Fem veckor har gått fort!

Matilda är, om inte helt återställd, så åtminstone ordentligt på bättringsvägen! Hon piggade på sig ganska snart efter att hon fått i sig antibiotika och när vi, med hjälp av sprutorna, lyckades få i henne konvalescens-maten. 

 Det är verkligen en tyngd som lättade från våra axlar, vi hade ju ställt in oss på att hon skulle lämna oss! Matilda är den enda katt vi sökt veterinärvård för som inte har behövt avlivas, så vi är liksom lite vana vid att det slutar olyckligt. IMG_5190

Igår när Matilda självmant gick till matskålen blev jag så glad att jag var tvungen att ta en bild och skicka till Pappsen! 

 Så nu tuffar det på här hemma i väntan på förlossningen. Jag var hos barnmorskan igår och åtminstone vid en första mätning låg blodtrycket lite högt, så jag fick en extra tid nästa vecka och skulle mäta blodtrycket själv nån gång däremellan. Jag undrade vad man skulle göra om det blev högre, och då skulle jag förlösas, tyckte barnmorskan. Fast jag skulle inte gå och oroa mig, tyckte hon. 

 Fast graviditet och oro går ju lite hand i hand. Trots att man har bebisen i sin kropp så har man så liten inblick i hur den mår. Det enda livstecken man får är ett par buffar och sparkar ibland, man vill ju att bebisen ska komma ut så att man kan se att den mår bra! 

Men nu närmar det sig ju hur som helst. Mina fem veckor som jag skulle vara ledig innan det beräknade datumen har strax passerat och det har gått väldigt fort! Det var många som förutspådde att jag skulle bli rastlös och börja klättra på väggarna här hemma, men… då känner man mig inte så bra. 

Visst vill jag gärna ha full rulle på jobbet och många järn i elden, men jag saknar inte jobbet när jag inte är där. Hemma kan jag ha både mycket och lite att göra utan att det går någon nöd på mig. Jag tycker om att vara hemma. Nu har jag ju Barnet som sysselsätter mig men innan han kom hade jag inga problem med att vara hemma själv heller. Jag trivs bra i mitt eget sällskap och med att fixa med hushållet eller i trädgården. IMG_5192

Jag har inte svårt för att slappna av med bok, te och nåt gott att äta. Så här såg det ut igår när jag bänkade mig i soffan medan Barnet var hos sin Moster. 

 En del av mig vill jobba, utvecklas och göra karriär, men en annan del skulle gärna hoppa av tåget och vara hemma och ta hand om hem och familj istället. Nu med småbarn väger förstås hemmet allra tyngst. Pappsen skulle nog kunna försörja mig, men jag är sån att jag gärna vill klara mig själv om jag kan. Det ger både frihet och trygghet. 

 Så innan jag blir hemmafru får jag se till att börja försörja mig på bloggen eller att vinna storkovan på lotto. Med andra ord – jag kommer med all sannolikhet att jobba och streta på ett tag till. 

Få se nu, hur många är har jag kvar till pension?

  IMG_5194

Och mellan slapparstunderna kan jag ibland åstadkomma något också. Idag blev det bondbröd.

Nu får Matilda behandling

Den här gången blev det lite mer resultat hos veterinären. Nu hade Matilda 40,4 i feber, bleka slemhinnor och möjligen förstorade njurar. Åtminstone slemhinnorna tror jag kan ha att göra med att hon inte fått i sig näring, men jag är lite glad över febern för då förstod veterinärerna i alla fall att hon är sjuk. Vi hade redan innan bestämt att det skulle tas blodstatus och lever- och njurstatus och så fick hon en omgång med dropp igen. Den här gången lämnades vi inte ensamma med droppet…

Däremot blev vi ensamma ett tag medan vi väntade på besked om blodproverna och då gick Matilda till ett hörn av rummet och krafsade. Jag förstod ju vad som skulle komma men det var inte mycket att göra åt saken, hon behövde ju göra ifrån sig. A cat´s gotta do what a cat´s gotta do.

