Vilse i pannkakan 4

IMG_7273-0

Jag har ju som bekant problem med det där med lokalsinnet. Men jag tycker absolut att jag har övat upp mig, jag är inte alls så dålig på att hitta nu som jag var när jag var yngre. Men det säger väl inte så mycket…

För några år sen, när jag var höggravid med Barnet, flyttade vi till det område där vi bor nu. Mina arbetskamrater brukade göra sig lustiga över att jag hade tagit tre skogspromenader – och gått vilse alla tre gångerna! Jo, så var det ju. Fast jag försökte att bara gå rakt framåt och sen vända tillbaka, så lyckades jag alltid komma fel ändå. Ännu värre blev det när jag skulle försöka mig på en runda.

Pappsen hade fått hem ett gruslass för att fixa till gårdsplanen. Om man känner Pappsen förstår man att han blev vild av iver och genast gick loss med spaden. Själv gick jag och strosade i trädgården och kom ut i skogen. När jag gått ett tag började jag följa en motionsslinga. Jag gick och gick. Och gick. Jag tänkte att jag skulle komma ut ungefär vid huset igen, men jag kom aldrig fram.

Jag insåg att det kanske inte varit en sån bra idé att ge sig av ut i skogen utan att säga till – höggravid och utan mobiltelefon. Stackars Pappsen måste vara utom sig av oro! Han hade säkert försökt ringa flera gånger och började kanske oroa sig för att jag börjat föda barn ensam ute i skogen. Och även jag började bli stressad!

Till slut kom jag till en hage och en taggtråd. Det fanns en passage genom den för motionärer, jag kände att jag nog var på rätt bana, så jag gick försiktigt igenom. Men på andra sidan fanns ingen passage! Jag såg bara taggtråd överallt! Som ett jagat djur gick jag fram och tillbaks längs taggtråden och till slut fick jag helt enkelt försöka att ta mig igenom den. Det hade inte varit så besvärligt om det inte hade varit vattenfyllda diken och sly överallt, och om jag inte hade varit så otymplig med den stora magen.

Blöt och lerig upp till naveln, med kvistar i håret och med (visade det sig senare) flera fästingar krypandes längs benen skymtade jag äntligen hemmet! Jag hade varit borta i nästan en timme, var trött men lättad när jag vinkade till Pappsen, som stod ut på gårdsplanen, att allt var okej med mig.

”Nämen, har du varit borta?” säger Pappsen utan att göra uppehåll med spadtagen.

Jo, men så att eh…

PS. Det fanns en tydlig passage i taggtråden även på andra sidan.

Gästinlägg: KOSTNADSFRI PT & HÄLSOCOACHING!

Hejsan!

Linnéa heter jag, jobbar tillsammans med Lina och har fått tillåtelse att dela något riktigt härligt med er!

För ett par månader sedan fick jag chansen att göra en förändring, en förändring som inte bara har lett till att jag har fått en starkare och friskare kropp utan även en gladare knopp. Nu kan du också få den chansen!

Vill du ta tag i din hälsa, gå ned i vikt, komma tillbaka efter en graviditet, behålla din hälsa under en graviditet, kanske bygga muskler eller helt enkelt bara leva mer hälsosamt? Klicka på någon av länkarna nedan och läs mer! Du kommer inte ångra dig :).


https://www.facebook.com/halsocoacherna/posts/676439582482253?__mref=message_bubble

halsocoacherna.nu/halsoprogram21

  

Att gå över tiden

Jag hade ju verkligen trott att bebisen skulle komma tidigare.

Jag har en app i mobilen som visar en översikt över gravidveckorna. När jag har tittat på bilden har jag alltid hållit ett finger över vecka 39 och framåt för att få en mer ”realistisk” uppfattning över hur många veckor det är kvar. Haha, ja… och här sitter jag nu i vecka 41. Det är bara fyra dagar över tiden idag, men efter att ha varit beredd så länge så känns det som en halv evighet.

vecka

Det känns som att den här graviditeten inte ledde till nån bebis. Som att jag kommer att gå resten av livet med stor mage, men utan att få barn.

Igår var jag hos barnmorskan. Jag hade hoppats på att slippa åka dit, att förlossningen skulle vara igång till dess. Men när jag nu åkte, hade jag siktet inställt på ett positivt besked. Att hon skulle säga att förlossningen verkade vara mycket nära.

Istället kändes det som att hon trodde att förlossningen låg en bra bit bort. När hon kände på magen skakade hon bara på huvudet och sa att bebisen låg precis som den gjort de senaste fem veckorna.

”Trycker det nåt neråt?” frågade hon.

”Eh, nja, det molar och jag har en del förvärkar, men det betyder väl ingenting som omföderska…?” svarade jag.

