Att skaffa en katt till

Jo, men det går bra med Ragnar!

Vi hade egentligen inga som helst planer på att skaffa en katt till. Våran erfarenhet är att katter trivs bäst som ensamkatter och Matilda har verkligen blommat upp efter att Rut försvann. Dessutom vill vi inte ha för många förändringar i huset innan bebisen kommer, vi tänker att det är mycket nog att vänja sig vid för både Barnet och för Matilda.

Nu var det ändå så att en arbetskamrat till Pappsen skulle flytta till lägenhet och han ville inte att deras katt skulle bli innekatt. Han visste att vi var kattälskare och bodde på landet och ville därför att vi skulle överta Ragnar.

”Nä, fast vi ska ju inte skaffa en katt till.” la Pappsen till direkt efter att han berättat situationen för mig.

”Nej, det ska vi inte för det funkar inte.” svarade jag.

Fast sen veknade våra katthjärtan och vi kände att det kanske vore värt att prova ändå.Så i söndags anlände han. Vi lät vårat gamla sovrum bli Ragnars trygga punkt, så vi började med att släppa ut honom där och ha dörren dit stängd.

När han hade legat under sängen i nästan ett och ett halvt dygn började vi tvivla på att han skulle trivas hos oss. Vi hade tänkt att han skulle få kika fram helt i sin egen takt men framåt kvällen igår hämtade jag ändå ett par skinkskivor och lockade med. Han kröp fram till sängkanten och norpade sina skinkor och sen lät han mig klappa honom medan han fortfarande låg kvar under sängen. Ett litet tag senare kröp han fram helt och visade sig vara en riktig kelgris. Han kelade med både Pappsen och mig, spann och larvade.

Vi trodde att Matilda skulle morra när hon kände att det fanns en ny katt i huset men hon visade bara nyfikenhet när hon nosade på sovrumsdörren första gången. Senare strök sig mot hans borste och gick in i hans transportbur utan att vara varken avvaktande eller missnöjd.

Idag har också Barnet kelat med Ragnar. Han har inte brytt sig så värst mycket om vare sig Matilda eller Rut, de har mer varit som inventarier i huset, men med Ragnar (”Pelle!”) är det helt annorlunda. Han ropar på honom (Katten! Kom katten! Till mig katten! Inte farlig!”) med pjoskande röst. Han håller ut armarna och vill krama katten och de stryker sina ansikten mot varandra. När katten gömmer sig under sängen igen, vilket han fortfarande gör stora delar av tiden, så ligger Barnet vid sängen och ropar och gullar och ställer fram kudde (”Sova katten!”) och matskål (”Äta katten!”) eller en liten leksakskanin (”Kattens Tilla!”). Det är så roligt att se dem och katten verkar tycka bra om Barnet också. De går och stryker sig mot varandra och det är bara när Barnet blir lite väl till sig som katten springer och gömmer sig igen.

Idag har vi faktiskt låtit Ragnar och Matilda hälsa på varandra. Det har gått ganska bra. Jag släppte ihop dem i morse och det var lite oplanerat egentligen. Ragnar raskade runt i hela huset och jamade utan att jag riktigt hann stoppa honom, Matilda gick en bit bakom och var mer avvaktande än jag hade tänkt mig och mellan dem for Barnet runt med Ragnars transportbur (”Kom in katten! Sova katten!”) i högsta hugg. Jag tror att både katterna frästa åt varandra vid ett tillfälle och sen lyckades jag få in Ragnar i sovrummet igen. När man läser på hur man bör göra när man skaffar en ny katt så vill de ju att man ska vänta i flera veckor innan katterna ska träffas och det är en himla process med dofter och matskålar om vartannat innan dess.

Jag lät dem åtminstone äta ur varandras matskålar efter sammanföringen och senare på dagen har vi låtit dörren till sovrummet stå öppen så att Ragnar har kunnat komma ut om han har velat. Ikväll har han tagit några lovar runt i huset, han verkar tryggare och Matilda har inte sagt ifrån utan är mer eller mindre sig själv.

