Det här med belysning

Vi har ju ganska uppdelade områden som vi har hand om här hemma. Pappsen är den som sköter belysningen. Som jag sa så är Pappsen tokig i spotlights, eller i belysning över huvud taget. Det verkar vara ett behov som pockar på. Det började lite smygande med spotlights i bokhyllan och under tv-hyllan, för att sen sprida sig till vitrinskåpen i köket och under skåpshyllorna.

DSC_0016

Hm, få se nu saknas det inte nåt?DSC_0762

Vi sätter lite belysning under köksbänken också!

När vi gjorde om i hallen så blev det spotlights i hela taket och eftersom hallen i nedervåningen hänger ihop med allrummet på övervåningen blev det spotlights i taket även där. wpid-20131102_101522.jpgNu har jag sagt stopp, men det har jag gjort flera gånger förut också utan att det har gett resultat så än är det nog inte slut. Och eftersom jag är så dålig på inredning, särskilt lampor, så är det faktiskt ganska smidigt.

IMG_4776DSC_1051Jag tänker liksom inte så mycket på sånt där. Jag är ju så nöjd med det lilla jag… När vi har dåliga lysen på bilen tänker jag att det är ganska bra eftersom jag ändå är så dålig på att blända av. Men så sätter Pappsen dit ledljusramp och så vips märker folk när man bländar dem igen.

Och medan jag mest rensar i rabatterna och håller efter så har Pappsen planer på hur vi ska kunna ha belysning i trädgården också, såklart. Ett tag hade vi så att det lyste upp i ett träd och han vill nog gärna belysa nån fasad på huset också.

Det blir nog bra det där. Det är bra att vi är olika, när man som jag går runt och och nöjd hela tiden och bara påtar i det lilla så händer det ju inte så mycket.

Vi kompletterar varandra så bra.

IMG_4559

Projekt övervåning och trapp

Vi började att renovera övervåningen i somras. Först ut var Barnets rum och sen vårat nya sovrum. Sen hade vi allrummet kvar som kändes besvärligt och som drog ut på tiden. Vi visste inte riktigt hur vi ville ha det och hade inte så mycket tid över att renovera på.

Till slut blev det ändå någorlunda klart så att vi kunde flytta upp innan Lillan kom.

Jag gör en del narr av Pappsen men i renoverings-sammanhang är han den helt klart drivande och den som ser framför sig hur allt ska bli. Det är också han som gör allt arbete själv (förutom tapetsering som en målare gjort.)

Jag är den som väljer och sållar mellan hans idéer.

Så här såg det ut innan.

Så här ser det ut nu. Vi satte ljus panel i taket och la in mörkt golv.

DSC_1024

 

Väggen bakom tv:n blev fondvägg i svart träpanel med små spotlights över. Pappsen är överlag väldigt förtjust i spotlights.

DSC_1032DSC_1040DSC_1051 Vi valde en tapet som efterliknade en ljus träpanel och kände att det kunde bli bra eller jättedåligt. Både vi och målaren var rädda att det skulle bli alldeles för mycket strukturer och träkänsla i rummet. Dessutom fick Pappsen och jag ett infall och ville att tapeterna skulle läggas horisontalt.

DSC_1015

Som väl är blev vi jättenöjda! Vi tycker att den följer rummet bra och att det inte sticker ut för mycket.

Men fortfarande har vi en del kvar.

Trappan är påbörjad men inte klar. Från början var den helt i lackad furu och med brun filt på trappstegen.ruttrapp

Nu har vi målat en del vitt och satt upp en ny ledstång.

DSC_1018

Vi har tagit bort brädorna ut mot nedervåningen så det ska ersättas med något. Trappstegen ska göras i ordning med nån form av trapprenovering.

När vi planerar våra renoveringar brukar vi leta inspirationsbilder på nätet tills vi vet vad vi gillar.

Här är till exempel ett foto från http://www.lundbergs.com.


Det är ungefär nåt sånt vi har tänkt oss, men kanske med stående stänger. Och så har vi inte riktigt bestämt om vi bara ska måla räcket på övervåningen vitt eller om vi ska byta ut det mot en glasskiva.

