Jag har ju som bekant problem med det där med lokalsinnet. Men jag tycker absolut att jag har övat upp mig, jag är inte alls så dålig på att hitta nu som jag var när jag var yngre. Men det säger väl inte så mycket…

För några år sen, när jag var höggravid med Barnet, flyttade vi till det område där vi bor nu. Mina arbetskamrater brukade göra sig lustiga över att jag hade tagit tre skogspromenader – och gått vilse alla tre gångerna! Jo, så var det ju. Fast jag försökte att bara gå rakt framåt och sen vända tillbaka, så lyckades jag alltid komma fel ändå. Ännu värre blev det när jag skulle försöka mig på en runda.

Pappsen hade fått hem ett gruslass för att fixa till gårdsplanen. Om man känner Pappsen förstår man att han blev vild av iver och genast gick loss med spaden. Själv gick jag och strosade i trädgården och kom ut i skogen. När jag gått ett tag började jag följa en motionsslinga. Jag gick och gick. Och gick. Jag tänkte att jag skulle komma ut ungefär vid huset igen, men jag kom aldrig fram.

Jag insåg att det kanske inte varit en sån bra idé att ge sig av ut i skogen utan att säga till – höggravid och utan mobiltelefon. Stackars Pappsen måste vara utom sig av oro! Han hade säkert försökt ringa flera gånger och började kanske oroa sig för att jag börjat föda barn ensam ute i skogen. Och även jag började bli stressad!

Till slut kom jag till en hage och en taggtråd. Det fanns en passage genom den för motionärer, jag kände att jag nog var på rätt bana, så jag gick försiktigt igenom. Men på andra sidan fanns ingen passage! Jag såg bara taggtråd överallt! Som ett jagat djur gick jag fram och tillbaks längs taggtråden och till slut fick jag helt enkelt försöka att ta mig igenom den. Det hade inte varit så besvärligt om det inte hade varit vattenfyllda diken och sly överallt, och om jag inte hade varit så otymplig med den stora magen.

Blöt och lerig upp till naveln, med kvistar i håret och med (visade det sig senare) flera fästingar krypandes längs benen skymtade jag äntligen hemmet! Jag hade varit borta i nästan en timme, var trött men lättad när jag vinkade till Pappsen, som stod ut på gårdsplanen, att allt var okej med mig.

”Nämen, har du varit borta?” säger Pappsen utan att göra uppehåll med spadtagen.

Jo, men så att eh…

PS. Det fanns en tydlig passage i taggtråden även på andra sidan.