Så vi är hoppfulla!

Det är namnet som vi inte är eniga om bara. Och så är han mycket större och hårigare än vad någon av oss hade trott!

Men det blir nog bra det där.

image

Nä, vi har inte fått till nån bra bild på katten än.

 

Egentid!

Nu har jag lämnat Barnet på sin första dagisdag efter att jag gått på mammaledighet.

Det känns toppen! Jag måste säga att det är skönt att vara hemma i lugn och ro, det är så väldigt sällan jag är det. Så nu sitter jag i soffan, äter en sen frukost, bloggar och har Nyhetsmorgon på i bakgrunden. Ja, ni hör ju – rena lyxen!

2015/01/img_4383.jpg
Jag har köpt tulpaner för att fira min mammaledighet. Nu hinner jag ju njuta av dem även på vardagar!

Vi har nu tillbringat sex dagar helt tillsammans, Barnet och jag, så jag känner också att vi båda har tankat en massa närhet. Det är också gudomligt skönt, att få så mycket tid med sitt barn. Han är så väldigt mammig nu. Det har säkert både med den omtumlande trots-åldern att göra och att han vet att det snart kommer ett syskon.

Igår sa Pappsen nåt om att Barnet är börjar bli en stor kille nu.

”Nä, inte stor!” protesterade Barnet förtvivlat. ”Liten!”

Det skär i mammahjärtat. Han har ju så rätt, Barnet! Han har gott om tid på sig att vara stor senare. Nu är han bara 2,5 år och verkligen en liten kille fortfarande. Tiden som han är liten kommer inte tillbaka. Vi måste ta vara på den och han måste få känna att han fortfarande är mammas och pappas lilla parvel.

Just nu har jag bara satt att han ska gå sju timmar i veckan, och det är ju inte särskilt mycket. En vanlig dag på dagis när jag jobbar är han där i nio timmar. På en dag! Kanske sätter jag honom på lite mer tid när jag har känt efter hur det här funkar, fast 15 timmar kommer vi inte att komma upp till, åtminstone inte nu innan bebisen har kommit.

Ja, jag är verkligen glad att jag gick hem fem veckor före beräknat datum. Faktiskt känner jag mig ändå lite stressad över allt jag har tänkt att jag ska hinna under dessa veckor. Det kan ju vara så långt som sju veckor kvar innan bebisen kommer och i så fall har jag gott om tid, men samtidigt måste jag vara beredd på att den kan komma tidigare också, Barnet kom en vecka för tidigt. På sista tiden har jag hört flera personer som har fött tre veckor för tidigt och det stressar mig. Jag är inte beredd på att få tillökning om två veckor! Vi har en del kvar att förbereda, både praktiskt och mentalt.

Sen har vi ju våran nya familjemedlem att ta hand om också.

Han heter Ragnar men kallas för Ragge. Jag har planer på att döpa om honom till Måns men Barnet har helt sonika bestämt sig för att kalla honom för Pelle…

2015/01/img_4353.jpg

Jag berättar mer om Ragge/Måns/Pelle snart.

Gravid och vikt

Snart borde jag nog ta av mig min ring. Oftast kan jag ta av den men om jag är varm så sitter den fast.

När jag promenerat från bilen och sen upp och ner för trapporna på jobbet för att byta om så är det rent omöjligt att ta av sig ringen! Nu har jag fått jobba med den nån timme varje morgon och det gillar jag inte riktigt, med alla bakterier som vi labbar med.

Förra graviditeten tog jag av mig ringen i vecka 25, nu är jag i vecka 34 så jag har inte svullnat upp lika mycket denna gång.

Jag minns inte riktigt vad jag gick upp förra gången men gissar att det var mellan 16 och 20 kilo, och det mesta gick jag upp i början. Den här gången har jag glömt bort vad min ursprungsvikt var men jag tror att jag inte ökat så mycket mer än tolv kilo.

