Etikettarkiv: Katt

Ragnar

Publicerad den av

5

Jo, Ragnar fick med största sannolikhet vingelsjuka även han. Vi har ju inte känt honom så länge, han hann bara vara hos oss i fyra månader. Han hade svårt att slappna av hos oss till en början, så då jamade han högljutt, kissade och bajsade i Barnets säng och märkte revir på väggarna. Det var ju inte så trevligt, och jag som hade fullt upp med att vara höggravid och sen fullt upp med barnen, hade lite svårt att fullt ut ta honom till mitt hjärta. Dessutom drog han in mängder med sand och grus och fällde mycket hår. Men i takt med att han fann sig tillrätta så visade han sig vara mycket tillgiven, snäll och tålmodig katt som lät Barnet bära honom och som gärna kom och la sig i våra knän. Nu kan ju det ha varit symtom på sjukdomen också, eftersom de ofta blir mer tillgivna, men han hade varit väldigt snäll även i förra familjen. Barnet och Pappsen gillade honom från första stund och till slut tyckte jag också att han var en rätt go katt som alltid fanns i närheten.

IMG_5885-0

Jag reagerade för ett par veckor sen på att han började att bli mager, så vi gav honom mer burkmat tillsammans med torrfodret och avmaskade honom. Det blev inte bättre så vi funderade istället på om han kunde ha en depression, men det stämde inte riktigt in. Sen började han att kissa och bajsa inne, men eftersom han gjort det förut reagerade vi inte direkt. Efter ytterligare ett par dagar tyckte vi att han började verka stel i bakkroppen och vi tittade på hans baktassar och han kunde inte dra in klorna.

Trots det så hoppades vi att det inte var vingelsjuka. Han mådde mycket bättre än vad Rut gjorde när det började märkas på henne. Jag ringde veterinären i måndags och fick en tid på tisdagen.

Men beskedet hos veterinären blev något neurologiskt, troligast vingelsjuka. De trodde inte att det hade nåt samband med Rut, utan bara att vi haft en riktig otur. Tydligen är raskatter lite känsligare än bondkatter också. Vi valde att ta bort honom innan han hann lida alltför mycket av det.

Det är sorglig. En sån bra katt för barn är nog svår att hitta igen.

IMG_6047

Barnet själv verkar inte sakna sin katt så mycket. Det är svårt att prata med små barn om döden, man vet inte hur mycket man ska säga och vad de förstår. Vi har berättat att Ragnar blev sjuk och dog, att han inte kommer att komma tillbaka mer. Han verkade ta lite illa vid sig först, ropade efter en vällingflaska och tryckte ner sig i soffan. Men sen har han inte frågat så mycket om det. Vi har nämnt det nån gång ibland igen, för att ge honom en chans att prata eller fråga och för att han ska få bekanta sig lite med ordet, men han säger inte så mycket om det.

Nu får Matilda vara ensamkatt ett bra tag, känner vi, och så hoppas vi att Ragnar har det bra där han är nu.

Dagens trädgård

Publicerad den av

11

IMG_4735

Det är mycket på gång i trädgården nu. Pappsen gräver, klipper häckar, tar bort buskar och stenar och kanske nån rabatt här och där.

Jag planterar och rensar.

Vi är väldigt olika med det mesta, Pappsen och jag. Jag vill ha det lummigt och med mycket växter, gärna huller om buller, det behöver inte vara så noga med allting. Jag vill skynda långsamt och går gärna och funderar och planerar innan vi gör nåt drastiskt, som att hugga ner träd eller så.

Pappsen vill ha det strikt och ordentligt. Öppet och fritt, och viktigast är förstås att det bara går att braka på med gräsklipparen. När han går igång med motorsågen får han tunnelseende och vill hugga ner allt han ser på en gång.