Hon skakade bekräftande på huvudet. Ivrigt.

”Nej, nej, det betyder ingenting. Och bebisen ligger ju likadant som sist så det är nog så att det inte trycker något.”

Jag fick tid för igångsättning den 18:e mars…

Jag är visserligen glad över att ha ett slut-datum på förlossningen, men samtidigt kändes det som att ha fått ett jobbigt besked när jag gick därifrån. Jag kände mig matt och ledsen. Jag skulle försöka ta mig till Pappsens jobb för att hämta upp honom för en gemensam lunch, men mitt lokalsinne svek mig, som så många gånger förr.

Jag tog fel i en rondell och pep istället iväg på motortrafikleden till Jönköping.

Åh, det var det sista jag behövde just då och jag blir trött på mig själv. (Och så blir jag lite arg på Pappsen också av bara farten.) Men efter 20 minuter lyckades jag, lätt gråtfärdig, att hitta tillbaka till Pappsens jobb.

Jag har varit så sugen på riktiga kiosk-hamburgare även denna graviditet så vi tog en snabb-lunch på Sibylla. Onyttigt såklart, men det var så fantastiskt gott och med mat i magen kändes det genast mycket bättre. Barnet var hos sin Mormor så det var skönt att få en lunch på tu man hand.

sibylla

Just nu är jag faktiskt också barn-fri. Barnmorskan misstänkte att graviditeten inte vill sätta igång eftersom jag varit sjuk i flera veckor. Det är ju bara förkylningar, men det är jobbigt ändå, och jag har ju också varit ganska orkeslös och inte riktigt känt att jag skulle orka med att föda barn Hon trodde också att blodtrycket kanske blivit för högt för att jag helt enkelt inte mått bra, så hennes bästa tips var att bara vara hemma och vila, slappna av och försöka bli frisk.

Så Pappsen tog Barnet och åkte till Barnets Farmor idag. Jättesnällt av honom och jag hade egentligen gärna följt med, men istället ska jag läsa en bok, baka bullar och bara småplocka här hemma.

böckerJag har redan läst ut dessa tre godingar under mammaledigheten.

Ibland misstänker jag också att bebisen inte vill komma för att jag inte packat ner kameran och videokameran i förlossningsväskan, så det måste jag göra. Kanske påverkar det också att jag inte bakat bullar än som jag ju hade tänkt göra innan förlossningen…?

Ja, det låter rimligt. Inte underligt att förlossningen inte satt igång! Skönt att jag tar tag i det nu.

Fem veckor har gått fort!

Matilda är, om inte helt återställd, så åtminstone ordentligt på bättringsvägen! Hon piggade på sig ganska snart efter att hon fått i sig antibiotika och när vi, med hjälp av sprutorna, lyckades få i henne konvalescens-maten. 

 Det är verkligen en tyngd som lättade från våra axlar, vi hade ju ställt in oss på att hon skulle lämna oss! Matilda är den enda katt vi sökt veterinärvård för som inte har behövt avlivas, så vi är liksom lite vana vid att det slutar olyckligt. IMG_5190

Igår när Matilda självmant gick till matskålen blev jag så glad att jag var tvungen att ta en bild och skicka till Pappsen! 

 Så nu tuffar det på här hemma i väntan på förlossningen. Jag var hos barnmorskan igår och åtminstone vid en första mätning låg blodtrycket lite högt, så jag fick en extra tid nästa vecka och skulle mäta blodtrycket själv nån gång däremellan. Jag undrade vad man skulle göra om det blev högre, och då skulle jag förlösas, tyckte barnmorskan. Fast jag skulle inte gå och oroa mig, tyckte hon. 

 Fast graviditet och oro går ju lite hand i hand. Trots att man har bebisen i sin kropp så har man så liten inblick i hur den mår. Det enda livstecken man får är ett par buffar och sparkar ibland, man vill ju att bebisen ska komma ut så att man kan se att den mår bra! 

Men nu närmar det sig ju hur som helst. Mina fem veckor som jag skulle vara ledig innan det beräknade datumen har strax passerat och det har gått väldigt fort! Det var många som förutspådde att jag skulle bli rastlös och börja klättra på väggarna här hemma, men… då känner man mig inte så bra. 

Visst vill jag gärna ha full rulle på jobbet och många järn i elden, men jag saknar inte jobbet när jag inte är där. Hemma kan jag ha både mycket och lite att göra utan att det går någon nöd på mig. Jag tycker om att vara hemma. Nu har jag ju Barnet som sysselsätter mig men innan han kom hade jag inga problem med att vara hemma själv heller. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och med att fixa med hushållet eller i trädgården. IMG_5192

Jag har inte svårt för att slappna av med bok, te och nåt gott att äta. Så här såg det ut igår när jag bänkade mig i soffan medan Barnet var hos sin Moster. 