Möjligen var jag kvacklig som yngre, men efter att ha börjat min yrkesbana som städerska, för att sen övergå till att jobba på äldreboenden och i hemtjänst innan jag landade på laboratorium så ska det mycket till för att få mig att rynka på näsan.

Matildas prestation gjorde det.

Det var en hiskelig diarré med en stank som inte var av denna värld. Hulkande och med plasthandskar fick jag städa upp efter henne men lukten bet sig kvar rätt ordentligt i rummet. Fast det var ändå positivt att hon gjorde ifrån sig där för då fick vi till ännu ett symptom på henne.

Blodproverna visade inget alarmerande, inte förhöjda vita blodkroppar som man kunde tänka sig. Lite avvikande värden på lever- och njurprover och låga trombocyter, men inget som man kunde dra någon slutsats av.

Vi fick ändå recept på antibiotika som hon ska äta i 10 dagar och så fick vi med sprutor som ska underlätta våran tvångsmatning.DSC_0034

Jag hoppas att hon piggar på sig och kommer igång med maten innan förlossningen. Jag är rädd att de som ska ta hand om Barnet under förlossningen får nog att göra, förutom att tvångsmata en katt och kämpa med antibiotika-tabletter morgon och kväll…

Det är ju en vecka kvar till BF, även om både Pappsen och jag har varit inställda på att bebisen ska komma tidigare. Men kanske blir det ett mars-barn trots allt?

Svårt att tänka på annat än Matilda

Igår var jag hos veterinären med Matilda. Just när vi var där var hon ganska pigg och visade inga särskilda symptom. Hon var uttorkad och fick vätskedropp och deras hypotes var att hon haft en släng av något och nu var medtagen för att hon inte ätit. De ville att vi skulle se till att hon åt så att hon kom igång igen, tvångsmata henne om det så behövdes.

Vi har verkligen försökt att få henne att äta, men hon slickar bara lite på allt vi försöker med. Jag köpte specialmat som vi har försökt att tvinga ner i halsen men det går inte så värst bra. Hon är fortfarande slö och flyttar sig bara ibland från nåt ställe till ett annat och då smyger hon försiktigt fram och hon mår inte alls bra.

Veterinären sa att jag skulle ringa idag eller imorgon om hon inte var bättre. Jag hade tänkt avvakta till imorgon men sen kände jag att hon har ju knappt inte ätit något sen i onsdags och jag känner att det är mer fel än bara näringsbrist, så jag ringde idag igen.

De lät inte helt nöjda över att höra ifrån mig utan pratade om att avvakta ytterligare och tvångsmata henne mera, men jag fick en tid trots allt så ska de ta några blodprover.

Jag känner ju min Matilda. När jag var inne med henne i somras med 42 i feber och ”skyhöga” vita blodkroppar var det en förvånad veterinär som försökte handskas med henne för hon verkade så pigg och kämpade emot så mycket, fast hon borde varit mera sjuk och trött.

Och igår kämpade hon inte alls emot så mycket som hon gjorde i somras, även om hon värjde sig en del när hon fick dropp.

Jag satt på en hög, ranglig pall och var tillsagd att hålla Matilda i knät (med stora magen i vägen) och skulle hålla fast henne med en hand och hålla nålen stilla med den andra medan veterinären var ute och skrev journal. Ganska direkt krängde Matilda sig så att jag var tvungen att släppa nålen och hålla henne med båda händerna. Sen tog det inte många sekunder innan nålen for ur och det rann saltlösning över mig, Matilda, undersökningsbänken och golvet i en strid ström. Matilda gick och gömde sig under en bänk och jag satt kvar och knep om slangen i tio minuter innan veterinären kom tillbaka.

Vid nästa försök fick vi be en sköterska hålla fast Matilda och så fick hon i sig som hon skulle i alla fall.

Allt som allt var vi där i en timme så jag förstår att de hade hoppats att inte återse mig. Men jag känner ju också att jag vill passa på att ha henne utredd nu innan förlossningen kommer igång, för sen kommer vi inte att ha mycket tid och ork över till katterna.

Hon har åtminstone inte börjat att vingla och jag märker inte direkt att hon har ont i bakbenen. Kanske är det inte vingelsjuka, men nåt fel är det.