge. Jag var rädd att han skulle vara ledsen större delen av dagen. Som väl är har jag en snäll syster som erbjöd sig att hämta honom om det var så att han inte skulle trivas på förskolan på fredagen. Jag nämnde det för fröken men hade inget sagt till Barnet. Han ställer så lätt in sig på saker då och har svårt att acceptera att det blir annorlunda sen.

Nu var han ganska ledsen och hängde runt mitt ben när jag skulle lämna honom. Det är ju så svårt att tänka när man har ett ledset barn! Jag hade klätt av mig för att lämna in schema och kläder, nu stod jag i kapphallen, tryckte på mig mössan och försökte prata avslappnat och samlat med fröken samtidigt som jag försökte en någorlunda bra lämning.

När jag ska gå ser jag att min mössa ligger på golvet! Men… vad är det då för mössa jag har på huvudet??

Jag sliter av mig mössan och upptäcker att det är min tvåårings blåa lilla mössa med dinosaurie på! Att jag har lyckats trycka ner den på huvudet! Och stått och pratat med fröken i den… Oj då, där rämnade fasaden av en avslappnad och samlad mamma.

Sen hade Barnet en bra dag på förskolan. Normalt brukar han ändå bli glad när jag kommer men nu hade det blivit lite missförstånd. Man trodde att det var min syster som skulle hämta och Barnet hade fått höra det och sett fram emot att få bli hämtad av sin älskade moster, leka med kusinerna och deras fina leksaker. När så hans mamma skyndade sig in till sin efterlängtade parvel blev han så besviken att han knappt visste vart han skulle ta vägen! Han ville inte med hem! Moster skulle hämta!

Jag förstår att han blev besviken men det känns inget vidare när mitt eget barn blir ledset och besviket när han får se mig efter en lång dag.

Jaha, hej hej, här kommer årets sämsta mamma! Förvirrad, ogillad av sitt eget barn och tänker lämna in Barnet på dagis fast hon ska vara mammaledig sen.

Dessutom har jag svårt att vända hans besvikelse när jag ska hämta honom. Jag vill gärna locka med nåt kul att göra när vi kommer hem, men det enda som kommer upp i huvudet är att muta med pepparkakor och det vill jag inte göra (inför fröknarna.)

”Kom nu så åker vi hem och gör… nåt kul.” är allt jag lyckas haspla ur mig.

Men när vi kom hem spelade vi och sjöng barnvisor på synthen (Vipp på rumpan-affären är favoriten just nu), blåste såpbubblor och bakade hemmagjord pizza. Så visst blev det en bra kväll ändå och även Barnet var någorlunda nöjd med sin mamma.

Pizzan förresten. Jag gjorde degen kvällen innan (efter ett vanligt recpet) och lät den kalljäsa i kylen till dagen därpå. Mycket smidigt och gott! Dessutom testade jag för första gången att värma plåtarna i ugnen och sen dra över bakplåtspapperet med pizzan på när den skulle in i ugnen. Det gjorde också att bottnen blev knaprig och god!

Hoppas att ni har en bra lördagskväll!

2014! Mitt år i bilder…

…och text.

Åh, ännu ett år har alltså gått. Jag tänker att jag vill summera året lite.

Vi har nu bott i huset i snart två år. Vi har renoverat ganska intensivt under denna period och det är först nu när övervåningen börjar att bli färdig som jag hoppas på ett lite lugnare tempo.20140723-203400-74040482.jpgIMG_2282

Lite har vi fixat i trädgården också, men mest har jag njutit av att se allt som växer och blommar. Jag kom inte ens ihåg vilka blommor som växte i trädgården så detta blomsterår var precis lika spännande som det första.

20140420-205831.jpg20140531-213530-77730792.jpgIMG_3400

I mars började Barnet på dagis, något jag bävat ordentligt för innan, men som jag ändå tyckt funkat bra. Jag önskar bara att dagarna ifrån honom inte var så långa, men nu går jag ju snart på mammaledighet så då slipper jag ifrån ekorrhjulet för en tid igen.