 En del av mig vill jobba, utvecklas och göra karriär, men en annan del skulle gärna hoppa av tåget och vara hemma och ta hand om hem och familj istället. Nu med småbarn väger förstås hemmet allra tyngst. Pappsen skulle nog kunna försörja mig, men jag är sån att jag gärna vill klara mig själv om jag kan. Det ger både frihet och trygghet. 

 Så innan jag blir hemmafru får jag se till att börja försörja mig på bloggen eller att vinna storkovan på lotto. Med andra ord – jag kommer med all sannolikhet att jobba och streta på ett tag till. 

Få se nu, hur många är har jag kvar till pension?

  IMG_5194

Och mellan slapparstunderna kan jag ibland åstadkomma något också. Idag blev det bondbröd.

Nu får Matilda behandling

Den här gången blev det lite mer resultat hos veterinären. Nu hade Matilda 40,4 i feber, bleka slemhinnor och möjligen förstorade njurar. Åtminstone slemhinnorna tror jag kan ha att göra med att hon inte fått i sig näring, men jag är lite glad över febern för då förstod veterinärerna i alla fall att hon är sjuk. Vi hade redan innan bestämt att det skulle tas blodstatus och lever- och njurstatus och så fick hon en omgång med dropp igen. Den här gången lämnades vi inte ensamma med droppet…

Däremot blev vi ensamma ett tag medan vi väntade på besked om blodproverna och då gick Matilda till ett hörn av rummet och krafsade. Jag förstod ju vad som skulle komma men det var inte mycket att göra åt saken, hon behövde ju göra ifrån sig. A cat´s gotta do what a cat´s gotta do.

Möjligen var jag kvacklig som yngre, men efter att ha börjat min yrkesbana som städerska, för att sen övergå till att jobba på äldreboenden och i hemtjänst innan jag landade på laboratorium så ska det mycket till för att få mig att rynka på näsan.

Matildas prestation gjorde det.

Det var en hiskelig diarré med en stank som inte var av denna värld. Hulkande och med plasthandskar fick jag städa upp efter henne men lukten bet sig kvar rätt ordentligt i rummet. Fast det var ändå positivt att hon gjorde ifrån sig där för då fick vi till ännu ett symptom på henne.

Blodproverna visade inget alarmerande, inte förhöjda vita blodkroppar som man kunde tänka sig. Lite avvikande värden på lever- och njurprover och låga trombocyter, men inget som man kunde dra någon slutsats av.

Vi fick ändå recept på antibiotika som hon ska äta i 10 dagar och så fick vi med sprutor som ska underlätta våran tvångsmatning.DSC_0034

Jag hoppas att hon piggar på sig och kommer igång med maten innan förlossningen. Jag är rädd att de som ska ta hand om Barnet under förlossningen får nog att göra, förutom att tvångsmata en katt och kämpa med antibiotika-tabletter morgon och kväll…

Det är ju en vecka kvar till BF, även om både Pappsen och jag har varit inställda på att bebisen ska komma tidigare. Men kanske blir det ett mars-barn trots allt?

Svårt att tänka på annat än Matilda

Igår var jag hos veterinären med Matilda. Just när vi var där var hon ganska pigg och visade inga särskilda symptom. Hon var uttorkad och fick vätskedropp och deras hypotes var att hon haft en släng av något och nu var medtagen för att hon inte ätit. De ville att vi skulle se till att hon åt så att hon kom igång igen, tvångsmata henne om det så behövdes.

Vi har verkligen försökt att få henne att äta, men hon slickar bara lite på allt vi försöker med. Jag köpte specialmat som vi har försökt att tvinga ner i halsen men det går inte så värst bra. Hon är fortfarande slö och flyttar sig bara ibland från nåt ställe till ett annat och då smyger hon försiktigt fram och hon mår inte alls bra.

Veterinären sa att jag skulle ringa idag eller imorgon om hon inte var bättre. Jag hade tänkt avvakta till imorgon men sen kände jag att hon har ju knappt inte ätit något sen i onsdags och jag känner att det är mer fel än bara näringsbrist, så jag ringde idag igen.

De lät inte helt nöjda över att höra ifrån mig utan pratade om att avvakta ytterligare och tvångsmata henne mera, men jag fick en tid trots allt så ska de ta några blodprover.

Jag känner ju min Matilda. När jag var inne med henne i somras med 42 i feber och ”skyhöga” vita blodkroppar var det en förvånad veterinär som försökte handskas med henne för hon verkade så pigg och kämpade emot så mycket, fast hon borde varit mera sjuk och trött.

Och igår kämpade hon inte alls emot så mycket som hon gjorde i somras, även om hon värjde sig en del när hon fick dropp.