Det är i alla fall väldigt skönt att vi har kommit så här långt! Huset känns mycket trevligare och förstås större nu när vi använder övervåningen ordentligt! Och det är fantastiskt att få det fräscht och fint!

DSC_1034DSC_1043

Byxlös

Det känns som att vi ligger lite efter nu. Vi är nog till exempel de enda i trakten som har adventsljusstakarna kvar uppe. Vi har inte ens haft vett att släcka dem!

Tänk, jag har längtat i över ett år på att ha så mycket tid över att man bara kan gå och strosa på Rusta! Det är min dröm det…

Både Pappsen och jag tycker att det är tokigt att man ska jobba så mycket och att allt i samhället ska snurra så fort. (Jag jobbar ju bara 75%, men restid och promenad från parkeringen på jobbet är lite i mesta laget). Fast det där är ju egentligen upp till sig själv att bestämma. Vi ska försöka bli bättre på att skifta ner nu. Jag har planerat att vara mammaledig i ett år till att börja med och förhoppningsvis kan Pappsen vara hemma nån dag i veckan tillsammans med oss. Sen får vi se hur vi lägger upp det, och jag får fundera på hur jag kan lösa det med jobb så att det känns som att jag hinner med barnen ordentligt också. Jag tror att vi är fler och fler som tänker så, spännande att se om det leder till nån förändring i samhället!

Nu är åtminstone övervåningen färdigtapetserad! Målaren hade en liten remsa kvar som skulle upp. Han skulle komma häromkvällen, men i vanlig ordning hade Pappsen glömt att berätta det för mig. Pappsen själv var ute på jourjobb, Barnet och jag hade ätit middag och bänkat oss i soffan.

Det känns som att alla kläder skaver nu så jeansen hade jag kastat av mig i badrummet. Snart låg jag under en filt och sov medan Barnet tittade på barnprogram.

”Hallå! Hallå!”

Det lät som att rösten i hallen hade ropat ganska länge. Och den fortsatte.

”Hallå?”

Jag satte mig förvånat upp, byxlös och med korvandedräkt.

”Hallå?”

Säkert Pappsens Farfar! tänkte jag och blev irriterad. Jag snodde en filt runt benen och lufsade surt ut i hallen, framåtböjd med stor-magen. Där blängde jag mig yrvaket omkring.

”Eh… hej! Har inte Pappsen sagt att vi skulle komma?”

I hallen stod Målaren och hans söta flickvän.

”Åh… eh… jag ska bara ta på mig ett par… bättre… byxor.” mumlade jag och kastade mig in på badrummet.

Jag har ofta tänkt att jag ska vara den där människan som alltid är välklädd och snygg oavsett när det ringer på dörren. Men det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte typen som tar på mig mascara för att gå till Ica, och är jag hemma får man vara glad om jag ens har borstat håret. När jag var yngre kunde jag springa och fixa till mig lite när någon aviserat att den snart skulle hälsa på men nu springer jag och plockar undan leksaker och disk istället, så det här verkar ju bara gå utför…

Men nu ska jag ta tag i de där adventsljusstakarna… Hårbotten får vänta lite till.

2015/01/img_0380.jpg
Fast lite mysigt tycker jag allt att det är fortfarande….

Förresten har Underbara Clara skrivit ett intressant inlägg om det här med att vi jobbar så mycket.

Läs gärna: Jag hatar arbetslinjen

Projekt övervåning

Jag har inte skrivit om renoveringen på ett tag. Det betyder inte att vi inte jobbar på. Sen i våras har vi jobbat med övervåningen. Hela familjen ska flytta upp innan bebisen kommer, så innan dess vill vi ha ett rum till Barnet och ett sovrum till oss färdigt. Dessutom vill vi göra iordning hallen på övervåningen så att det blir som ett vardagsrum.

Det innebär att vi på två år kommer att ha gått igenom kök, vardagsrum och hall på nedervåningen och två sovrum och en hall på övervåningen. Det är i mesta laget med tanke på att vi är arbetande småbarnsföräldrar, men samtidigt är det skönt att gå igenom huset så att man vet att det inte finns mögel eller så nånstans.

