Åttonde månaden!

Nu har jag gått in i åttonde månaden! Det känns som att det går mot slutet av graviditeten ändå. Fast… så länge som jag har räknat ner är det många som tror att jag har ännu mindre kvar. Jag har ju inte minst räknat dagarna som det är kvar att jobba, inte bara inför mig själv (som jag kanske borde ha gjort) utan även inför jobbarkompisarna. Det har blivit så tjatigt att det är många som har försökt säga hej då flera gånger redan. Därför är det faktiskt lite genant att jag har nästan tre veckor kvar att jobba… Folk önskade mig ju lycka till och sa hej då redan före jul!

Jag längtar ju så mycket efter min mammaledighet. Jag har ett jätteroligt jobb och jag har verkligen haft ett långt och lyxigt jullov, men jag är trött, det är jobbigt att pendla och nu börjar pusslet med kvällar, helger och dagishämtningar igen.

Jag jobbar bara var fjärde helg, med nån extra helg ibland. Det låter inte så mycket, jag har själv jobbat varannan helg (om inte mer) när jag jobbade inom vården. Men det funkade mycket bättre med helgjobb innan jag fick barn och när man faktiskt orkade göra saker efter jobbet! Nu tycker jag att helgarbetet går ut över både vårat familjeliv och vårat umgängesliv. Även Pappsen jobbar ju helger och kvällar och för Barnets skull har vi aldrig någon ledig vardag tillsammans heller. Vi vill ju att han ska få gå så få dagar som möjligt på förskolan.

Nu har vi till exempel fyra helger framför oss där antingen Pappsen eller jag jobbar eller Pappsen har jour. Det är ett vanligt scenario så det är tur att vi har försökt att vara sociala nu över våran julledighet! Självklart är det många familjer som har det så och det är inte mer synd om oss än om någon annan, men det ska som sagt bli skönt att få mer tid hemma och mer tid tillsammans! (Sociala med andra kanske vi inte kommer att vara det första vi är däremot. Vi får se hur det funkar att bli fyra… Fulla av förväntan är vi i alla fall!)

Idag har jag varit hos barnmorskan igen. Allt såg fortsatt bra ut. Jag hade sällskap av Barnet och Barnets Mormor under besöket så det var extra trevligt! Även Barnets Mormor hade den barnmorska jag har nu vid en av sina graviditeter. Tänk om det var när jag låg i magen? Häftigt!

Vecka 33, åttonde månaden, 80% av graviditeten avklarad. Man har bra koll med dagens gravid-appar!

image ”Vad flinar du åt?” frågar jag Pappsen när han tar kort.

”Jag skrattar bara så kanske du blir glad.” svarar Pappsen.

”Det blir jag inte. Jag blir förbannad.” väser jag.

Nä, skratta inte åt en gravid kvinna. Det kan bara tolkas på ett sätt – FEL.

 

2014! Mitt år i bilder…

…och text.

Åh, ännu ett år har alltså gått. Jag tänker att jag vill summera året lite.

Vi har nu bott i huset i snart två år. Vi har renoverat ganska intensivt under denna period och det är först nu när övervåningen börjar att bli färdig som jag hoppas på ett lite lugnare tempo.20140723-203400-74040482.jpgIMG_2282

Lite har vi fixat i trädgården också, men mest har jag njutit av att se allt som växer och blommar. Jag kom inte ens ihåg vilka blommor som växte i trädgården så detta blomsterår var precis lika spännande som det första.

20140420-205831.jpg20140531-213530-77730792.jpgIMG_3400

I mars började Barnet på dagis, något jag bävat ordentligt för innan, men som jag ändå tyckt funkat bra. Jag önskar bara att dagarna ifrån honom inte var så långa, men nu går jag ju snart på mammaledighet så då slipper jag ifrån ekorrhjulet för en tid igen.

IMG_2130

Barnet har förstås utvecklats enormt mycket under det gångna året. Nu är han en liten kille som pratar och springer och det är mycket som rör sig i hans lilla huvud. Han är väldigt social och tycker om liv och rörelse. Han har en stor vilja, är enormt envis och kan bli lika arg som han är glad. Han gillar traktorer och annat som rullar, att sjunga och dansa och precis som de flesta barn i hans ålder vill han hjälpa till mycket.