IMG_2130

Barnet har förstås utvecklats enormt mycket under det gångna året. Nu är han en liten kille som pratar och springer och det är mycket som rör sig i hans lilla huvud. Han är väldigt social och tycker om liv och rörelse. Han har en stor vilja, är enormt envis och kan bli lika arg som han är glad. Han gillar traktorer och annat som rullar, att sjunga och dansa och precis som de flesta barn i hans ålder vill han hjälpa till mycket.

IMG_4300IMG_3496

IMG_3548

Till sommaren blev jag till våran stora lycka gravid igen. Dagen innan jag plussade gick Pappsen och jag på middag vid Göta Kanal, våran första middag ute på tu man hand sen Barnet kom. (Jag ville inte förstöra middagen med ett negativt resultat så vi väntade till dagen efter dejten med att testa.)

IMG_3881

Sommaren innehöll allt som den borde. Lek och bad och utflykter, grillning, jordgubbar och värme. Mest minns jag ändå mitt förtvivlade illamående och tröttheten som gjorde att jag helst ville tillbringa dagarna inomhus i soffan… Tur att sånt släpper och att man i sinom tid glömmer. Nu känner jag bara bebisen som sparkar i magen!

IMG_3653IMG_3803IMG_3940IMG_3768Till hösten mådde jag bättre igen. Barnet har verkligen tyckt om att vara i skogen eller bara i trädgården och äta äpplen och björnbär, gunga eller vara i sandlådan. IMG_4003IMG_4675Först efter sommaren kände jag också att jag hade hämtat ifatt på jobbet efter mammaledigheten. Vi har haft ett enormt utvecklingsarbete på jobbet vilket har varit svårt att hänga med i när jag till att börja med bara jobbade ett par dagar i veckan och sen 75 % efter dagisstarten. Dessutom har jag sen i våras varit med i en liten grupp som anpassat vårat nya datasystem till vårat arbete så jag har delat mina 75 % mellan labbet och data-sidan. Det gjorde att jag kände mig vilsen på båda sidorna.

IMG_3025-1IMG_2989-1

Det var tråkigt, jag som innan mammaledigheten trivts så bra på jobbet, haft så roligt med jobbarkompisarna och vetat att jag varit kompetent i mitt arbete. Nu kände jag knappt igen mig på jobbet. Utbyte av personal, ombyggnad, nya maskiner och arbetssätt hade gjort det till närapå ett helt nytt jobb. Nu funkar det som sagt bättre igen men riktigt som förr är det inte.

Så i oktober förlorade vi våran älskade katt Rut i vingelsjuka.IMG_3086

Hon var så fin och vi saknar henne än. Som tur är har Matilda blivit mycket mer sällskaplig nu när hon är ensam katt i huset.

IMG_4173

I år har vi inte gjort några stora resor men en del utflykter har vi hunnit med.

Syrran och jag var i Stockholm i maj och tittade på Priscilla. IMG_3416IMG_3414I juni var min familj till Astrid Lindgrens värld och i juli åkte vi till Ängelholm tillsammans.

IMG_3595IMG_4058Nu senast var jag, syrran och ena svägerskan till Stockholm på Mammaboosten the Show (där jag  träffade BlondinBella).

IMG_4814IMG_4817

Nu har vi en skön julledighet, magen växer och jag har bara 12 dagar kvar att jobba innan jag går på mammaledighet.IMG_4991

IMG_4583

IMG_4949Så sammanfattningsvis har det varit ett väldigt bra år! Lite stressigt med jobb- och dagispussel och renoveringar, men på det stora hela har det ändå varit lugnt – så som det bör vara för livet som småbarnsfamilj. Höjdpunkterna är naturligtvis att se Barnets utveckling och att få bli gravid igen!

Ja, jag är lyckligt lottad.

IMG_2055

Åren går fort, eller vad säger ni?