Idag har Pappsen trimmat och klippt gräs och jag har provat min maskros-uppdragare(?). Där har vi en olikhet till. Pappsen älskar prylar. Det gör inte jag. Jag vill göra allt med så enkla medel som möjligt. Jag gillar inte dammsugare utan föredrar att sopa (men Pappsen har gömt sopskyffeln), jag vispar gärna grädde för hand och har bara hummat i två år när Pappsen har försökt få mig att använda maskros-uppdragaren.

”Det går så bra för hand.” säger jag och river upp ännu några maskrosblad utan att få med nån rot. (Det är ju inte så noga.)

Idag har vi också satt potatis, barnens Farfar och jag.

Det är Farfar som har ansvar för potatislandet. Han har utnämnt sig själv.

IMG_4706

Fast det är jättebra med hjälp.

IMG_4726
Här har ni dagens outfit.

Tröja – från Pappsens garderob
Arbetsbyxor – nya snygga från Jula
Pannband – som Farfar har vunnit på lotto

Och så har Pappsen grävt bort den dåliga jorden från växthuset så kanske jag äntligen kan plantera där snart! Det gick sönder glas i vintras så vi har fått sätta in nya rutor och så har Farfar och jag försökt plocka bort skärvorna. Vi fick inte bort allt splitter så nu byter vi ut jorden istället.

IMG_4707

Nu blommar också bergskörsbärsträden. De är så söta.

IMG_4671

Jag ska plantera mycket fler hyacinter. Jag har varit skeptisk till hyacinter som vårblomma eftersom den är så starkt förknippad med jul, men de är verkligen fina i vårrabatten och doftar ljuvligt!

IMG_4704

Den här lila blomman är så söt, men jag vet inte vad den heter?

IMG_4694

Det händer så mycket i naturen nu. Forsythian har slagit ut.

IMG_4693Och häggen är på god väg. Jag ser skillnad för varje dag. Igår tog jag detta fotot och idag när jag kom ut hade Pappsen mejat ner den.

Jättestor skillnad…

Fast maskros-uppdragaren var bra.

En inte så söt docka 

Publicerad den av

13

Barn och katter.

Så mysigt, säger ni.

Katter och barn.

Men den kombinationen behöver inte alls vara trevlig. Inte för mamman. Igår gjorde den mig gråtfärdig och fick mig att skrika rakt ut.

Jag satt i soffan och ammade Lillan. Barnet ropar från hallen. Han vill att jag ska komma och titta.

”Mamma! Kom hit, mamma!” 

Jag svarar att jag inte kan komma, men på en 2,5-årings vis upprepar han frågan ett oräkneligt antal gånger ändå. Sen blir det tyst ganska länge innan han nöjd och glad kommer trallandes med sin dockvagn.

Fortsatt munter plockar han ur sin docka ur dockvagnen. 

Sen lyfter han ur sin gosekanin.

Jag tittar förstrött på.

Till sist tar han, väldigt högtidligt, upp något ur botten på dockvagnen. Vad är det nu han har kört runt på? Tydligen något mycket litet.

Med ett stort leende håller han fram det mot mig. En gråsvart liten boll.

”Är det, mamma?” frågar han.

Mellan sina söta små fingrar håller han… en stor och välmatad fästing!

Fy! Jag är inte så rädd för kryp men just fästingar får mig att rysa! Jag vägrar att ta i dem och har sagt till Pappsen att jag gör vad som helst bara jag slipper plocka fästingar från katterna. Jag tycker att de är vidriga!

Så tänk min förskräckelse när jag inte hinner svara innan Barnet lyfter handen och kastar fästingen på mig!

Med Lillan i famnen kan jag inte göra mycket annat än att skrika rakt ut. 

Som tur var landade fästingen på filten jag hade om oss och efter stort besvär lyckades jag lirkandes loss Lillan utan att fästingen föll ut.

Sen skrubbade jag en förvånad pojkes händer länge. Jag kan bara ana hur mycket han petade, fingrade och undersökte fästingen innan han tog den på en tur i sin dockvagn. Som en annan docka. 

