Min första lämning på förskolan

Puh! Då har jag gjort min första lämning på förskolan! Eftersom han funnit sig så väl tillrätta redan så har jag inte haft så mycket ångest utan känt att det kommer att funka bra!

Idag skulle han vara där utan mig i två timmar. Nu när det var dags kände jag mig ändå ganska spänd. Bilfärden till dagis gick under tystnad och när vi brakade in på parkeringen hade jag en klump i halsen och undrade hur jag skulle kunna förmedla lugn till Barnet när jag själv kände pulsen fladdra.

Det var sagt att man inte ska dra ut på lämningen, då blir det bara jobbigare. Möjligen stressade jag på lite väl mycket. Jag rev av honom kläderna och försökte låta normal på rösten när Barnet som vanligt frågade om tvättmaskinen i kapprummet. När våran Fröken kom sa jag till Barnet att jag skulle åka min väg (vi hade pratat om det även på morgonen men det är svårt att veta hur mycket en 1.5-åring förstår). Sen kastade jag honom i famnen på Fröken, slängde upp hans kanin på hyllan, försökte se någorlunda glad ut och vinkade hej då. Barnet såg förvånad ut och såklart hade jag tårar i ögonen när jag gick till bilen. Jag visste inte om han hade låtit bli att gråta av pur förvåning eller om det faktiskt hade gått bra!

Jag kan inte föreställa mig hur uppslitande det måste vara att behöva lämna ett gråtande och skrikande barn! Själv tyckte jag att det var mycket mer omskakande än vad jag trott fast Barnet verkade någorlunda nöjd.

När jag åkte därifrån ville jag egentligen inte göra så mycket mer av min efterlängtade egentid än att begrava mig under en filt med ett stort wienerbröd (gärna med choklad eller också med väldigt mycket vaniljkräm), men jag lyckades handla mat, dricka kaffe, fixa disken, städa toan och klippa ner perenner i trädgården!

En kvart före utsatt tid kom jag tillbaka för att hämta. Det kändes nästan lika jobbigt eftersom jag inte visste vad som väntade mig, om Barnet skulle vara ledsen eller hur jag skulle reagera på att återse honom.

Med bultande hjärta smög jag in på dagiset. Hörde jag inga barnskrik?

Nej…

När jag tassade in i matrummet satt Barnet i knät på Fröken och tittade i en bok.

Det hade gått jättebra! sa Fröken. Han hade inte varit ledsen en enda gång! Han hade lekt, varit med på hela samlingen och applåderat efter sångerna, men nu var han ganska trött.

Förstås blev jag lättad! Sen har Barnet alltid varit sån att han inte visar så mycket känslor när man hämtar honom eller kommer hem efter en arbetsdag. Han kan ha ropat efter mamma eller pappa hela dagen men när mamma eller pappa väl kommer hem så pekar han oftast bara på nåt han vill visa och sen är det bra. Nu när jag kom kände han att han ville visa mig en röd hink och mer storartad än så blev inte återföreningen mellan mor och son.

Sen så for vi hem, Barnet och jag. Barnet ivrigt bubblande och Mammsen lättad och nöjd men med huvudvärk efter anspänningen av sin första lämning på förskolan.

DSC_0714

Jag är så stolt över dig min lilla parvel! Att jag snart ska behöva lämna dig långa dagar för att åka 6 mil till jobbet, det kan jag fortfarande inte föreställa mig!

Ångest och bävan

Nu har det hänt. Beskedet har kommit.

Det som många verkar se fram emot och glädjas åt. För mig känns det snarare som en käftsmäll, möjligen en spark i magen.

Barnet har fått dagisplats.*

Det borde inte ha kommit så oväntat. Jag har ju pratat om det i ett år nu, att han ska in på dagis i mars. Men det har liksom bara varit en fras som jag har rapat upp, nåt som man bara säger men egentligen inte tror på. Visst, jag har skickat in papper med önskemål om plats och datum, men det kändes som en skenmanöver. ”Det är nog fullt.” tänkte jag. ”Dessutom är det ju bara ett önskemål om att han kanske ska in på dagis nån gång framöver, inte nödvändigtvis i vår”, tänkte jag.

Men nu landade ett brev med ångest på lådan. Inskolning i slutet av februari…

Okej, jag förstår att de föräldrar som gläds över dagisplatsen till stor del gör det för att de har fått sitt förstahands-val, vi kryssade ju bara för ett dagis. Och jag antar att en del av min vånda beror på att jag själv är så hemmakär och var så känslig och mammig som liten, Barnet är ju mycket mer framåt och social än vad jag var. Men hur man än vrider på det så är det ofta stora barngrupper och stökiga miljöer. Det blir långa dagar när både Pappsen och jag pendlar, även om jag ska jobba deltid. Och barn är inte alltid så snälla mot varandra.

Nåja, vi har tackat ja till platsen.

Nu har jag bara ett litet halmstrå kvar att hänga i, ett kluvet sådant. Att Barnet ska vara mycket sjukt så att vi mest är hemma och vabbar.

Mitt lilla hjärta.

Jag är inte redo för det här.

Väx inte upp så fort.

Pappa och jag vill fortsätta att dela dagarna med dig.

 

* jag vet att det heter förskola men jag gillar order dagis. Det låter mer barnvänligt och mindre skrämmande och jag vet att fröknarna gör ett otroligt bra jobb och är högskoleutbildade vare sig det heter förskola/pedagog eller dagis/fröken.