Barnet sover. Jag har nån halvtimme över och sätter mig i soffan för att skriva ett blogginlägg. Men jag får helt enkelt krypa till korset och säga som det är!

Jag har så mycket i huvudet nu att det är svårt att krysta fram ett inlägg. Jag har fullt upp med att bäva, förstår ni.

Dagisinskolningen kommer allt närmare, och jag känner att jag säkert har mycket att förbereda innan dess, men kommer inte riktigt på vad. Jo, de där kläderna som jag påstod att jag börjat namnmärka finns ju kvar. Visst har jag börjat, men hittills har jag bara avverkat en släpp i rymden ungefär. Och så är det det här pusslet med jobb, schema, lämning och hämtning som jag inte har koll på. Mitt schema är inte klart för den perioden än så jag vet inte hur mycket av Pappsen och mina kvällar och helger som kommer att krocka.

Men igår var jag på mitt första förädramöte på dagis (och jag var en av föräldrarna! – jättekonstigt!) så nu har jag lite mer koll på hur saker funkar ändå.

Och så ska jag få nya arbetsuppgifter på jobbet. Jag ska ingå i datagruppen. (Eller bli en himla datamänniska, som jag säger, för det inte ska låta så pretentiöst.)

Man kan välja att se det som en utmaning. Eller kanske som ett sätt för jobbet att slippa ha mig i vägen på labbet? Själv pendlar jag mellan att se det som En Mycket Stor Ynnest (5% av tiden) och Jag Lägger Mig Här Och Spelar Död Tills De Glömmer Bort Mig Och Frågar Nån Annan (95% av tiden).

Jag jobbar nästan inget i februari, när det var tänkt att jag skulle lära upp mig, så jag har bombarderat chefen med mejl om att jag inte kommer att hinna och att ”jag måste få så mycket tid som det bara är möjligt!” Det senaste skickades häromkvällen, 23.00 ”från min Iphone”. ”Om datagruppen hellre vill ha nån annan så tar ju jag inte illa upp eller så.” skrev jag där jag låg under täcket och kände mig extra ynklig.

Jag vet inte vad som väntar mig och det är mycket det som skrämmer mig. Jag har nåt scenario i huvudet där jag ligger bakom en stor dator och drar osäkert, men sen alltmer panikartat, i olika kablar och inte vet vilken som ska kopplas in var. Men nu har jag erbjudit mig att komma in några dagar extra, ett par förmiddagar som jag fått barnvakt och två dagar som Pappsen tagit ledigt. Första förmiddagen är imorgon så efter det vet jag lite mer vad som förväntas av mig!

Kommer Mammsen att klara det?

Slår hon sig själv med häpnad?

Eller åker hon ut i snön med 9-kaffet i vrångstrupen och med smörgåspaketet hårdhänt kastat efter sig?

Tja… det får bli min första ordentliga cliffhanger!

Fast det mesta går nog att lösa bara man är hängiven och har en fast hand.