Tanken gör mig närmast gråtfärdig.

  

Fem veckor har gått fort!

Publicerad den av

5

Matilda är, om inte helt återställd, så åtminstone ordentligt på bättringsvägen! Hon piggade på sig ganska snart efter att hon fått i sig antibiotika och när vi, med hjälp av sprutorna, lyckades få i henne konvalescens-maten. 

 Det är verkligen en tyngd som lättade från våra axlar, vi hade ju ställt in oss på att hon skulle lämna oss! Matilda är den enda katt vi sökt veterinärvård för som inte har behövt avlivas, så vi är liksom lite vana vid att det slutar olyckligt. IMG_5190

Igår när Matilda självmant gick till matskålen blev jag så glad att jag var tvungen att ta en bild och skicka till Pappsen! 

 Så nu tuffar det på här hemma i väntan på förlossningen. Jag var hos barnmorskan igår och åtminstone vid en första mätning låg blodtrycket lite högt, så jag fick en extra tid nästa vecka och skulle mäta blodtrycket själv nån gång däremellan. Jag undrade vad man skulle göra om det blev högre, och då skulle jag förlösas, tyckte barnmorskan. Fast jag skulle inte gå och oroa mig, tyckte hon. 

 Fast graviditet och oro går ju lite hand i hand. Trots att man har bebisen i sin kropp så har man så liten inblick i hur den mår. Det enda livstecken man får är ett par buffar och sparkar ibland, man vill ju att bebisen ska komma ut så att man kan se att den mår bra! 

Men nu närmar det sig ju hur som helst. Mina fem veckor som jag skulle vara ledig innan det beräknade datumen har strax passerat och det har gått väldigt fort! Det var många som förutspådde att jag skulle bli rastlös och börja klättra på väggarna här hemma, men… då känner man mig inte så bra. 

Visst vill jag gärna ha full rulle på jobbet och många järn i elden, men jag saknar inte jobbet när jag inte är där. Hemma kan jag ha både mycket och lite att göra utan att det går någon nöd på mig. Jag tycker om att vara hemma. Nu har jag ju Barnet som sysselsätter mig men innan han kom hade jag inga problem med att vara hemma själv heller. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och med att fixa med hushållet eller i trädgården. IMG_5192

Jag har inte svårt för att slappna av med bok, te och nåt gott att äta. Så här såg det ut igår när jag bänkade mig i soffan medan Barnet var hos sin Moster. 

 En del av mig vill jobba, utvecklas och göra karriär, men en annan del skulle gärna hoppa av tåget och vara hemma och ta hand om hem och familj istället. Nu med småbarn väger förstås hemmet allra tyngst. Pappsen skulle nog kunna försörja mig, men jag är sån att jag gärna vill klara mig själv om jag kan. Det ger både frihet och trygghet. 

 Så innan jag blir hemmafru får jag se till att börja försörja mig på bloggen eller att vinna storkovan på lotto. Med andra ord – jag kommer med all sannolikhet att jobba och streta på ett tag till. 

Få se nu, hur många är har jag kvar till pension?

  IMG_5194

Och mellan slapparstunderna kan jag ibland åstadkomma något också. Idag blev det bondbröd.

Nu får Matilda behandling

Publicerad den av

8

Den här gången blev det lite mer resultat hos veterinären. Nu hade Matilda 40,4 i feber, bleka slemhinnor och möjligen förstorade njurar. Åtminstone slemhinnorna tror jag kan ha att göra med att hon inte fått i sig näring, men jag är lite glad över febern för då förstod veterinärerna i alla fall att hon är sjuk. Vi hade redan innan bestämt att det skulle tas blodstatus och lever- och njurstatus och så fick hon en omgång med dropp igen. Den här gången lämnades vi inte ensamma med droppet…

Däremot blev vi ensamma ett tag medan vi väntade på besked om blodproverna och då gick Matilda till ett hörn av rummet och krafsade. Jag förstod ju vad som skulle komma men det var inte mycket att göra åt saken, hon behövde ju göra ifrån sig. A cat´s gotta do what a cat´s gotta do.

