Ständigt utskrattad

Det är inte lätt att dela livet med en person som skrattar åt allt. Det är inte humor egentligen, bara ett ospecifikt flabbande.

Jag har sagt åt Pappsen många gånger att jag vill borsta tänderna ifred. Jag blir fortfarande lite illamående när jag borstar och då mår jag bäst av att ha lugnt omkring mig, inte nån som frustar och harklar och täpper till handfatet likt en gaffeltruck.

Efter många månader har han faktiskt börjat lyssna på mig! Men igår tabbade jag mig och började borsta tänderna när Pappsen var i badrummet. Medan Pappsen ovigt böjde sig över handfatet kände jag hur illamåendet växte. Till slut fick jag kväljningar och eftersom Pappsen stod fastkilad vid handfatet fick jag hosta upp löddret i handflatorna.

När Pappsen hörde mina kväljningar vänder han sig snabbt om. Medlidande? Äntligen.

Men hela Pappsen uttrycker…

…ren och skär glädje.

Han bister ut i ett stort garv.

”Skrattar du åt din gravida sambo när hon får kväljningar?” frågar jag besviket.

”Men det lät så roligt!”säger Pappsen och fortsätter att flina.

Åh, snälla när är det männens tur att börja föda barn?!

Detta är faktiskt värre än att han skrattar åt sina egna fisar.

Gravidillamående

Jag tror äntligen att gravidillamåendet har släppt nu! Åtminstone så mycket att jag inte kräks längre. I så fall höll det i sig till vecka 23 denna gång. Hu! Det var ungefär lika illa förra graviditeten.

Visst är jag trött och har foglossningar men det är ingenting jämfört med det illamående jag drogs med när det var som värst! Jag vill minnas att vecka 8-11 var som allra mest fruktansvärda! Allt i huset stank, kändes vidrigt, äckligt! Jag var som en zombie som sov tre gånger på dagen och slocknade i soffan på kvällen. Jag hade ingen aptit men var tvungen att äta lite varannan timme för att försöka hålla illamåendet stången. Ändå var det många dagar som jag kräktes upp nästan allt jag försökte peta i mig.

Dessa veckor var de hetaste under sommaren och värmen gjorde allt extra jobbigt, och lukterna ännu skarpare.

Det är svårt att glädja sig åt graviditeten när man mår så dåligt. Jag önskade att jag skulle kräkas så mycket att jag blev inlagd. Då skulle jag slippa gå hemma och försöka orka ta hand om Barnet och hushållet.

Jag kände mig som ett djur som borde bli avlivat för sina plågor.

I mina värsta stunder kände jag nästan att det inte var värt det, att jag inte fixade att må så illa, trots att jag längtat så mycket efter ännu en graviditet!

Lukterna var värst. Badrummet och sovrummet luktade så förskräckligt illa och även resten av huset kändes ostädat och äckligt. Jag orkade inte städa utan ibland drog jag bara moppen med mycket skurmedel runt allt som låg på golvet, i hopp om att det skulle lukta bättre. Jag köpte parfymerat sköljmedel och hängde upp tvätten överallt i huset och jag köpte en spray med luftrenare.

Det gick i ett par dagar sen förknippade jag dessa lukter med illamåendet och än idag klarar jag inte av lukten av sprayen eller sköljmedlet utan att börja hulka.

Efter vecka 10-11 kände jag mig inte riktigt lika däckad av illamåendet längre även om jag fortfarande mådde riktigt dåligt och kräktes flera gånger om dagen. Efter vecka 18 har jag kräkts alltmer sällan och nu är jag i vecka 24 och det har gått en hel vecka sen jag kräktes sist!

Nu har jag riktigt kunnat glädjas åt det nya livet som tar form! Jag njuter så av att bära mitt barn, av att det finns här hos mig, lyssnar på våra röster och ger sig till känna med buffar och sparkar. Jag är en sån som tycker att det är fantastiskt att få vara gravid. Jag är dessutom så lyckligt lottad i övrigt att jag tycker att det kan vara helt i sin rätt att jag drabbas av en del krämpor ibland.

Nån rättvisa ska det väl vara här i världen.

IMG_3992.JPG
Nä, sommaren var ingen dans på rosor…