Den förlorade kvällstimmen

Man kan ju tycka att det är märkligt att mänskligheten har åstadkommit så mycket när man själv inte är så framåt.

När jag sitter i soffan på kvällarna, trött till tusen och borde går till sängs, tror ni att jag gör det?

Nä, inte i första taget!

Det är då jag sitter med telefonen och surfar in på allt möjligt, mer eller mindre onödigt

Vilken fiktiv polis är du mest lik?

Jag klickar frenetiskt.

Jaha, Wiggum i Simpsons. Bra att veta.

Har någon gillat min senaste bild på Instagram?

Nähä.

Nu då??

Icke.

Men nu då??

Och vilken disneyprinsessa är jag mest lik? Spännande, tänker jag och minuterna går.

När jag så äntligen tar mig i kragen är klockan alldeles för mycket.

Stackars dig, tänker ni, som aldrig får komma i säng.
Jodå. När jag suttit och slö-tittat på telefonen i en timme så blir jag så stressad att få sova, så då är jag är inte dummare än att jag sparar in cirka 45 sekunder på att skippa tandtråden.

Slutet gott, allting gott.

Man är kanske inte så dum ändå.

20140712-204659-74819125.jpg

Sorry Pappsen!

Pappsen är en fin människa. En snäll man.

Trots det finns det saker som jag retar mig på.

Nåt som jag ofta klagar på är att han är så dålig på att svara på sms! För visst är det trist när man bemödar sig med att skriva ett mess och sen får man inget svar?!

Dålig stil, Pappsen!

Fast… när jag tittar på våran meddelande-historik så börjar jag i undra om det inte är jag som är dålig på att svara…

20140613-163159-59519200.jpg
Sorry, Pappsen!

Jag lovar att hitta nåt annat som jag kan beklaga mig över.

Han fick ju telefonen ändå

Nu har jag fått visa upp mig i min berömda morgonrock igen!

”Hur dags åker du till jobbet imorgon?” frågade Pappsen häromkvällen när jag precis skulle somna.

”Kan du lägga jobbtelefonen i min bil så kan min kollega stanna och plocka upp den?” undrade han.

”Nä, Pappsen! Lägg inte detta på mig också! Jag är redan tyngd över att jag ska stiga upp, ta med matlåda och köra in! Det blir för mycket! Jag kommer bara att glömma det!” pustade jag.

Men Pappsen bönade så jag gav efter.

Dagen därpå skrotade jag runt i köket och åt fil och müsli när jag såg ett par strålkastare utanför och hörde nåt mullra.

”En bil”, tänkte jag. Och så slog det mig:

”Om jag gömmer mig här bakom fönstret tills den har åkt förbi så riskerar jag inte att synas i min morgonrock.”

Jag hukade mig ett tag men när bilen aldrig åkte förbi tittade jag försiktigt fram och fick se en kille som lätt stressat letade i Pappsen bil.

Visst ja!

Till saken hör att jag gärna vill göra ett gott intryck på Pappsens vänner. Jag är ju några år äldre och vill inte att Pappsen ska behöva skämmas över att han har en sambo som börjar bli gammal och mossig och som inte klär sig lika trendigt som deras unga flickvänner gör. Jag vill visa att man kan vara rätt fräsch och ungdomlig fast man är över trettio och har fött barn!

”Jag har inte hunnit så långt än!” flämtade jag till Pappsens jobbarkompis medan jag for ut med flaxande morgonrock, fil runt munnen och med morgonandedräkten som en sky omkring mig.

”God morgon!” hälsade jag sen högtravande när jag räckte över telefonen.

”Och hej då!” sa jag lika pompöst när han tog emot den.

Han sa knappt ett ord.

Så kanske var han lite imponerad över att jag hade med mig rätt telefon och allt?

Och att jag gick för egen maskin utan vare sig rollator eller permobil.

20140107-204839.jpg

Jag är på riktigt imponerad över att jag gav bort rätt telefon. Jag dubbelkollade hela morgonen sen och kunde inte tro att det var sant att min egen var kvar!

Tele-fån

Vi kvinnor är ju riktiga sladdertackor i telefon, det vet ju alla. Vi maler på och maler på, sitter i timmar med luren klistrad mot örat tills gubbarna blir hungriga och drar ut jacket. Karlarna själva – de ringer bara när de absolut måste och då är det bara det absolut mest väsentliga som avhandlas.

ELLER?

Nja, jag är inte nån vidare telefonmänniska! jag är mycket kortfattad i telefon.

Vet jag inte vem det är ja då svarar jag helst inte alls.

Och när jag svarar och det är någon jag känner tänker jag att den säkert vill lägga på snart så jag ska inte uppehålla den i onödan. Därför hummar jag bara lite utan  att ställa en enda artighetsfråga tillbaka. Ja, ni hör ju, det blir alldeles rumphugget! Sen skäms jag som en hund när jag har lagt på över att jag framstått så ouppfostrat.

Inte är jag bra på att avsluta heller. På jobbet när kunder ringer och frågar om hjälp besvarar jag samtalet så proffsigt jag kan men sen spräcker jag det alltid genom att avsluta med ”Tack så mycket för hjälpen!” Fast det är jag som hjälpt dem. Usch!

Och när jag själv ringer upp folk har jag en tendens att avsluta samtalet med ”Tack för att du ringde!” Det blir ohyggligt genant!

Tur att det finns sms, mejl och sociala medier där man kan samtala istället…

Pappsen då?

DSC_0762

Hans telefon tutar konstant upptaget. Han snattrar och tjattrar med än den ena än den andra.

Pladdrar och sladdrar utan en tanke på övriga familjemedlemmar.

Han kacklar på värre än en äggsjuk höna!

Hur är det med telefonerandet hemma hos er?