Vi kvinnor är ju riktiga sladdertackor i telefon, det vet ju alla. Vi maler på och maler på, sitter i timmar med luren klistrad mot örat tills gubbarna blir hungriga och drar ut jacket. Karlarna själva – de ringer bara när de absolut måste och då är det bara det absolut mest väsentliga som avhandlas.

ELLER?

Nja, jag är inte nån vidare telefonmänniska! jag är mycket kortfattad i telefon.

Vet jag inte vem det är ja då svarar jag helst inte alls.

Och när jag svarar och det är någon jag känner tänker jag att den säkert vill lägga på snart så jag ska inte uppehålla den i onödan. Därför hummar jag bara lite utan  att ställa en enda artighetsfråga tillbaka. Ja, ni hör ju, det blir alldeles rumphugget! Sen skäms jag som en hund när jag har lagt på över att jag framstått så ouppfostrat.

Inte är jag bra på att avsluta heller. På jobbet när kunder ringer och frågar om hjälp besvarar jag samtalet så proffsigt jag kan men sen spräcker jag det alltid genom att avsluta med ”Tack så mycket för hjälpen!” Fast det är jag som hjälpt dem. Usch!

Och när jag själv ringer upp folk har jag en tendens att avsluta samtalet med ”Tack för att du ringde!” Det blir ohyggligt genant!

Tur att det finns sms, mejl och sociala medier där man kan samtala istället…

Pappsen då?

Hans telefon tutar konstant upptaget. Han snattrar och tjattrar med än den ena än den andra.

Pladdrar och sladdrar utan en tanke på övriga familjemedlemmar.

Han kacklar på värre än en äggsjuk höna!

Hur är det med telefonerandet hemma hos er?