Han fick ju telefonen ändå

Nu har jag fått visa upp mig i min berömda morgonrock igen!

”Hur dags åker du till jobbet imorgon?” frågade Pappsen häromkvällen när jag precis skulle somna.

”Kan du lägga jobbtelefonen i min bil så kan min kollega stanna och plocka upp den?” undrade han.

”Nä, Pappsen! Lägg inte detta på mig också! Jag är redan tyngd över att jag ska stiga upp, ta med matlåda och köra in! Det blir för mycket! Jag kommer bara att glömma det!” pustade jag.

Men Pappsen bönade så jag gav efter.

Dagen därpå skrotade jag runt i köket och åt fil och müsli när jag såg ett par strålkastare utanför och hörde nåt mullra.

”En bil”, tänkte jag. Och så slog det mig:

”Om jag gömmer mig här bakom fönstret tills den har åkt förbi så riskerar jag inte att synas i min morgonrock.”

Jag hukade mig ett tag men när bilen aldrig åkte förbi tittade jag försiktigt fram och fick se en kille som lätt stressat letade i Pappsen bil.

Visst ja!

Till saken hör att jag gärna vill göra ett gott intryck på Pappsens vänner. Jag är ju några år äldre och vill inte att Pappsen ska behöva skämmas över att han har en sambo som börjar bli gammal och mossig och som inte klär sig lika trendigt som deras unga flickvänner gör. Jag vill visa att man kan vara rätt fräsch och ungdomlig fast man är över trettio och har fött barn!

”Jag har inte hunnit så långt än!” flämtade jag till Pappsens jobbarkompis medan jag for ut med flaxande morgonrock, fil runt munnen och med morgonandedräkten som en sky omkring mig.

”God morgon!” hälsade jag sen högtravande när jag räckte över telefonen.

”Och hej då!” sa jag lika pompöst när han tog emot den.

Han sa knappt ett ord.

Så kanske var han lite imponerad över att jag hade med mig rätt telefon och allt?

Och att jag gick för egen maskin utan vare sig rollator eller permobil.

20140107-204839.jpg

Jag är på riktigt imponerad över att jag gav bort rätt telefon. Jag dubbelkollade hela morgonen sen och kunde inte tro att det var sant att min egen var kvar!