Öppet brev till Pontus Gårdinger

Eller: Mellofinal del 3

Roligt att Sanna vann igår! Hon har en grym röst och låten var riktigt bra!

Det verkade vara ordentligt drag på arenan igår, kul för dom som var på plats!

Som jag skrev (Avslöjande om lantisar – mellofinal del 1) så har jag ju själv varit på finalen en gång! Och nu ska jag berätta om kändisen jag träffade där!

I godan ro hade vi tittat på artisterna och nu var det dags för omröstning. Då tänkte vi passa på att röra oss lite och började snirkla oss ut från bänkraden.

Då får jag se att en kändis sitter på samma rad som oss!

Wow!

Pontus Gårdinger!

Det här blir något att berätta för dom där hemma!

I mitt liv som lantis har jag inte träffat så många kändisar, bara fått en vresig autograf från Arthur Ringart när jag gick i sexan. (Alla andra i klassen hade fått sina autografer, Arthur Ringart fick telefon och försökte nonchalera mig men blygt stod jag kvar och väntade tills han surt rafsade ner sin hälsning.)

arthur

Så här glad såg du inte ut när jag träffade dig, Ringart!

Skulle detta kändis-möte falla bättre ut?

Jag blev lite nervös. Fast jag skulle ju bara gå förbi, vad skulle kunna gå snett?

När vi var alldeles nära Pontus Gårdinger och hans flickvän tog jag ett djupt andetag och försökte se nonchalant ut men… de visade inga tecken på att resa sig! De drog bara in sina långa skankor något och jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig förbi på ett snyggt sätt.

Jag ville inte visa att jag var nervös så jag satte näsan i vädret, tog ett stort kliv och…

Nej!

…. stampade Pontus Gårdinger rakt på foten!

Men som vanligt fann jag mig raskt, studsade upp med foten igen, gjorde ett litet käckt skutt i luften, satte ner andra foten och…

Åh nej!

Nu landade jag med klacken hårt och bestämt på hans flickväns fot!

Jag vände mig om för att be om ursäkt men när jag såg hur besvärade och sammanbitna de såg ut gav jag dem bara ett lätt hysterisk ögonkast och skyndade ut.

Sen vägrade jag att gå tillbaka! Jag skämdes som ett djur! Det krävdes mycket övertalning innan jag gick med på att faktiskt se resten av showen också.

Och vägen tillbaka, ja… helt oväntat så gick den faktiskt bra! Pontus Gårdinger och hans flickvän såg fortfarande purkna ut men nu stampade jag inte på en enda (kändis)fot!

gårdinger

Ja, så här glad och nöjd såg du då inte ut på finalen 2004, Gårdinger!

Så Pontus Gårdinger med fru: nu vill jag be om ursäkt för att jag så taktlöst klampade er på fötterna! Jag borde ha sett mig för istället för att sätta näsan i vädret!

(Fast om ni hade varit så vänliga at resa på er så hade den här incidenten aldrig behövt inträffa…)

Avslöjande om lantisar: mellofinal del 1

På lördag är det final i melodifestivalen! Det är alltid lika förväntansfullt! I år tittar jag hemma eller i glada vänners sällskap, men en gång har jag faktiskt varit på plats i Globen!

Det var ett riktigt bra år, 2004, när Lena PH vann med ”Det gör ont” och Charlotte Perelli, Peter Settman och Ola Lindholm var programledare.

lena ph

Biljetterna hade jag fått av en stockholmare som fattat tycke för mig. Han visste att jag var schlagernörd så han hade lyckats komma över ett par platser till finalen som han snällt skickade på posten. De var rysligt dyra, berättade han. Det var förstås rasande gentilt av honom och han hade nog tänkt sig att få följa med själv men eftersom våran dejtning rann ut i sanden innan dess så fick han stanna hemma.

Men han gick inte lottlös ur det hela! Jag vidgade hans vyer lite genom att berätta något som han inte visste om oss lantisar. Nämligen,

ATT VI HAR TOALETTER INOMHUS!

Vi gick på NK en gång och jag tyckte att toaletterna där var så flotta och han sa att det förstod han mycket väl eftersom jag väl bara var van vid utedass…

Han höll på att ramla baklänges när jag berättade att vattenklosetten tagit sig ända ut till vischan!

Eh, ja…

Men platserna var fin-fina! Shirley Clamp strålade mot oss när hon sjöng ”Min Kärlek” och när E-type spelade ”Paradise” krullade håret på armarna ihop sig av hettan från eldarna. Ja, vi satt så nära att vi såg in bakom balustraden där Lasse Flinckman gömde sig när After Dark körde ”La Dolce Vita”.

Han blinkade käckt åt oss där han stod och häckade innan han klev fram på scenen.

Som den insnöade 21-åriga lantis jag ju var tyckte jag att det var riktigt skoj att få komma upp till Stockholm och bo på hotell. Och att Lena PH som jag ivrigt hejade på vann gjorde förstås resan till en riktig hit.

just jag

Redo för Globen 2004!

Ja, och så stötte jag på en kändis också…

Men det berättar jag mera om nästa gång.

Asch då!

Ikväll skulle jag bänka mig framför melodifestivalen, plocka undan i köket, blogga och kanske städa lite.

Istället vräkte jag i mig alldeles för mycket tacos och somnade i soffan.

Väldigt oväntat.

20140215-233323.jpg

Matilda och jag snarkar ikapp.

Pappsen försökte väcka mig på alla möjliga sätt. Till slut tog han till det tunga artilleriet och frågade om jag ville ha vin, men inte ens det fick mig att vakna till ordentligt!

Det är otäckt så trött man kan bli.

Dagen slutade med förälskelse!

Jag har sett på mello. Ensam i tv-soffan. Jag har jobbat på dagen, Barnet sover och Pappsen är på galej.

Usch!” säger ni. ”Stackare, vad tråkigt!”

Jag säger:

”Det känns toppen!”

Ikväll tyckte jag att alla låtar var bra! Jag vet inte om det är för att jag slapp Pappsen som sitter och matar mig i högerörat om hur dåliga alla bidrag är eller om det helt enkelt bara vara var en ovanligt bra lördag.

Och så här mol allena visar det sig att jag suttit och förälskat mig! Oväntat, men inte desto mindre roligt.

Vem är det då som har fått mina känslor att spira?

Martin Stenmarck!” ropar ni kanske. ”En svärmorsdröm!”

martin4

Men nej nej.

”Nån av grabbarna i Panetoz då? Där fanns ju flera goa killar att välja bland!”

panethos

Men icke!

Det var den här människan som fick mitt hjärta att banka lite extra.

nour

Jag kan erkänna att det började som ett visst agg förra lördagen. Lite barnslig, lite för nervös, en aning trist, tyckte jag.

Hon ler ju inte ens när hon inte pratar! Är inte det tjejens jobb, tänkte jag. Att stå bredvid och vara lugn och vacker och le från öra till öra så att den manliga programledaren uppfattas som extra rolig?

Och i samma veva slog det mig, så underbart att hon inte står och ler hela tiden! Vad roligt att en manlig och kvinnlig programledare är på så samma plan och inte har fått olika roller.

När hon sen gick på händerna och klappade med fötterna gjorde mitt hjärta volter!

Nour El-Rafais!

nour el

Jag ser verkligen fram mot vårat nästa möte!