Ragnar

Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

IMG_5885-0

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

IMG_6047

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.

Svårt att tänka på annat än Matilda

Igår var jag hos veterinären med Matilda. Just när vi var där var hon ganska pigg och visade inga särskilda symptom. Hon var uttorkad och fick vätskedropp och deras hypotes var att hon haft en släng av något och nu var medtagen för att hon inte ätit. De ville att vi skulle se till att hon åt så att hon kom igång igen, tvångsmata henne om det så behövdes.

Vi har verkligen försökt att få henne att äta, men hon slickar bara lite på allt vi försöker med. Jag köpte specialmat som vi har försökt att tvinga ner i halsen men det går inte så värst bra. Hon är fortfarande slö och flyttar sig bara ibland från nåt ställe till ett annat och då smyger hon försiktigt fram och hon mår inte alls bra.

Veterinären sa att jag skulle ringa idag eller imorgon om hon inte var bättre. Jag hade tänkt avvakta till imorgon men sen kände jag att hon har ju knappt inte ätit något sen i onsdags och jag känner att det är mer fel än bara näringsbrist, så jag ringde idag igen.

De lät inte helt nöjda över att höra ifrån mig utan pratade om att avvakta ytterligare och tvångsmata henne mera, men jag fick en tid trots allt så ska de ta några blodprover.

Jag känner ju min Matilda. När jag var inne med henne i somras med 42 i feber och ”skyhöga” vita blodkroppar var det en förvånad veterinär som försökte handskas med henne för hon verkade så pigg och kämpade emot så mycket, fast hon borde varit mera sjuk och trött.

Och igår kämpade hon inte alls emot så mycket som hon gjorde i somras, även om hon värjde sig en del när hon fick dropp.

Jag satt på en hög, ranglig pall och var tillsagd att hålla Matilda i knät (med stora magen i vägen) och skulle hålla fast henne med en hand och hålla nålen stilla med den andra medan veterinären var ute och skrev journal. Ganska direkt krängde Matilda sig så att jag var tvungen att släppa nålen och hålla henne med båda händerna. Sen tog det inte många sekunder innan nålen for ur och det rann saltlösning över mig, Matilda, undersökningsbänken och golvet i en strid ström. Matilda gick och gömde sig under en bänk och jag satt kvar och knep om slangen i tio minuter innan veterinären kom tillbaka.

Vid nästa försök fick vi be en sköterska hålla fast Matilda och så fick hon i sig som hon skulle i alla fall.

Allt som allt var vi där i en timme så jag förstår att de hade hoppats att inte återse mig. Men jag känner ju också att jag vill passa på att ha henne utredd nu innan förlossningen kommer igång, för sen kommer vi inte att ha mycket tid och ork över till katterna.

Hon har åtminstone inte börjat att vingla och jag märker inte direkt att hon har ont i bakbenen. Kanske är det inte vingelsjuka, men nåt fel är det.