Hittills har vi bara stött på ett problem, en fuktskada i köket. .

IMG_0793.JPG
Det var nån vattenledning under diskbänken som hade läckt. Nu rev vi ju upp köksgolvet innan vi ens flyttat in så det var enkelt att reda ut med försäkringsbolagen vems bolag som skulle stå för kostnaden. Det kommit en besiktningsman som gjorde en fuktskadekontroll men det var bara golvet och isoleringen som hade drabbats. Så allt har flutit på bra ändå.

Ibland glömmer man hur det såg ut innan. Då är det roligt att se tillbaka. Här är till exempel köket.

FöreIMG_4771.JPG

IMG_4772.JPG

Efter

IMG_4773.JPG

IMG_4774.JPG
Och här kommer lite glimtar från övervåningen. Jag lägger gärna ut före- och efterbilder sen när det är färdigt.

I Barnets rum har vi bytt tak, golv och tapetserat. Inredningen är inte helt topp, men jag skyller det på att vi inte kan använda rummet så mycket än.

IMG_4781.JPG
I rummet där Pappsen, jag och bebisen ska sova har vi bytt golv, målat tak och tapetserat.

IMG_4777.JPG
Men det stora projektet är hallen. Pappsen har börjat byta golv och satt ett par rader tak. Han har också satt en mörk panel som fondvägg.

IMG_4776.JPG
Det kommer att bli jättefint och jag längtar så tills vi kan använda hela huset ordentligt! Sen hoppas jag att vi kan njuta lite innan nästa projekt drar igång.

Nu ger vi upp målningen av huset!

Vi skulle måla huset denna sommar.

Jo, det skulle vi ju förra sommaren också… Men vi hann inte klart. Det började att regna och Pappsen ville renovera hallen istället.

I år har vi inte heller blivit färdiga…

20140723-203400-74040482.jpg

20140723-203359-74039718.jpg
Man hinner ju inte så mycket när man har barn. Vi gjorde ett par ihärdiga försök i början av sommaren när Barnet sov, men rätt vad det är har han vaknat, bankat på fönstret och velat ha uppmärksamhet igen!

20140723-203605-74165590.jpg
Även i år började det att regna och Pappsen ville renovera övervåningen istället.

Och nu har vi gett upp! Vi lejer bort målningen istället.

20140723-203951-74391599.jpg
Pappsen är så nöjd.

”Har du sett vad bra det blir?” spankulerar han runt och frågar mig.

Det här blir skillnad! säger han.

Har du sett när man kommer från vägen – vad snygg gaveln ser ut?” undrar han ivrigt.

Jo, visst blir det fint! Jättefint!

Men jag kan inte låta bli att tänka… när han blir så imponerad över målningen, är det då inte konstigt att han inte alls förundras över de skitiga strumpor som han ständigt kastar på badrumsgolvet? Att de lämnar golvet och rena och torra knölas in i hans garderob igen?

Det är väl ett under som är MINST lika stort?? Men Pappsen rör inte en min. Konstigt.

En väldigt vanlig vardag

Jaha, jag har ju åbäkat mig och försökt komma in två heldagar till jobbet för att lära mig data. Men sen visade det sig att det inte fanns någon som kunde lära upp mig när det var sportlov och allt, så det blev ett par dagar hemma istället. Förödande för jobbet eftersom jag verkligen behövt de här dagarna, men ändå skönt att vara hemma! Särskilt som det är sista veckan innan inskolningen.

Igår var Pappsen också ledig. Då var vi på Ikea och köpte möbler till Barnets rum som mer eller mindre är färdigt. Det blir så fint och så fort de flesta i familjen varit och tittat ska jag lägga upp före- och efterbilder här!

Jag har också knåpat ihop ett schema till dagis. Vi ska dit och hälsa på imorgon och det ska bli jättespännande! Barnet kan vara ganska blyg ibland och det ska bli intressant att se om han kommer att slappna av något under tiden där eller om han helst bara vill sitta knä.