IMG_4300IMG_3496

IMG_3548

Till sommaren blev jag till våran stora lycka gravid igen. Dagen innan jag plussade gick Pappsen och jag på middag vid Göta Kanal, våran första middag ute på tu man hand sen Barnet kom. (Jag ville inte förstöra middagen med ett negativt resultat så vi väntade till dagen efter dejten med att testa.)

IMG_3881

Sommaren innehöll allt som den borde. Lek och bad och utflykter, grillning, jordgubbar och värme. Mest minns jag ändå mitt förtvivlade illamående och tröttheten som gjorde att jag helst ville tillbringa dagarna inomhus i soffan… Tur att sånt släpper och att man i sinom tid glömmer. Nu känner jag bara bebisen som sparkar i magen!

IMG_3653IMG_3803IMG_3940IMG_3768Till hösten mådde jag bättre igen. Barnet har verkligen tyckt om att vara i skogen eller bara i trädgården och äta äpplen och björnbär, gunga eller vara i sandlådan. IMG_4003IMG_4675Först efter sommaren kände jag också att jag hade hämtat ifatt på jobbet efter mammaledigheten. Vi har haft ett enormt utvecklingsarbete på jobbet vilket har varit svårt att hänga med i när jag till att börja med bara jobbade ett par dagar i veckan och sen 75 % efter dagisstarten. Dessutom har jag sen i våras varit med i en liten grupp som anpassat vårat nya datasystem till vårat arbete så jag har delat mina 75 % mellan labbet och data-sidan. Det gjorde att jag kände mig vilsen på båda sidorna.

IMG_3025-1IMG_2989-1

Det var tråkigt, jag som innan mammaledigheten trivts så bra på jobbet, haft så roligt med jobbarkompisarna och vetat att jag varit kompetent i mitt arbete. Nu kände jag knappt igen mig på jobbet. Utbyte av personal, ombyggnad, nya maskiner och arbetssätt hade gjort det till närapå ett helt nytt jobb. Nu funkar det som sagt bättre igen men riktigt som förr är det inte.

Så i oktober förlorade vi våran älskade katt Rut i vingelsjuka.IMG_3086

Hon var så fin och vi saknar henne än. Som tur är har Matilda blivit mycket mer sällskaplig nu när hon är ensam katt i huset.

IMG_4173

I år har vi inte gjort några stora resor men en del utflykter har vi hunnit med.

Syrran och jag var i Stockholm i maj och tittade på Priscilla. IMG_3416IMG_3414I juni var min familj till Astrid Lindgrens värld och i juli åkte vi till Ängelholm tillsammans.

IMG_3595IMG_4058Nu senast var jag, syrran och ena svägerskan till Stockholm på Mammaboosten the Show (där jag  träffade BlondinBella).

IMG_4814IMG_4817

Nu har vi en skön julledighet, magen växer och jag har bara 12 dagar kvar att jobba innan jag går på mammaledighet.IMG_4991

IMG_4583

IMG_4949Så sammanfattningsvis har det varit ett väldigt bra år! Lite stressigt med jobb- och dagispussel och renoveringar, men på det stora hela har det ändå varit lugnt – så som det bör vara för livet som småbarnsfamilj. Höjdpunkterna är naturligtvis att se Barnets utveckling och att få bli gravid igen!

Ja, jag är lyckligt lottad.

IMG_2055

Åren går fort, eller vad säger ni?

Yngre medelåldern – här har du mig!

Vi hade ju dejt-kväll i lördags, Pappsen och jag. Det var trevligt! Vi åt kinamat och sen såg vi Hobbit del 3 Femhärarslaget. Maten var god och filmen riktigt bra! Vi tittade i 3D med glasögon och allt och det var riktigt tufft! Tyvärr var det lite ansträngande för ögonen bara så som den tant jag börjar bli fick jag huvudvärk.

Annars var det en sån här kväll som jag var glad över att jag är just det – lite äldre – och har lämnat de vilsna och hetsiga ungdomsåren bakom mig. (Jag skulle vilja kalla mig för ungdom än men innerst inne tvivlar jag på att det är en korrekt benämning på en 32-årig blivande tvåbarnsmamma. Yngre medelåldern – här har du mig.)

Att jag kände så just i lördags hade flera orsaker.

