Skärpt och ordentlig före mammaledigheten.

Pappsen och jag har precis kommit underfund med att det är röd dag i morgon! Hurra! Då är vi hemma från jobbet båda två!

Jag gillar ju mitt jobb och så men det har inte riktigt varit detsamma efter mammaledigheten. Innan hade jag fullt fokus och stenkoll på det mesta! Jag var snabb och flitig.Tror jag.

Under mammaledigheten har de börjat bygga om labbet, skaffat andra apparater, ändrat metoder och nu byter de ut datasystemet! Det är som ett nytt jobb! Och när jag bara jobbar ett par dagar här och där, med desorienterad hjärna, hemlängtan och slö kropp, blir det mest att jag vimsar runt och är till allmänt besvär.

Mina gamla kollegor kan nog ha visst överseende eftersom de ändå upplevt mig i min forna glans, men nya kollegor tittar på mig med väl mycket skepsis i blicken. Jag försöker allt att skärpa mig i deras åsyn men det blir ändå inte riktigt bra.

Häromsist skulle jag gå över ett med ett par plattor till ett annat labb. Jag gick samma väg som jag brukar, tvekade bara något eftersom det var gul tejp runt första dörren men lyckades skickligt ta mig genom korridoren, fast den var mörk, full med stegar och byggdamm. Jag hittade dörren till andra labbet! Där var det ännu mer gul tejp! Jag blev osäker igen, stod ett tag och blängde med obegåvad min in genom rutan. Där var flera studenter och nya kollegor. ”Nu ska jag göra bra ifrån mig”, tänkte jag. Då såg de mig och jag fann mig direkt, skrattade lite och ryckte i dörren.

”Nej, nej!” rörde sig deras läppar och så viftade de med armarna.

Jag skrattade osäkert några gånger och smet sen kvickt ut i en annan korridor. Där blev jag kvar ett tag eftersom alla dörrar ut var låsta och jag med svettiga fingrar slog fel kod och använde fel kort.

När jag så tagit mig in igen och ganska kompetent hittat rätta vägen till labbet låtsades jag som ingenting, nickade allvarligt och lämnade plattan till en kollega.

”Vad ska jag med den här till?” ropade hon stressat efter mig.

Jaså. Fel person, de har flyttat på labben!

Jag sprang tillbaks, log stelt och sa:

”Oj, ursäkta jag blir så…” och så letade jag efter rätt ord i några sekunder.

”…så …konfiskiterad… när de byggar om överallt.” sa jag ganska fort så att de kanske inte skulle höra.

Och så tog jag mig äntligen därifrån. Mina nya kollegor var så generade över mitt beteende att de envist såg ner i backen. De besvarade inte ens mina nervösa vickningar med huvudet.

Tack och lov för röda dagar!