Vi skulle måla huset denna sommar.

Jo, det skulle vi ju förra sommaren också… Men vi hann inte klart. Det började att regna och Pappsen ville renovera hallen istället.

I år har vi inte heller blivit färdiga…

Man hinner ju inte så mycket när man har barn. Vi gjorde ett par ihärdiga försök i början av sommaren när Barnet sov, men rätt vad det är har han vaknat, bankat på fönstret och velat ha uppmärksamhet igen!

Även i år började det att regna och Pappsen ville renovera övervåningen istället.

Och nu har vi gett upp! Vi lejer bort målningen istället.

Pappsen är så nöjd.

”Har du sett vad bra det blir?” spankulerar han runt och frågar mig.

”Det här blir skillnad! säger han.

”Har du sett när man kommer från vägen – vad snygg gaveln ser ut?” undrar han ivrigt.

Jo, visst blir det fint! Jättefint!

Men jag kan inte låta bli att tänka… när han blir så imponerad över målningen, är det då inte konstigt att han inte alls förundras över de skitiga strumpor som han ständigt kastar på badrumsgolvet? Att de lämnar golvet och rena och torra knölas in i hans garderob igen?

Det är väl ett under som är MINST lika stort?? Men Pappsen rör inte en min. Konstigt.