Möjligen var jag kvacklig som yngre, men efter att ha börjat min yrkesbana som städerska, för att sen övergå till att jobba på äldreboenden och i hemtjänst innan jag landade på laboratorium så ska det mycket till för att få mig att rynka på näsan.

Matildas prestation gjorde det.

Det var en hiskelig diarré med en stank som inte var av denna värld. Hulkande och med plasthandskar fick jag städa upp efter henne men lukten bet sig kvar rätt ordentligt i rummet. Fast det var ändå positivt att hon gjorde ifrån sig där för då fick vi till ännu ett symptom på henne.

Blodproverna visade inget alarmerande, inte förhöjda vita blodkroppar som man kunde tänka sig. Lite avvikande värden på lever- och njurprover och låga trombocyter, men inget som man kunde dra någon slutsats av.

Vi fick ändå recept på antibiotika som hon ska äta i 10 dagar och så fick vi med sprutor som ska underlätta våran tvångsmatning.DSC_0034

Jag hoppas att hon piggar på sig och kommer igång med maten innan förlossningen. Jag är rädd att de som ska ta hand om Barnet under förlossningen får nog att göra, förutom att tvångsmata en katt och kämpa med antibiotika-tabletter morgon och kväll…

Det är ju en vecka kvar till BF, även om både Pappsen och jag har varit inställda på att bebisen ska komma tidigare. Men kanske blir det ett mars-barn trots allt?

Svårt att tänka på annat än Matilda

Publicerad den av

9

Igår var jag hos veterinären med Matilda. Just när vi var där var hon ganska pigg och visade inga särskilda symptom. Hon var uttorkad och fick vätskedropp och deras hypotes var att hon haft en släng av något och nu var medtagen för att hon inte ätit. De ville att vi skulle se till att hon åt så att hon kom igång igen, tvångsmata henne om det så behövdes.

Vi har verkligen försökt att få henne att äta, men hon slickar bara lite på allt vi försöker med. Jag köpte specialmat som vi har försökt att tvinga ner i halsen men det går inte så värst bra. Hon är fortfarande slö och flyttar sig bara ibland från nåt ställe till ett annat och då smyger hon försiktigt fram och hon mår inte alls bra.

Veterinären sa att jag skulle ringa idag eller imorgon om hon inte var bättre. Jag hade tänkt avvakta till imorgon men sen kände jag att hon har ju knappt inte ätit något sen i onsdags och jag känner att det är mer fel än bara näringsbrist, så jag ringde idag igen.

De lät inte helt nöjda över att höra ifrån mig utan pratade om att avvakta ytterligare och tvångsmata henne mera, men jag fick en tid trots allt så ska de ta några blodprover.

Jag känner ju min Matilda. När jag var inne med henne i somras med 42 i feber och ”skyhöga” vita blodkroppar var det en förvånad veterinär som försökte handskas med henne för hon verkade så pigg och kämpade emot så mycket, fast hon borde varit mera sjuk och trött.

Och igår kämpade hon inte alls emot så mycket som hon gjorde i somras, även om hon värjde sig en del när hon fick dropp.

Jag satt på en hög, ranglig pall och var tillsagd att hålla Matilda i knät (med stora magen i vägen) och skulle hålla fast henne med en hand och hålla nålen stilla med den andra medan veterinären var ute och skrev journal. Ganska direkt krängde Matilda sig så att jag var tvungen att släppa nålen och hålla henne med båda händerna. Sen tog det inte många sekunder innan nålen for ur och det rann saltlösning över mig, Matilda, undersökningsbänken och golvet i en strid ström. Matilda gick och gömde sig under en bänk och jag satt kvar och knep om slangen i tio minuter innan veterinären kom tillbaka.