– De skräniga tjejerna i 20-årsåldern som satt vid bordet intill oss och som skvallrade högljutt, flabbade och sprang omkring inne i restaurangen utan att tänka på att det förtog en del av den romantiska stämning som bland annat jag och Pappsen velat få till. Det var ju liksom ingen pizzeria vi var på! Jag har väl också varit i den åldern och trott att man var lite tuff och avslappnat nonchalant mot omgivningen när man betedde sig så (fast SÅ illa har jag minsann aldrig varit), men det är rätt skönt att ha insett att det mest är störande. Nu vet man lite mer vad som är tufft på riktigt och slipper klanta till det så ofta.

– Som ung tjej, lite oavsett hur bra man ser ut, så drar man blickarna till sig. Självklart blir man mer medveten om sitt utseende då och på hur andra uppfattar en.

Jag är bortom det nu. Jag slipper obemärkt förbi. Jag kan gå i omodern täckjacka och stor-mössan nerdragen över öronen utan att någon bryr sig, inte ens jag själv. Visst drog jag lite uppmärksamhet till mig när jag ramlade med magen före in i mannen som satt på platsen bredvid min på bion men det ÄR så svårt att balansera sig förbi allas fötter när man själv har taxben och, just nu, stor mage. Men efter att vi skrattat förläget och utbytt diverse artighetsfraser kunde jag sätta mig tillrätta, trycka upp de hornbågade 3D-glasögonen i ansiktet och peta loss popcornskal ur tänderna i lugn och ro. Verkligen skönt!

– När Pappsen och jag tog oss till bilen igen passerade vi party-kvarteren där människor i alltför tunna kläder stod och rökte och skriade i 20 minusgrader. Herregud, vad jag är glad över att slippa stå och frysa i för tunna kläder! Nej, jag har aldrig feströkt, men väl stått utomhus för att man inte har haft så mycket annat att göra än att hänga på byn eller stan och sen fryst så mycket att det har känts ända in i benmärgen och sen har det tagit timmar innan man har tinat upp igen.

Dessutom räckte det med att passera alla rökande ungdomar för att det skulle stinka om håret efteråt. Nä, tummen ner för det och tummen upp för tacos på fredagar, parmiddagar och småbarnsliv!

Yngre medelåldern – jag är så glad över att vi har funnit varandra!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b26/44951191/files/2014/12/img_5024.jpg

Här är tanten med taxben och mage, men utan 3D-glasögon. Måhända lite sur över att Pappsen ville sitta kvar och kela med katten istället för att komma och fota mig. Vad är det med män och katter egentligen??

Barnmorskebesök och vinterkräksjuka

Jag trodde i det längsta att jag skulle klara mig från vinterkräksjukan som Barnet och Pappsen har haft, men igår på kvällen slog den till.

Jag är ändå glad att jag hann ta mig till barnmorskan innan det bröt ut. Där såg allt fint ut. Jag har rejäla järndepåer så hb-värdet håller sig fortfarande bra. Det började på 134 och igår hade jag 121. Blodtrycket är normalt och magen ligger precis enligt kurvan i storlek. Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta första gången. Hjärtljuden låg på 144, ungefär samma som för Barnet… Allt känns ju bra med både mig och bebisen men det är ändå skönt att få det bekräftat så långt det går!

Nu håller jag tummarna för att jag inte smittade barnmorskan med vinterkräksjuka och inte heller någon på jobbet eftersom jag jobbade igår. Jag får lite dåligt samvete över att jag var på jobbet när vi hade magsjuka hemma men samtidigt var Barnet smittfri och Pappsen främst orkeslös. Jag mådde bra och trodde att jag skulle hålla mig frisk. Nu smittar det ju inte så mycket innan det brutit ut, så förhoppningsvis klarar alla sig.

Jag är lite nyfiken på hur ni resonerar kring det här med att vara hemma vid magsjuka.

På 1177 står det att barn på förskola ska vara symtomfria i två dygn innan de går tillbaka och vuxna i minst ett dygn innan man börjar jobba igen. Bland vanligt folk hör jag kommentarer som att ”Idag får ni vara snälla mot mig för jag har varit magsjuk och kräkts hela natten.” men det finns också de som menar att hela familjen ska stanna hemma tills sista person varit symtomfri i två dagar.

