En STOOOR lastbil

Så fort Pappsen och jag är ute och åker bil sitter han med ett ivrigt pekfinger och viftar mot var och varannan lastbil som vi möter.

”Den har jag skruvat med!” ”Jaa, den där har jag skruvat med!” ”Den har jag skruvat med!” hojtar han glatt i takten till en valsmelodi.

I början av vårat förhållande nickade jag artigt och svarade. ”Jaså? Har du?” ”Där ser man!” ”Månn de?”

Numera slår jag händerna för öronen, blundar och rystar halvvilt på huvudet. Jag orkar inte engagera mig! Inte när denna replik gör att det inte går att föra ett normalt samtal under våra bilresor, eftersom vi varje minut möter en lastbil som Pappsen vill att jag ska berömma honom för.

När vi i veckan var inne i Linköping fick vi stanna vid ett rödljus. Bäbisen, eller okej… han börjar bli stor nu, låt oss säga Barnet(!), blev stum och tittade storögt ut genom vindrutan.

”Ja, titta!” jollrade jag. ”En lastbil! En STOOOR lastbil!”

”Den har jag skruvat med!” mässades Pappsen rytmiskt.

Och då slog detta förunderliga mig – denna trista, tråkiga och ja, alldeles uttjatade, replik kommer med största säkerhet att imponera nåt kollosalt på Barnet framöver!

Jag lutade mig tillbaka, ensam och lätt chockad, i mitt kalla baksäte.

Hur i jösse namn ska jag kunna kontra detta?

20131109-104112.jpg

Och här gaddar de ihop sig över fordonsboken!