Vid nästa försök fick vi be en sköterska hålla fast Matilda och så fick hon i sig som hon skulle i alla fall.

Allt som allt var vi där i en timme så jag förstår att de hade hoppats att inte återse mig. Men jag känner ju också att jag vill passa på att ha henne utredd nu innan förlossningen kommer igång, för sen kommer vi inte att ha mycket tid och ork över till katterna.

Hon har åtminstone inte börjat att vingla och jag märker inte direkt att hon har ont i bakbenen. Kanske är det inte vingelsjuka, men nåt fel är det.

Att skaffa en katt till

Publicerad den av

6

Jo, men det går bra med Ragnar!

Vi hade egentligen inga som helst planer på att skaffa en katt till. Våran erfarenhet är att katter trivs bäst som ensamkatter och Matilda har verkligen blommat upp efter att Rut försvann. Dessutom vill vi inte ha för många förändringar i huset innan bebisen kommer, vi tänker att det är mycket nog att vänja sig vid för både Barnet och för Matilda.

Nu var det ändå så att en arbetskamrat till Pappsen skulle flytta till lägenhet och han ville inte att deras katt skulle bli innekatt. Han visste att vi var kattälskare och bodde på landet och ville därför att vi skulle överta Ragnar.

”Nä, fast vi ska ju inte skaffa en katt till.” la Pappsen till direkt efter att han berättat situationen för mig.

”Nej, det ska vi inte för det funkar inte.” svarade jag.

Fast sen veknade våra katthjärtan och vi kände att det kanske vore värt att prova ändå.Så i söndags anlände han. Vi lät vårat gamla sovrum bli Ragnars trygga punkt, så vi började med att släppa ut honom där och ha dörren dit stängd.

När han hade legat under sängen i nästan ett och ett halvt dygn började vi tvivla på att han skulle trivas hos oss. Vi hade tänkt att han skulle få kika fram helt i sin egen takt men framåt kvällen igår hämtade jag ändå ett par skinkskivor och lockade med. Han kröp fram till sängkanten och norpade sina skinkor och sen lät han mig klappa honom medan han fortfarande låg kvar under sängen. Ett litet tag senare kröp han fram helt och visade sig vara en riktig kelgris. Han kelade med både Pappsen och mig, spann och larvade.

Vi trodde att Matilda skulle morra när hon kände att det fanns en ny katt i huset men hon visade bara nyfikenhet när hon nosade på sovrumsdörren första gången. Senare strök sig mot hans borste och gick in i hans transportbur utan att vara varken avvaktande eller missnöjd.

Idag har också Barnet kelat med Ragnar. Han har inte brytt sig så värst mycket om vare sig Matilda eller Rut, de har mer varit som inventarier i huset, men med Ragnar (”Pelle!”) är det helt annorlunda. Han ropar på honom (Katten! Kom katten! Till mig katten! Inte farlig!”) med pjoskande röst. Han håller ut armarna och vill krama katten och de stryker sina ansikten mot varandra. När katten gömmer sig under sängen igen, vilket han fortfarande gör stora delar av tiden, så ligger Barnet vid sängen och ropar och gullar och ställer fram kudde (”Sova katten!”) och matskål (”Äta katten!”) eller en liten leksakskanin (”Kattens Tilla!”). Det är så roligt att se dem och katten verkar tycka bra om Barnet också. De går och stryker sig mot varandra och det är bara när Barnet blir lite väl till sig som katten springer och gömmer sig igen.