Det där spelar mig egentligen inte så stor roll. Jag tycker att det är fint med gravida kvinnor – oavsett kroppsform och vikt eller storlek på magen. Men förra gången fick jag en del kommentarer om min viktökning, och framför allt var det många som dristade sig till fråga hur mycket jag hade gått upp egentligen. Jag tror att många ser på gravidkroppen som en kropp för sig. Att det inte är kvinnans vanliga kropp utan bara en slags tillfällig, och då tänker man att det inte är så farligt att kommentera den heller.

Fast om jag ska tala för mig själv så känns min gravida kropp väldigt mycket som min kropp. Och jag var så stolt över min kropp förra gången. Redan tidigt i graviditeten ökade jag, till min förtjusning, med ett kilo i veckan. Jag tyckte att varje kilo var ett tecken på att graviditeten gick framåt och att Barnet därinne mådde bra. Jag hade längtat så länge efter att gå med mage och jag kände mig som en prinsessa när den äntligen kom!

Jag har aldrig haft så stora problem med min vikt så jag har inte riktigt förstått hur man kan känna sig när man får kommentarer om att man är stor. Från att ha burit min mage med stolthet kände jag mig bara stor och klumpig. Jag kände att jag klampade fram som en elefant! Det var tråkigt så jag är ändå glad över att jag slipper kommentarerna denna gång.

Sen tror jag inte att man kan påverka så hemskt mycket hur många kilo man går upp under en graviditet eller hur lätt de släpper efter förlossningen. Förra gången var jag betydligt mer noggrann med vad jag åt. Jag hade länge avsmak för chips och snabbmat, aktade mig för sötsaker och motionerade skapligt mycket, ändå kom ju kilona i rask takt.

Den här gången äter jag vad jag kommer över. Jag ger efter för mitt nyfunna sötsug och jag rör mig på tok för lite. Ändå går jag upp mindre i vikt. Säkert var det mycket vätska förra gången, men sen behöver man ju en del fettreserver inför förlossning och amning också. Det är bara som det ska vara.

2015/01/img_4367.jpg
Fast nu när den ska av så har jag visst suttit här och svullnat upp… Det får bli tvål och vatten och sen får jag gömma undan ringen för ett tag. 💛

Åttonde månaden!

Nu har jag gått in i åttonde månaden! Det känns som att det går mot slutet av graviditeten ändå. Fast… så länge som jag har räknat ner är det många som tror att jag har ännu mindre kvar. Jag har ju inte minst räknat dagarna som det är kvar att jobba, inte bara inför mig själv (som jag kanske borde ha gjort) utan även inför jobbarkompisarna. Det har blivit så tjatigt att det är många som har försökt säga hej då flera gånger redan. Därför är det faktiskt lite genant att jag har nästan tre veckor kvar att jobba… Folk önskade mig ju lycka till och sa hej då redan före jul!

Jag längtar ju så mycket efter min mammaledighet. Jag har ett jätteroligt jobb och jag har verkligen haft ett långt och lyxigt jullov, men jag är trött, det är jobbigt att pendla och nu börjar pusslet med kvällar, helger och dagishämtningar igen.

Jag jobbar bara var fjärde helg, med nån extra helg ibland. Det låter inte så mycket, jag har själv jobbat varannan helg (om inte mer) när jag jobbade inom vården. Men det funkade mycket bättre med helgjobb innan jag fick barn och när man faktiskt orkade göra saker efter jobbet! Nu tycker jag att helgarbetet går ut över både vårat familjeliv och vårat umgängesliv. Även Pappsen jobbar ju helger och kvällar och för Barnets skull har vi aldrig någon ledig vardag tillsammans heller. Vi vill ju att han ska få gå så få dagar som möjligt på förskolan.

