Barn och katter.

Så mysigt, säger ni.

Katter och barn.

Men den kombinationen behöver inte alls vara trevlig. Inte för mamman. Igår gjorde den mig gråtfärdig och fick mig att skrika rakt ut.

Jag satt i soffan och ammade Lillan. Barnet ropar från hallen. Han vill att jag ska komma och titta.

”Mamma! Kom hit, mamma!” 

Jag svarar att jag inte kan komma, men på en 2,5-årings vis upprepar han frågan ett oräkneligt antal gånger ändå. Sen blir det tyst ganska länge innan han nöjd och glad kommer trallandes med sin dockvagn.

Fortsatt munter plockar han ur sin docka ur dockvagnen. 

Sen lyfter han ur sin gosekanin.

Jag tittar förstrött på.

Till sist tar han, väldigt högtidligt, upp något ur botten på dockvagnen. Vad är det nu han har kört runt på? Tydligen något mycket litet.

Med ett stort leende håller han fram det mot mig. En gråsvart liten boll.

”Är det, mamma?” frågar han.

Mellan sina söta små fingrar håller han… en stor och välmatad fästing!

Fy! Jag är inte så rädd för kryp men just fästingar får mig att rysa! Jag vägrar att ta i dem och har sagt till Pappsen att jag gör vad som helst bara jag slipper plocka fästingar från katterna. Jag tycker att de är vidriga!

Så tänk min förskräckelse när jag inte hinner svara innan Barnet lyfter handen och kastar fästingen på mig!

Med Lillan i famnen kan jag inte göra mycket annat än att skrika rakt ut. 

Som tur var landade fästingen på filten jag hade om oss och efter stort besvär lyckades jag lirkandes loss Lillan utan att fästingen föll ut.

Sen skrubbade jag en förvånad pojkes händer länge. Jag kan bara ana hur mycket han petade, fingrade och undersökte fästingen innan han tog den på en tur i sin dockvagn. Som en annan docka. 

Tanken gör mig närmast gråtfärdig.