Sjukdag och dagistankar

Idag är hela familjen hemma. Barnet har haft en ordentlig magsjuka. Han började kräkas på fredagsnatten och kräktes i princip allt han fick i sig till och med söndag morgon. Allt han fick behålla var när vi matade honom teskedsvis med vätska. Själv jobbade jag hela lördagen och det bar emot med varje cell i kroppen att behöva lämna honom när han mådde så dåligt, men Pappsen skötte honom såklart galant.

Idag är Barnet fortfarande trött och verkar må lite illa när han äter. Jag vabbar idag och är ledig imorgon sen får vi se hur mycket han har piggnat till.

Och i nattas började Pappsen att kräkas så även han är hemma. Jag håller tummarna för att jag håller mig frisk denna gång. Jag ska till barnmorskan på onsdag och det vill jag ju inte skjuta upp!

Det är lite drygt två månader kvar innan jag går på mammaledighet så det är hög tid att bestämma hur Barnet ska gå på dagis när jag går hem. Innan han började på dagis hade jag aldrig kunnat drömma om att jag inte tvärsäkert skulle ha honom hemma när nästa barn kom. Nu har jag väl nästan bestämt mig för att han får vara där ett par dagar i veckan. Jag VILL ju verkligen ha all tid tillsammans med honom som jag kan, men samtidig är han ett väldigt aktivt och socialt barn som trivs väldigt bra på sitt dagis. När jag hämtar honom där efter en lång dag vill jag bara vara hemma i lugn och ro med honom, Barnet däremot blir alltid besviken om vi inte åker och hälsar på någon direkt när vi kommer hem… Han kräver mycket aktivitet och sällskap min lille kille och det är inte helt lätt att ge honom det om vi bara går här hemma i vårat hus ute på vischan.

Jag tänker att jag kan hinna sköta hushållet, sova eller bara vara med nya bebisen medan han är på dagis. Är han hemma kanske det blir att jag sätter honom framför tv:n alldeles för mycket medan jag ska göra dessa saker och då känns det ändå bättre med dagis.

Jag tänker till och med att jag ska ha honom lite på dagis de veckor jag är hemma innan nästa barn kommer. Dels för att det inte ska bli för långt uppehåll för honom och dels för att det inte ska bli som att jag lämnar bort honom just för att bebisen kommit. Sen ska jag erkänna att det skulle kännas ganska skönt att kunna städa eller storhandla i lugn och ro också, även om jag får lite dåligt samvete av att känna så.

Man är ständigt jagad av det dåliga samvetet som förälder, men jag tror ändå att denna lösning är den bästa för oss. Så länge han fortsätter att trivas så bra på dagis och jag har honom färre än 15 timmar i veckan så känns det ändå okej. Vi börjar så här så får vi se sen hur vi tycker att det funkar.

IMG_0631.JPG

IMG_0343.JPG

IMG_0598.JPG
Tittar på gamla foton där Barnet och jag är tillsammans. Så liten och fin han var. ❤️

Min första lämning på förskolan

Puh! Då har jag gjort min första lämning på förskolan! Eftersom han funnit sig så väl tillrätta redan så har jag inte haft så mycket ångest utan känt att det kommer att funka bra!

Idag skulle han vara där utan mig i två timmar. Nu när det var dags kände jag mig ändå ganska spänd. Bilfärden till dagis gick under tystnad och när vi brakade in på parkeringen hade jag en klump i halsen och undrade hur jag skulle kunna förmedla lugn till Barnet när jag själv kände pulsen fladdra.

Det var sagt att man inte ska dra ut på lämningen, då blir det bara jobbigare. Möjligen stressade jag på lite väl mycket. Jag rev av honom kläderna och försökte låta normal på rösten när Barnet som vanligt frågade om tvättmaskinen i kapprummet. När våran Fröken kom sa jag till Barnet att jag skulle åka min väg (vi hade pratat om det även på morgonen men det är svårt att veta hur mycket en 1.5-åring förstår). Sen kastade jag honom i famnen på Fröken, slängde upp hans kanin på hyllan, försökte se någorlunda glad ut och vinkade hej då. Barnet såg förvånad ut och såklart hade jag tårar i ögonen när jag gick till bilen. Jag visste inte om han hade låtit bli att gråta av pur förvåning eller om det faktiskt hade gått bra!