Annars går det väl ungefär som vanligt här hemma. Jag sysslar och pysslar. På morgonen skulle jag märka Barnets kläder.

20140218-131314.jpg

Men Pappsen, den luringen, har tagit ur själva färgen och jag vet inte hur man sätter dit den igen.

Sen skulle jag se till att den här fläckiga tröjan fick komma i tvätten.

20140218-131321.jpg

När jag startat tvättmaskinen såg jag att tröjan låg kvar på bänken! Så jag fick köra en urpumpning och börja om från början. Nu när tvätten var klar såg jag att tröjan FORTFARANDE låg kvar otvättad på bänken.

Och nu tänkte jag koka ett ägg till Pappsen.

20140218-131328.jpg

Det går bra nu.

Ikväll ska jag i alla fall bege mig till kören och öva inför kyrkan på söndag. Men jag hoppas att det går bättre den här gången. Förra gången lät det så hemskt illa när vi skulle upp på de riktigt höga tonerna. Det var någons röst som skar sig, det riktigt slet i öronen och jag skämdes å den personens vägnar. Sen tystnade jag lite före de andra och då försvann äntligen den skorrande stämman.

Nu ska jag väl torka upp ägget och hänga tvätten.

Men först har jag väl ändå gjort mig förtjänt av en kopp kaffe?

Tack och lov för röda dagar!

jobb

Skärpt och ordentlig före mammaledigheten.

Pappsen och jag har precis kommit underfund med att det är röd dag i morgon! Hurra! Då är vi hemma från jobbet båda två!

Jag gillar ju mitt jobb och så men det har inte riktigt varit detsamma efter mammaledigheten. Innan hade jag fullt fokus och stenkoll på det mesta! Jag var snabb och flitig.Tror jag.

Under mammaledigheten har de börjat bygga om labbet, skaffat andra apparater, ändrat metoder och nu byter de ut datasystemet! Det är som ett nytt jobb! Och när jag bara jobbar ett par dagar här och där, med desorienterad hjärna, hemlängtan och slö kropp, blir det mest att jag vimsar runt och är till allmänt besvär.

Mina gamla kollegor kan nog ha visst överseende eftersom de ändå upplevt mig i min forna glans, men nya kollegor tittar på mig med väl mycket skepsis i blicken. Jag försöker allt att skärpa mig i deras åsyn men det blir ändå inte riktigt bra.

Häromsist skulle jag gå över ett med ett par plattor till ett annat labb. Jag gick samma väg som jag brukar, tvekade bara något eftersom det var gul tejp runt första dörren men lyckades skickligt ta mig genom korridoren, fast den var mörk, full med stegar och byggdamm. Jag hittade dörren till andra labbet! Där var det ännu mer gul tejp! Jag blev osäker igen, stod ett tag och blängde med obegåvad min in genom rutan. Där var flera studenter och nya kollegor. ”Nu ska jag göra bra ifrån mig”, tänkte jag. Då såg de mig och jag fann mig direkt, skrattade lite och ryckte i dörren.

”Nej, nej!” rörde sig deras läppar och så viftade de med armarna.

Jag skrattade osäkert några gånger och smet sen kvickt ut i en annan korridor. Där blev jag kvar ett tag eftersom alla dörrar ut var låsta och jag med svettiga fingrar slog fel kod och använde fel kort.

När jag så tagit mig in igen och ganska kompetent hittat rätta vägen till labbet låtsades jag som ingenting, nickade allvarligt och lämnade plattan till en kollega.

”Vad ska jag med den här till?” ropade hon stressat efter mig.

Jaså. Fel person, de har flyttat på labben!

Jag sprang tillbaks, log stelt och sa:

”Oj, ursäkta jag blir så…” och så letade jag efter rätt ord i några sekunder.

”…så …konfiskiterad… när de byggar om överallt.” sa jag ganska fort så att de kanske inte skulle höra.

Och så tog jag mig äntligen därifrån. Mina nya kollegor var så generade över mitt beteende att de envist såg ner i backen. De besvarade inte ens mina nervösa vickningar med huvudet.

Tack och lov för röda dagar!