Det är inte lätt att dela livet med en person som skrattar åt allt. Det är inte humor egentligen, bara ett ospecifikt flabbande.

Jag har sagt åt Pappsen många gånger att jag vill borsta tänderna ifred. Jag blir fortfarande lite illamående när jag borstar och då mår jag bäst av att ha lugnt omkring mig, inte nån som frustar och harklar och täpper till handfatet likt en gaffeltruck.

Efter många månader har han faktiskt börjat lyssna på mig! Men igår tabbade jag mig och började borsta tänderna när Pappsen var i badrummet. Medan Pappsen ovigt böjde sig över handfatet kände jag hur illamåendet växte. Till slut fick jag kväljningar och eftersom Pappsen stod fastkilad vid handfatet fick jag hosta upp löddret i handflatorna.

När Pappsen hörde mina kväljningar vänder han sig snabbt om. Medlidande? Äntligen.

Men hela Pappsen uttrycker…

…ren och skär glädje.

Han bister ut i ett stort garv.

”Skrattar du åt din gravida sambo när hon får kväljningar?” frågar jag besviket.

”Men det lät så roligt!”säger Pappsen och fortsätter att flina.

Åh, snälla när är det männens tur att börja föda barn?!

Detta är faktiskt värre än att han skrattar åt sina egna fisar.