Jag satt på en hög, ranglig pall och var tillsagd att hålla Matilda i knät (med stora magen i vägen) och skulle hålla fast henne med en hand och hålla nålen stilla med den andra medan veterinären var ute och skrev journal. Ganska direkt krängde Matilda sig så att jag var tvungen att släppa nålen och hålla henne med båda händerna. Sen tog det inte många sekunder innan nålen for ur och det rann saltlösning över mig, Matilda, undersökningsbänken och golvet i en strid ström. Matilda gick och gömde sig under en bänk och jag satt kvar och knep om slangen i tio minuter innan veterinären kom tillbaka.

Vid nästa försök fick vi be en sköterska hålla fast Matilda och så fick hon i sig som hon skulle i alla fall.

Allt som allt var vi där i en timme så jag förstår att de hade hoppats att inte återse mig. Men jag känner ju också att jag vill passa på att ha henne utredd nu innan förlossningen kommer igång, för sen kommer vi inte att ha mycket tid och ork över till katterna.

Hon har åtminstone inte börjat att vingla och jag märker inte direkt att hon har ont i bakbenen. Kanske är det inte vingelsjuka, men nåt fel är det.

Minisemlor med vaniljkräm

Det blir helt enkelt när Barnet är på dagis som jag har tid att skriva något här, och det är han ju inte så mycket. Idag skulle han ha gått 8-12 men nu när han inte går så mycket på dagis längre verkar han ha kommit ner i varv (fast jag inte märkte att han var så rastlös innan) så han sov fortfarande klockan halv åtta. Förut har han hoppat upp ur sängen så fort han märkt att någon av oss har varit vaken och ropat ”Upp!”. Även på helgerna har han kunnat vakna runt 5.30 och kastat sig upp ur sängen.

Så idag ringde jag dagis och sa att vi blir lite sena och lät honom sova ut.

Jag saknar honom faktiskt när han är på dagis, även om jag tycker att det är skönt att kunna greja hemma i lugn och ro. Jag är så väldigt trött nu att jag inte orkar vara en så bra mamma som jag vill vara när han är hemma. Visst har vi det mysigt, vi är inne i en bra period nu, men jag orkar inte leka så mycket och igår var han inte utanför dörren på hela dagen. Jag försökte men han ville absolut inte gå ut och jag orkade inte tjata på overall och allt utan tyckte innerst inne att det var rätt skönt att bara sitta i soffan och titta på Madicken istället.

Jag tänker också att det kan vara bra att ha egentid med bebisen sen när den kommer. Kanske är det svårt att knyta an när man har ett barn redan som kräver ens uppmärksamhet och som man är rädd ska känna sig avundsjuk och undanskuffad? Jag vill ju göra allt jag kan för att Barnet ska känna sig så speciell som möjligt fortfarande och då kanske det är svårt att få den kontakten med den nya bebisen som jag vill ha? Jag vet inte, jag känner mig mest förväntansfull men också lite undrande för hur livet med två barn kommer att bli.

Så nu passar jag på att baka semlor – semmeldagen till ära!

Ofta gör jag minisemlor när jag gör egna semlor. De ser trevliga ut och det är lätt att ta en semla till!

I år har jag fyllt dem med vaniljkräm istället för med mandelmassa, och för oss som älskar vaniljkräm blir det riktigt gott! Jag har gjort det lätt för mig och gjort vaniljkräm på marsanpulver och mjölk, vill man göra lyxigare varianter går det förstås också bra.

Minisemlor med vaniljkräm 8-10 st

Bullar
20 g jäst
25 g smör
1 dl mjölk
1 msk socker
3 krm kardemumma (malen eller stött)
2 krm bakpulver
150 g vetemjöl

1 ägg

Fyllning
2 dl vaniljkräm (ganska tjock)
1 dl vispgrädde
florsocker

Smula jästen i en bunke.

Smält smör i en kastrull och häll i mjölken. Låt bli fingervarmt och blanda sedan med jästen.

Tillsätt socker, kardemumma och bakpulver. Blanda och häll sedan i mjölet.

Arbeta till en smidig deg och låt jäsa cirka 1 timme.

Knåda degen igen och forma till små runda bullar och lägg på plåt med bakplåtspapper.

Sätt ugnen på 230 grader.

Jäs bullarna i cirka 30 minuter. Pensla med uppvispat ägg.

Grädda i mitten av ugnen tills de fått fin färg, cirka 10 minuter. Låt svalna på galler under en handduk.

Gör vaniljkrämen enligt anvisningar på förpackningen (eller hur du nu väljer att göra din kräm.)

Vispa grädden ganska lätt.

Klipp upp ett lock, lägg i vaniljkräm och spritsa över grädde. Lägg på locket och pudra över florsocker.