Nu har vi till exempel fyra helger framför oss där antingen Pappsen eller jag jobbar eller Pappsen har jour. Det är ett vanligt scenario så det är tur att vi har försökt att vara sociala nu över våran julledighet! Självklart är det många familjer som har det så och det är inte mer synd om oss än om någon annan, men det ska som sagt bli skönt att få mer tid hemma och mer tid tillsammans! (Sociala med andra kanske vi inte kommer att vara det första vi är däremot. Vi får se hur det funkar att bli fyra… Fulla av förväntan är vi i alla fall!)

Idag har jag varit hos barnmorskan igen. Allt såg fortsatt bra ut. Jag hade sällskap av Barnet och Barnets Mormor under besöket så det var extra trevligt! Även Barnets Mormor hade den barnmorska jag har nu vid en av sina graviditeter. Tänk om det var när jag låg i magen? Häftigt!

Vecka 33, åttonde månaden, 80% av graviditeten avklarad. Man har bra koll med dagens gravid-appar!

image ”Vad flinar du åt?” frågar jag Pappsen när han tar kort.

”Jag skrattar bara så kanske du blir glad.” svarar Pappsen.

”Det blir jag inte. Jag blir förbannad.” väser jag.

Nä, skratta inte åt en gravid kvinna. Det kan bara tolkas på ett sätt – FEL.

 

2014! Mitt år i bilder…

…och text.

Åh, ännu ett år har alltså gått. Jag tänker att jag vill summera året lite.

Vi har nu bott i huset i snart två år. Vi har renoverat ganska intensivt under denna period och det är först nu när övervåningen börjar att bli färdig som jag hoppas på ett lite lugnare tempo.20140723-203400-74040482.jpgIMG_2282

Lite har vi fixat i trädgården också, men mest har jag njutit av att se allt som växer och blommar. Jag kom inte ens ihåg vilka blommor som växte i trädgården så detta blomsterår var precis lika spännande som det första.

20140420-205831.jpg20140531-213530-77730792.jpgIMG_3400

I mars började Barnet på dagis, något jag bävat ordentligt för innan, men som jag ändå tyckt funkat bra. Jag önskar bara att dagarna ifrån honom inte var så långa, men nu går jag ju snart på mammaledighet så då slipper jag ifrån ekorrhjulet för en tid igen.

IMG_2130

Barnet har förstås utvecklats enormt mycket under det gångna året. Nu är han en liten kille som pratar och springer och det är mycket som rör sig i hans lilla huvud. Han är väldigt social och tycker om liv och rörelse. Han har en stor vilja, är enormt envis och kan bli lika arg som han är glad. Han gillar traktorer och annat som rullar, att sjunga och dansa och precis som de flesta barn i hans ålder vill han hjälpa till mycket.

IMG_4300IMG_3496

IMG_3548

Till sommaren blev jag till våran stora lycka gravid igen. Dagen innan jag plussade gick Pappsen och jag på middag vid Göta Kanal, våran första middag ute på tu man hand sen Barnet kom. (Jag ville inte förstöra middagen med ett negativt resultat så vi väntade till dagen efter dejten med att testa.)

IMG_3881

Sommaren innehöll allt som den borde. Lek och bad och utflykter, grillning, jordgubbar och värme. Mest minns jag ändå mitt förtvivlade illamående och tröttheten som gjorde att jag helst ville tillbringa dagarna inomhus i soffan… Tur att sånt släpper och att man i sinom tid glömmer. Nu känner jag bara bebisen som sparkar i magen!

IMG_3653IMG_3803IMG_3940IMG_3768Till hösten mådde jag bättre igen. Barnet har verkligen tyckt om att vara i skogen eller bara i trädgården och äta äpplen och björnbär, gunga eller vara i sandlådan. IMG_4003IMG_4675Först efter sommaren kände jag också att jag hade hämtat ifatt på jobbet efter mammaledigheten. Vi har haft ett enormt utvecklingsarbete på jobbet vilket har varit svårt att hänga med i när jag till att börja med bara jobbade ett par dagar i veckan och sen 75 % efter dagisstarten. Dessutom har jag sen i våras varit med i en liten grupp som anpassat vårat nya datasystem till vårat arbete så jag har delat mina 75 % mellan labbet och data-sidan. Det gjorde att jag kände mig vilsen på båda sidorna.