Idag har vi faktiskt låtit Ragnar och Matilda hälsa på varandra. Det har gått ganska bra. Jag släppte ihop dem i morse och det var lite oplanerat egentligen. Ragnar raskade runt i hela huset och jamade utan att jag riktigt hann stoppa honom, Matilda gick en bit bakom och var mer avvaktande än jag hade tänkt mig och mellan dem for Barnet runt med Ragnars transportbur (”Kom in katten! Sova katten!”) i högsta hugg. Jag tror att både katterna frästa åt varandra vid ett tillfälle och sen lyckades jag få in Ragnar i sovrummet igen. När man läser på hur man bör göra när man skaffar en ny katt så vill de ju att man ska vänta i flera veckor innan katterna ska träffas och det är en himla process med dofter och matskålar om vartannat innan dess.

Jag lät dem åtminstone äta ur varandras matskålar efter sammanföringen och senare på dagen har vi låtit dörren till sovrummet stå öppen så att Ragnar har kunnat komma ut om han har velat. Ikväll har han tagit några lovar runt i huset, han verkar tryggare och Matilda har inte sagt ifrån utan är mer eller mindre sig själv.

Så vi är hoppfulla!

Det är namnet som vi inte är eniga om bara. Och så är han mycket större och hårigare än vad någon av oss hade trott!

Men det blir nog bra det där.

image

Nä, vi har inte fått till nån bra bild på katten än.

 

Sjuk katt och bröd i jäskorg

Publicerad den av

5

Idag är jag hemma för vab (vård av barn) och vak (vård av katt). Barnet är förkyld och katten Rut har varit sjuk ett tag. Hon har hållit sig undan och mest varit utomhus så vi har inte riktigt kunnat ta hand om henne. Men i onsdags kom hon in, avmagrad, medtagen och vinglig. Eftersom det var kväll var de vanliga veterinärstationerna stängda men Pappsen åkte till en som hade jourmottagning. Där gissade man att hon fått i sig nåt giftigt, då kan de sluta äta och dricka och gå ut och lägga sig och då tacklar de av ganska snabbt! De sprutade in vätskeersättning under huden och vi ger henne smärtstillande och inflammationsdämpande läkemedel. Hon mår redan bättre men är inte sig själv ännu. Hoppas att hon blir återställd!

IMG_3086.JPG
I onsdags provade jag att baka ett nytt bröd! Jag var sugen på att testa mina nya jäskorgar och hittade recept på Mandel- och kumminbröd på denna fina blogg: Årstidsboden.

Mandel- och kumminbröd 2 bröd

50 g jäst
2,5 dl vatten
2,5 dl fil/yoghurt
1 msk honung
2 tsk salt
2,5 dl rågmjöl
3 dl rågsikt
2 dl mandel (hel eller grovhackad)
2 tsk kummin
50 g smör, mjukt
5-6 dl vetemjöl

Smula jästen och lös upp i ljummet vatten. Häll i fil/yoghurt och honung.
Tillsätt salt, rågmjöl, rågsikt, mandel, kummin och det mjuka smöret i bitar. Tillsätt så mycket vetemjöl att degen blir smidig och släpper kanterna. Arbeta degen i maskin 5 minuter eller 10 minuter för hand.

IMG_4560.JPG
Låt degen jäsa under bakduk cirka en timma.

Knåda degen lätt, forma till två runda bröd och jäs i 20-30 minuter. Jag provade att använda jäskorg till ett av bröden. Sätt ugnen på 225 grader.

IMG_4562.JPG

IMG_4563.JPG
Snitta bröden (jag missade detta med brödet i jäskorg).
Ställ in i nedre delen av ugnen och grädda i cirka 35 minuter.

IMG_4564.JPG

Det blev fint att använda jäskorg. Jag ska prova det på fler bröd och även då prova att göra några snygga snitt! Brödet utan jäskorg hade jag snittat med för slö kniv så resultatet blev inte så vackert. Det förevigade jag inte ens!

Men det blev ett riktigt gott bröd! Lite annorlunda med mandel och så gott med kummin i bröd!

Trevlig fredag!!