Jag kan inte föreställa mig hur uppslitande det måste vara att behöva lämna ett gråtande och skrikande barn! Själv tyckte jag att det var mycket mer omskakande än vad jag trott fast Barnet verkade någorlunda nöjd.

När jag åkte därifrån ville jag egentligen inte göra så mycket mer av min efterlängtade egentid än att begrava mig under en filt med ett stort wienerbröd (gärna med choklad eller också med väldigt mycket vaniljkräm), men jag lyckades handla mat, dricka kaffe, fixa disken, städa toan och klippa ner perenner i trädgården!

En kvart före utsatt tid kom jag tillbaka för att hämta. Det kändes nästan lika jobbigt eftersom jag inte visste vad som väntade mig, om Barnet skulle vara ledsen eller hur jag skulle reagera på att återse honom.

Med bultande hjärta smög jag in på dagiset. Hörde jag inga barnskrik?

Nej…

När jag tassade in i matrummet satt Barnet i knät på Fröken och tittade i en bok.

Det hade gått jättebra! sa Fröken. Han hade inte varit ledsen en enda gång! Han hade lekt, varit med på hela samlingen och applåderat efter sångerna, men nu var han ganska trött.

Förstås blev jag lättad! Sen har Barnet alltid varit sån att han inte visar så mycket känslor när man hämtar honom eller kommer hem efter en arbetsdag. Han kan ha ropat efter mamma eller pappa hela dagen men när mamma eller pappa väl kommer hem så pekar han oftast bara på nåt han vill visa och sen är det bra. Nu när jag kom kände han att han ville visa mig en röd hink och mer storartad än så blev inte återföreningen mellan mor och son.

Sen så for vi hem, Barnet och jag. Barnet ivrigt bubblande och Mammsen lättad och nöjd men med huvudvärk efter anspänningen av sin första lämning på förskolan.

DSC_0714

Jag är så stolt över dig min lilla parvel! Att jag snart ska behöva lämna dig långa dagar för att åka 6 mil till jobbet, det kan jag fortfarande inte föreställa mig!

Fläckvis perfekt

Än så länge är jag nöjd med dagen! Det här är ju INTE en blogg som handlar om att jag har ett välstädat hem, ett vackert barn och att jag lagar mat och bakar bröd som ser fasligt snyggt ut på bild.

Men just idag är det lite så!

Jag vill ju vara en sån mamma som städar bakom spisen varannan torsdag, istället är jag en sån som staplar soppåsar utanför dörren och kastar kissiga blöjor på golvet.

Fast idag har vi varit en ganska kort och tidig dag på förskolan så vi var hemma redan vid 11. Eftersom Barnet sov ett kort pass igår när han skulle försöka sova i vagnen på dagis och sen blev väckt tidigt idag så tror jag att han sover ett långpass nu.

Jag hade tänkt berätta om att Barnet blir så väl omhändertagen av de större barnen på förskolan som säger att han är så söt. (Förstås av personalen också.)

Att jag hunnit hämta gårdagens post innan dagens kom och att jag torkade av bänken på momangen efter att jag bakat bröd idag istället för att vänta till dagen därpå.

Ja, och så har jag bakat bröd men det framgick kanske?

Men eftersom Barnet vaknade samtidigt som jag skrev ”långpass” så ska jag försöka runda av.

Hur som helst så ska jag prova att lämna för första gången imorgon och det känns faktiskt bra! Mest tänker jag på vad jag ska göra under nästan två timmar mitt på dagen hemma själv!  Tanken är svindlande! Jag kan ju göra i princip vad jag vill!

Ska jag:

* ta en promenad?

* städa?

* eller laga mat?

Ojojoj! Jag får hybris.

DSC_0792 DSC_0793

tekakor

Utslagna vårliljor och nybakade tekakor förstärker känslan av ett fläckvis perfekt hem.