IMG_3025-1IMG_2989-1

Det var tråkigt, jag som innan mammaledigheten trivts så bra på jobbet, haft så roligt med jobbarkompisarna och vetat att jag varit kompetent i mitt arbete. Nu kände jag knappt igen mig på jobbet. Utbyte av personal, ombyggnad, nya maskiner och arbetssätt hade gjort det till närapå ett helt nytt jobb. Nu funkar det som sagt bättre igen men riktigt som förr är det inte.

Så i oktober förlorade vi våran älskade katt Rut i vingelsjuka.IMG_3086

Hon var så fin och vi saknar henne än. Som tur är har Matilda blivit mycket mer sällskaplig nu när hon är ensam katt i huset.

IMG_4173

I år har vi inte gjort några stora resor men en del utflykter har vi hunnit med.

Syrran och jag var i Stockholm i maj och tittade på Priscilla. IMG_3416IMG_3414I juni var min familj till Astrid Lindgrens värld och i juli åkte vi till Ängelholm tillsammans.

IMG_3595IMG_4058Nu senast var jag, syrran och ena svägerskan till Stockholm på Mammaboosten the Show (där jag  träffade BlondinBella).

IMG_4814IMG_4817

Nu har vi en skön julledighet, magen växer och jag har bara 12 dagar kvar att jobba innan jag går på mammaledighet.IMG_4991

IMG_4583

IMG_4949Så sammanfattningsvis har det varit ett väldigt bra år! Lite stressigt med jobb- och dagispussel och renoveringar, men på det stora hela har det ändå varit lugnt – så som det bör vara för livet som småbarnsfamilj. Höjdpunkterna är naturligtvis att se Barnets utveckling och att få bli gravid igen!

Ja, jag är lyckligt lottad.

IMG_2055

Åren går fort, eller vad säger ni?

Yngre medelåldern – här har du mig!

Vi hade ju dejt-kväll i lördags, Pappsen och jag. Det var trevligt! Vi åt kinamat och sen såg vi Hobbit del 3 Femhärarslaget. Maten var god och filmen riktigt bra! Vi tittade i 3D med glasögon och allt och det var riktigt tufft! Tyvärr var det lite ansträngande för ögonen bara så som den tant jag börjar bli fick jag huvudvärk.

Annars var det en sån här kväll som jag var glad över att jag är just det – lite äldre – och har lämnat de vilsna och hetsiga ungdomsåren bakom mig. (Jag skulle vilja kalla mig för ungdom än men innerst inne tvivlar jag på att det är en korrekt benämning på en 32-årig blivande tvåbarnsmamma. Yngre medelåldern – här har du mig.)

Att jag kände så just i lördags hade flera orsaker.

– De skräniga tjejerna i 20-årsåldern som satt vid bordet intill oss och som skvallrade högljutt, flabbade och sprang omkring inne i restaurangen utan att tänka på att det förtog en del av den romantiska stämning som bland annat jag och Pappsen velat få till. Det var ju liksom ingen pizzeria vi var på! Jag har väl också varit i den åldern och trott att man var lite tuff och avslappnat nonchalant mot omgivningen när man betedde sig så (fast SÅ illa har jag minsann aldrig varit), men det är rätt skönt att ha insett att det mest är störande. Nu vet man lite mer vad som är tufft på riktigt och slipper klanta till det så ofta.

– Som ung tjej, lite oavsett hur bra man ser ut, så drar man blickarna till sig. Självklart blir man mer medveten om sitt utseende då och på hur andra uppfattar en.