IMG_4523.JPG

Trött mamma, sjuk katt och företagsam parvel

Publicerad den av

9

Nä, jag har inte skrivit på ett tag. Vi har ständigt fullt upp och jag har varit sjuk och somnat på soffan så fort jag fått en ledig stund. Bara vanlig förkylning men när man ska passa en lillkille när man är trött och sjuk så tar det på krafterna. Han har lite svårt att roa sig själv dessutom.

Och så har Matilda varit sjuk.

20140524-195627-71787630.jpg

Jag fick ta henne till veterinären i tisdags med höga infektionsvärden, men nu knaprar hon antibiotika och är på bättringsvägen. Och när jag stått utan dator har det varit ännu svårare att få till ett inlägg.

Vi har försökt med nytt batteri men det verkar inte hjälpa. Däremot har vi precis monterat nytt objektiv till kameran så snart kanske jag kan få till lite käckare bilder igen!

Det blir en dyr månad med alla extrautgifter… Därför blir det inget picknickbord, slog Pappsen fast igår när jag ville beställa ett. Ett sånt snickrar han lekande lätt ihop själv, menade han nu.

Jag tänkte också beställa en ny flagga till Barnets sandlåde-båt, men även där fick jag avslag. Snåltarmen har slagit till ordentligt på Pappsen och det är väl bra. Oftast sträcker sig tarmen bara runt saker som jag vill ha men om han bara snickrar ihop ett bord och syr en liten flagga så är jag mer än nöjd.

Eftersom jag och Barnet har varit hemma från jobb och förskola har vi ändå haft några fina dagar tillsammans. Och häromdagen lät Barnet mig sova ut på soffan i ett par timmar.

Jag släpade mig upp klockan sex när Barnet ville upp och Pappsen åkte till jobbet. Jag drog på barntv:n och somnade i soffan. (Om man redan nu förfasas över att jag är en dålig mamma kan man sluta läsa här.)

I vanliga fall brukar jag sova så lätt att jag ändå har lite koll på Barnet men nu däckade jag helt och vaknade klockan åtta av att Barnet slamrade med disken.

(!)

Vi brukar vara noga med att slå igen diskmaskinen helt men nu måste den ha varit lite öppen. Nu kom Barnet glad i hågen in och visade mig mixerstaven. Den med så vassa knivar i botten!

Jag lyckades ta den ifrån honom (förstås under vilda protester) och kastade mig upp för att titta till köket. Barnet kom efter och visade mäkta stolt upp förödelsen.

Tallrikar och diverse pryttlar från diskmaskinen hade han ställt upp på bänkarna, blandat med den orena disken som redan stått där. Besticken hade han strött ut över hela golvet. Och ugnen, ja den stod och gick på 190 grader!

Ojojoj.

Han hade också lyckats hitta asken med mina silverskedar och den hade han fått upp och helt fint dukat med skedarna vid matbordet.

Och så säger jag att han inte kan roa sig på egen hand!

Pyttsan! Han är verkligen företagsam, Mammas lilla parvel.

Priscilla då? Ja, den var kanon! Inte mycket att rekommendera nu egentligen då sista föreställningen gått men det var en trevlig dag tillsammans med syrran! Mycket god mat hann vi också få i oss när vi inte hade fullt upp med att prata med taxichaufförerna. Jag tror att de gillar lantisar.

20140524-200025-72025597.jpg

20140524-200028-72028083.jpg

20140524-200027-72027273.jpg

20140524-200026-72026507.jpg

Asch då!

Publicerad den av

5

Ikväll skulle jag bänka mig framför melodifestivalen, plocka undan i köket, blogga och kanske städa lite.

Istället vräkte jag i mig alldeles för mycket tacos och somnade i soffan.

Väldigt oväntat.

20140215-233323.jpg

Matilda och jag snarkar ikapp.

Pappsen försökte väcka mig på alla möjliga sätt. Till slut tog han till det tunga artilleriet och frågade om jag ville ha vin, men inte ens det fick mig att vakna till ordentligt!

Det är otäckt så trött man kan bli.