Grattis Europa!

Igår var jag på 30-årsfest så jag missade schlagerfinalen. Festen var toppenkul så fast jag gärna hade tittat på ESC så var det ändå värt att missa den. Jag fick träffa fina vänner och prata och dansa. Härligt! Idag mår jag prima förutom att jag sjöng med för mycket till låtarna igår så att jag har ont i halsen idag. Så går det när man hamnar i stämning.

Så tyvärr har jag ingen större koll på låtarna som tävlade igår men har förstås inte missat att Österrike och Conchita Wurst tog hem segern. 

Jag har lyssnat på låten på Youtube och tycker att den är ganska bra. Bra röst och ett fint nummer. 

I ett Europa där främlingsfientliga partier får allt fler anhängare och där homosexualitet och transvestiter i många länder fortfarande anses tabu är jag väldigt glad att Conchita vann. Det ger hopp och jag ser det som ett slags friskhetstecken från Europa.

Men på Facebook och Instagram haglar hatet. Vi lever i Sverige år 2014. Vi har ett öppet och tolerant samhälle, vi har Pride-festival och homoäktenskap. Men nu är folk rädda för vad detta ska ge för signaler till våra barn! Tänk om barnen som växer upp idag tror att det är normalt att se ut så, hävdar en förfärad massa.

Och det är väl fantastiskt om våra barn lär sig att alla får se ut som de vill? Jag förstår inte?

Det är en musiktävling! ropar andra. Politik och budskap om kärlek hör inte hemma här!

Men det är väl just därför vi samlas i tävlingar som OS och ESC? För att bygga broar mellan länder och för att befästa samhörighet? Det om nåt är väl politik och kärlek?

Jag blir ledsen och bekymrad när jag läser alla hemska kommentarer, där folk rent av skriver att Conchita borde dö! Vi i Sverige som redan år 2004 röstade fram våra folkkära transvestiter i After Dark på en tredje plats – hur kan detta väcka så många upprörda känslor nu?

Men ropen om mänskliga rättigheter, kärlek och allas lika värde är fler. Vi vill ha ett jämställt och tolerant Europa. Det har den här segern ändå visat.

Jag bryr mig inte om ifall låten vann för att den var bäst musikaliskt eller för att den hade en sångare som står upp för allas lika värde.

Just nu behövde vi det här.

Grattis Europa!

20140511-123418.jpg

Öppet brev till Pontus Gårdinger

Eller: Mellofinal del 3

Roligt att Sanna vann igår! Hon har en grym röst och låten var riktigt bra!

Det verkade vara ordentligt drag på arenan igår, kul för dom som var på plats!

Som jag skrev (Avslöjande om lantisar – mellofinal del 1) så har jag ju själv varit på finalen en gång! Och nu ska jag berätta om kändisen jag träffade där!

I godan ro hade vi tittat på artisterna och nu var det dags för omröstning. Då tänkte vi passa på att röra oss lite och började snirkla oss ut från bänkraden.

Då får jag se att en kändis sitter på samma rad som oss!

Wow!

Pontus Gårdinger!

Det här blir något att berätta för dom där hemma!

I mitt liv som lantis har jag inte träffat så många kändisar, bara fått en vresig autograf från Arthur Ringart när jag gick i sexan. (Alla andra i klassen hade fått sina autografer, Arthur Ringart fick telefon och försökte nonchalera mig men blygt stod jag kvar och väntade tills han surt rafsade ner sin hälsning.)

arthur

Så här glad såg du inte ut när jag träffade dig, Ringart!

Skulle detta kändis-möte falla bättre ut?

Jag blev lite nervös. Fast jag skulle ju bara gå förbi, vad skulle kunna gå snett?

När vi var alldeles nära Pontus Gårdinger och hans flickvän tog jag ett djupt andetag och försökte se nonchalant ut men… de visade inga tecken på att resa sig! De drog bara in sina långa skankor något och jag visste inte hur jag skulle kunna ta mig förbi på ett snyggt sätt.

Jag ville inte visa att jag var nervös så jag satte näsan i vädret, tog ett stort kliv och…

Nej!

…. stampade Pontus Gårdinger rakt på foten!

Men som vanligt fann jag mig raskt, studsade upp med foten igen, gjorde ett litet käckt skutt i luften, satte ner andra foten och…

Åh nej!

Nu landade jag med klacken hårt och bestämt på hans flickväns fot!

Jag vände mig om för att be om ursäkt men när jag såg hur besvärade och sammanbitna de såg ut gav jag dem bara ett lätt hysterisk ögonkast och skyndade ut.

Sen vägrade jag att gå tillbaka! Jag skämdes som ett djur! Det krävdes mycket övertalning innan jag gick med på att faktiskt se resten av showen också.

Och vägen tillbaka, ja… helt oväntat så gick den faktiskt bra! Pontus Gårdinger och hans flickvän såg fortfarande purkna ut men nu stampade jag inte på en enda (kändis)fot!

gårdinger

Ja, så här glad och nöjd såg du då inte ut på finalen 2004, Gårdinger!

Så Pontus Gårdinger med fru: nu vill jag be om ursäkt för att jag så taktlöst klampade er på fötterna! Jag borde ha sett mig för istället för att sätta näsan i vädret!

(Fast om ni hade varit så vänliga at resa på er så hade den här incidenten aldrig behövt inträffa…)

Avslöjande om lantisar: mellofinal del 1

På lördag är det final i melodifestivalen! Det är alltid lika förväntansfullt! I år tittar jag hemma eller i glada vänners sällskap, men en gång har jag faktiskt varit på plats i Globen!

Det var ett riktigt bra år, 2004, när Lena PH vann med ”Det gör ont” och Charlotte Perelli, Peter Settman och Ola Lindholm var programledare.

lena ph

Biljetterna hade jag fått av en stockholmare som fattat tycke för mig. Han visste att jag var schlagernörd så han hade lyckats komma över ett par platser till finalen som han snällt skickade på posten. De var rysligt dyra, berättade han. Det var förstås rasande gentilt av honom och han hade nog tänkt sig att få följa med själv men eftersom våran dejtning rann ut i sanden innan dess så fick han stanna hemma.

Men han gick inte lottlös ur det hela! Jag vidgade hans vyer lite genom att berätta något som han inte visste om oss lantisar. Nämligen,

ATT VI HAR TOALETTER INOMHUS!

Vi gick på NK en gång och jag tyckte att toaletterna där var så flotta och han sa att det förstod han mycket väl eftersom jag väl bara var van vid utedass…

Han höll på att ramla baklänges när jag berättade att vattenklosetten tagit sig ända ut till vischan!

Eh, ja…

Men platserna var fin-fina! Shirley Clamp strålade mot oss när hon sjöng ”Min Kärlek” och när E-type spelade ”Paradise” krullade håret på armarna ihop sig av hettan från eldarna. Ja, vi satt så nära att vi såg in bakom balustraden där Lasse Flinckman gömde sig när After Dark körde ”La Dolce Vita”.

Han blinkade käckt åt oss där han stod och häckade innan han klev fram på scenen.

Som den insnöade 21-åriga lantis jag ju var tyckte jag att det var riktigt skoj att få komma upp till Stockholm och bo på hotell. Och att Lena PH som jag ivrigt hejade på vann gjorde förstås resan till en riktig hit.

just jag

Redo för Globen 2004!

Ja, och så stötte jag på en kändis också…

Men det berättar jag mera om nästa gång.