Jag är bortom det nu. Jag slipper obemärkt förbi. Jag kan gå i omodern täckjacka och stor-mössan nerdragen över öronen utan att någon bryr sig, inte ens jag själv. Visst drog jag lite uppmärksamhet till mig när jag ramlade med magen före in i mannen som satt på platsen bredvid min på bion men det ÄR så svårt att balansera sig förbi allas fötter när man själv har taxben och, just nu, stor mage. Men efter att vi skrattat förläget och utbytt diverse artighetsfraser kunde jag sätta mig tillrätta, trycka upp de hornbågade 3D-glasögonen i ansiktet och peta loss popcornskal ur tänderna i lugn och ro. Verkligen skönt!

– När Pappsen och jag tog oss till bilen igen passerade vi party-kvarteren där människor i alltför tunna kläder stod och rökte och skriade i 20 minusgrader. Herregud, vad jag är glad över att slippa stå och frysa i för tunna kläder! Nej, jag har aldrig feströkt, men väl stått utomhus för att man inte har haft så mycket annat att göra än att hänga på byn eller stan och sen fryst så mycket att det har känts ända in i benmärgen och sen har det tagit timmar innan man har tinat upp igen.

Dessutom räckte det med att passera alla rökande ungdomar för att det skulle stinka om håret efteråt. Nä, tummen ner för det och tummen upp för tacos på fredagar, parmiddagar och småbarnsliv!

Yngre medelåldern – jag är så glad över att vi har funnit varandra!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b26/44951191/files/2014/12/img_5024.jpg

Här är tanten med taxben och mage, men utan 3D-glasögon. Måhända lite sur över att Pappsen ville sitta kvar och kela med katten istället för att komma och fota mig. Vad är det med män och katter egentligen??

Barnmorskebesök och vinterkräksjuka

Jag trodde i det längsta att jag skulle klara mig från vinterkräksjukan som Barnet och Pappsen har haft, men igår på kvällen slog den till.

Jag är ändå glad att jag hann ta mig till barnmorskan innan det bröt ut. Där såg allt fint ut. Jag har rejäla järndepåer så hb-värdet håller sig fortfarande bra. Det började på 134 och igår hade jag 121. Blodtrycket är normalt och magen ligger precis enligt kurvan i storlek. Igår fick jag lyssna på bebisens hjärta första gången. Hjärtljuden låg på 144, ungefär samma som för Barnet… Allt känns ju bra med både mig och bebisen men det är ändå skönt att få det bekräftat så långt det går!

Nu håller jag tummarna för att jag inte smittade barnmorskan med vinterkräksjuka och inte heller någon på jobbet eftersom jag jobbade igår. Jag får lite dåligt samvete över att jag var på jobbet när vi hade magsjuka hemma men samtidigt var Barnet smittfri och Pappsen främst orkeslös. Jag mådde bra och trodde att jag skulle hålla mig frisk. Nu smittar det ju inte så mycket innan det brutit ut, så förhoppningsvis klarar alla sig.

Jag är lite nyfiken på hur ni resonerar kring det här med att vara hemma vid magsjuka.

På 1177 står det att barn på förskola ska vara symtomfria i två dygn innan de går tillbaka och vuxna i minst ett dygn innan man börjar jobba igen. Bland vanligt folk hör jag kommentarer som att ”Idag får ni vara snälla mot mig för jag har varit magsjuk och kräkts hela natten.” men det finns också de som menar att hela familjen ska stanna hemma tills sista person varit symtomfri i två dagar.

Här hemma går vi efter att den som är sjuk ska hålla sig borta från folk 48 timmar efter sista symtom. De andra får vistas bland folk, dock inte bland små barn, äldre och andra som är mer utsatta eller känsliga.

Hur resonerar ni?

IMG_4796.JPG
Dagens vän, en avslagen Coca-Cola. (Jag vet att man numera säger att sockret är sämre för magen än vad fosforsyran är för att lugna pH-balansen, men det bryr jag mig inte om. Det känns bra.) 😊