Här hemma går vi efter att den som är sjuk ska hålla sig borta från folk 48 timmar efter sista symtom. De andra får vistas bland folk, dock inte bland små barn, äldre och andra som är mer utsatta eller känsliga.

Hur resonerar ni?

IMG_4796.JPG
Dagens vän, en avslagen Coca-Cola. (Jag vet att man numera säger att sockret är sämre för magen än vad fosforsyran är för att lugna pH-balansen, men det bryr jag mig inte om. Det känns bra.) 😊

Ständigt utskrattad

Det är inte lätt att dela livet med en person som skrattar åt allt. Det är inte humor egentligen, bara ett ospecifikt flabbande.

Jag har sagt åt Pappsen många gånger att jag vill borsta tänderna ifred. Jag blir fortfarande lite illamående när jag borstar och då mår jag bäst av att ha lugnt omkring mig, inte nån som frustar och harklar och täpper till handfatet likt en gaffeltruck.

Efter många månader har han faktiskt börjat lyssna på mig! Men igår tabbade jag mig och började borsta tänderna när Pappsen var i badrummet. Medan Pappsen ovigt böjde sig över handfatet kände jag hur illamåendet växte. Till slut fick jag kväljningar och eftersom Pappsen stod fastkilad vid handfatet fick jag hosta upp löddret i handflatorna.

När Pappsen hörde mina kväljningar vänder han sig snabbt om. Medlidande? Äntligen.

Men hela Pappsen uttrycker…

…ren och skär glädje.

Han bister ut i ett stort garv.

”Skrattar du åt din gravida sambo när hon får kväljningar?” frågar jag besviket.

”Men det lät så roligt!”säger Pappsen och fortsätter att flina.

Åh, snälla när är det männens tur att börja föda barn?!

Detta är faktiskt värre än att han skrattar åt sina egna fisar.

Gravidillamående

Jag tror äntligen att gravidillamåendet har släppt nu! Åtminstone så mycket att jag inte kräks längre. I så fall höll det i sig till vecka 23 denna gång. Hu! Det var ungefär lika illa förra graviditeten.

Visst är jag trött och har foglossningar men det är ingenting jämfört med det illamående jag drogs med när det var som värst! Jag vill minnas att vecka 8-11 var som allra mest fruktansvärda! Allt i huset stank, kändes vidrigt, äckligt! Jag var som en zombie som sov tre gånger på dagen och slocknade i soffan på kvällen. Jag hade ingen aptit men var tvungen att äta lite varannan timme för att försöka hålla illamåendet stången. Ändå var det många dagar som jag kräktes upp nästan allt jag försökte peta i mig.

Dessa veckor var de hetaste under sommaren och värmen gjorde allt extra jobbigt, och lukterna ännu skarpare.

Det är svårt att glädja sig åt graviditeten när man mår så dåligt. Jag önskade att jag skulle kräkas så mycket att jag blev inlagd. Då skulle jag slippa gå hemma och försöka orka ta hand om Barnet och hushållet.

Jag kände mig som ett djur som borde bli avlivat för sina plågor.

I mina värsta stunder kände jag nästan att det inte var värt det, att jag inte fixade att må så illa, trots att jag längtat så mycket efter ännu en graviditet!

Lukterna var värst. Badrummet och sovrummet luktade så förskräckligt illa och även resten av huset kändes ostädat och äckligt. Jag orkade inte städa utan ibland drog jag bara moppen med mycket skurmedel runt allt som låg på golvet, i hopp om att det skulle lukta bättre. Jag köpte parfymerat sköljmedel och hängde upp tvätten överallt i huset och jag köpte en spray med luftrenare.

Det gick i ett par dagar sen förknippade jag dessa lukter med illamåendet och än idag klarar jag inte av lukten av sprayen eller sköljmedlet utan att börja hulka.

Efter vecka 10-11 kände jag mig inte riktigt lika däckad av illamåendet längre även om jag fortfarande mådde riktigt dåligt och kräktes flera gånger om dagen. Efter vecka 18 har jag kräkts alltmer sällan och nu är jag i vecka 24 och det har gått en hel vecka sen jag kräktes sist!

Nu har jag riktigt kunnat glädjas åt det nya livet som tar form! Jag njuter så av att bära mitt barn, av att det finns här hos mig, lyssnar på våra röster och ger sig till känna med buffar och sparkar. Jag är en sån som tycker att det är fantastiskt att få vara gravid. Jag är dessutom så lyckligt lottad i övrigt att jag tycker att det kan vara helt i sin rätt att jag drabbas av en del krämpor ibland.

Nån rättvisa ska det väl vara här i världen.

IMG_3992.JPG
Nä, sommaren var ingen dans på rosor…

Kommentarer om gravidmage

Nu är jag i vecka 22 och tycker själv att jag har en jättefin mage.

IMG_4659.JPG
Det är många som kommenterar magen och det tycker jag oftast är kul. Magen är ju nåt som alla ser och förstår så det är ju naturligt att det kommer en kommentar om magen när jag berättar att jag är gravid.

Många säger att den är fin, att det ser mysigt ut eller att det börjat synas ordentligt nu. Sånt blir jag glad över att höra.

Men lika många envisas med att säga att magen är så liten eller att det knappt syns. Och jag är ju trots allt bara i vecka 22, jag ska gå i 40 veckor! Hur stor tänker de sig att jag borde vara nu? Och dessa kommentarer började redan i vecka 15! Att min mage var så liten, när de själva var i vecka 15 hade minsann en jättemage!

Det är lite trista kommentarer tycker jag. Det känns som att man inte är gravid på riktigt. Som om man borde svara ”Jaså, men då kanske jag inte är gravid ändå! Det kanske bara är gaser.”

Förra graviditeten var det ännu värre. Genom hela graviditeten följde mig dessa kommentarer, folk som jag kände väl eller knappt kände alls som utropade att jag hade så liten mage. Och nästan alltid kände de någon som skulle föda senare än jag, men som såklart redan var mycket större.

Ett av otaliga exempel, och enda gången jag visat att jag blev sur, är när Pappsen och jag snart skulle flytta från huset vi hyrde. Situationen var kaotisk. De nya hyresgästerna sprang titt som tätt och fyllde upp bodarna med sina saker och hyresvärdarna fick eld i baken och tömde saker de inte brytt sig om att ta med sig under tiden vi bott där.

Det var fredagkväll och Pappsen och jag hade tänt grillen i trädgården när det plötsligt blev full rulle runt oss. Vi blev sura och gick in. Visserligen hade hyresvärdarna förvarnat om att de skulle komma en snabbis och titta i logen, vilket inte hade stört oss, men nu sprang både de och den nya familjen utanför fönstren och de började sparka fotboll i trädgården. När vi insåg att detta skulle pågå i timmar istället för den utlovade kvarten stekte vi våra biffar inomhus istället…

Sent omsider ringer det på dörren, jag öppnar och den kvinnliga hyresvärden står utanför.

Utan att säga hej skriker hon ”Men vilken liten mage du har!”

Jag är sur, svarar inte utan blänger bara.

”Skulle du inte ha i augusti?” ropar hon.

Jag väser jakande.

”Min kompis ska föda i oktober och hon är mycket större än dig!” fortsätter hon.

Vid det laget var jag så trött på dessa kommentarer att jag bara ville skrika rakt ut!

Hyresvärdinnan märkte nog av min irritation och pep snart ut igen.

Själv tyckte jag ju även den gången att det var så härligt med mage, men tyckte att dessa ständiga jämförelser förringade min graviditet.

Sen vet jag att det finns kvinnor som känner sig klumpiga när de får höra att deras gravidmagar är så stora. Att tilltala en gravid kvinna kanske är lite som att beträda ett minfält, vi har ju alla känslor utanpå kroppen och tar lätt illa upp! Men just därför tycker jag att man kan tänka lite extra på hur man uttrycker sig. Säg bara att våra magar är fina så är vi nog alla nöjda sen!

IMG_0232.JPG
Här är den lilla gasmagen i vecka 36 förra graviditeten.

Spark i magen

IMG_4583.JPGBarnet klappar bebisen.

Nu bökar det en del i magen! Jag skulle vilja kalla det sparkar men det är väl mest små buffningar än så länge.

Halva graviditeten har passerat och jag tror äntligen att den bra delen börjar! Nu börjar jag bli piggare, kräks inte så ofta, magen syns och jag älskar att känna ”sparkarna”!

IMG_4619.JPG
Foto från igår när jag gick in i vecka 21. Busfrön i bakgrunden.