Har du också en ful bil?

Har du en fin bil eller en ful bil?

Och hur blir du bemött i den?

Vi har ju både Fin-bilen och Ful-bilen. Jag kör väl likadant med båda bilarna, lika snabbt och med samma grad av hänsyn till andra trafikanter.

Ändå är det helt olika hur de andra bilisterna behandlar mig!

När jag kör den lilla Ful-bilen kvittar det hur fort jag kör. De andra bilisterna gör allt de kan för att köra om! Ligger jag på motorvägen skyndar de sig för att komma ifatt, sen pressar de in sig framför mig – och så saktar de ner igen. De tvekar inte på att en liten bil av äldre modell kör långsamt. Kör jag Fin-bilen kan jag däremot bara glida med i trafikrytmen.

Och om jag i morgonrusningen ska ta mig ut i en rondell och jag kör Fin-bilen är det bara att braka på. Kör jag Ful-bilen bör jag vänta tills det inte finns en bil i sikte. Får en annan bil syn på Ful-bilen som tar sig ut i en rondell spelar det ingen roll hur långt ifrån den är. Ful-bilen väcker ont blod och andra bilar känner ett pockande behov av att försöka köra ifatt och tuta på Ful-bilen. Gärna långt och ihållande.

Visst är det konstigt?

Att en liten Ful-bil kan väcka så mycket aggression?

IMG_0339.JPG
Det här är Fin-bilen. Visst borde jag ha tagit en bild på Ful-bilen men Pappsen är inte lika benägen att ta kort på den. Stackars Ful-bilen, ständigt ratad och dåligt bemött…

Jo, det där gamla körkortet

wonderbaumJo, jag fick ju mitt körkort trots allt, då för tolv år sedan, trots att jag hade en sån stygg körskollärare.

Inte för att han tyckte att jag hade kämpat bra och var redo. Nej, han ville fortsatte att mjölka ur mig lektioner under ständig förolämpning, men en dag fick jag köra med en annan lärare och han bokade uppkörningstid direkt.

Min egen lärare blev mäkta förargad men kunde inget göra.

Jag hade min sista lektion precis innan uppkörningen. Den gick ganska bra, ja förutom då att jag varje gång han sa höger svängde vänster och varje gång han sa vänster så svängde jag höger.

Läraren skakade uppgivet på huvudet. När jag gick mot uppkörningsbilen tog han ändå tillfället i akt att ropa ut en sista hälsning till mig.

”Det är ett under om du klarar det!” gastade han bakom min rygg.

Stärkt av hans varma ord satte jag mig i bilen bredvid en mustaschprydd liten farbror.

Mitt första dilemma var när jag skulle vända med hjälp av en T-korsning. Osäker och med självförtroendet i botten fick jag hjärnsläpp, försökte gira runt fast jag förstod att det inte skulle funka, blev tvungen att backa tillbaka, råkade köra upp på trottoaren och touchade ett villastaket.

Där nånstans trodde jag att det var kört.

Den mustaschprydde mannen stirrade mållöst genom vindrutan. Han rörde inte en min. Jag greppade ratten och viskade ”Förlåt, förlåt, förlåt…” om och om igen medan jag väntade på att han skulle kasta mig ur bilen och själv köra tillbaka.

När han inget gjorde släppte pressen, jag gjorde min vändning och brummade vidare ut på motorvägen. Efter att länge ha legat bakom en traktor passade jag på att köra om när det började komma heldragna vita linjer. Sen la jag mig på en maklig takt av 80 km/h.

”Är det en väl avpassad hastighet med tanke på dagsljus, väglag och trafik tycker du?” frågade mustaschmannen.

Jag log nervöst och brakade på lite. Det var ju kört ändå, tänkte jag.

Men det var en vänlig farbror så när jag skulle parkera tog han mig till en ödslig kyrkogårdsparkering där jag fick ställa mig på valfri plats. Möjligen fick jag lite hybris av alla lediga platser så jag kom snett, men sen blev det bara några småturer tillbaks till stan och så var det klart!

Jag väntade bistert på beskedet, och jag tror att mustaschmannen överraskade både sig själv och mig när han bockade i rutan för ”GODKÄND” på pappret.

Men mest överrumplad av oss alla blev min körskollärare.

Han trampade fram och tillbaks utanför bilen medan jag pratade klart med mustaschmannen. När han spänt frågade hur det hade gått vågade jag fortfarande inte lita på beskedet.

”Jag vet inte, fast han bockade i godkänt…?” svarade jag.

Den annars så surskalliga läraren gjorde ett vilt skutt av glädje, gav mig 20 kronors rabatt på uppkörningen och vinkade frenetiskt hej då.

Jag tror sällan att han har varit så glad över att slippa en elev…

Och jag har sällan varit så glad över att slippa ifrån en lärare!

Barn i bilen

Pappsen är en drömmarnas man! Han har alltid många projekt och jag blir alldeles matt av hans planer på hur huset ska renoveras! Men så i fredags stillade han sig. Han hade fått en ny dröm.

Han hade gått in på begagnat-avdelningen på jobbet för att se ut en ny andra-bil, men blev sugen på att byta första-bilen istället!

Egentligen vill vi leva snålt som småbarnsföräldrar, men blev förstås frestade. Och före allt annat kommer säkerheten! Ju nyare bil desto säkrare!

Jag vill ta tillfället i akt och be alla med barn att tänka en extra gång på säkerheten.

Jag ser ibland bilder på sociala medier där små barn sitter i framåtvända bilbarnstolar. Det gör mig så ledsen! Vi lever i ett så pass upplyst samhälle där vi kan minimera riskerna för barn i trafiken och det finns ju inget som vi är så rädda om som våra barn!

bilbarnstol

Själva har vi nyligen bytt bilbarnstol, förstås E-godkänt. Det är en liten trygghet när vi åker mycket bil och när trafiken är så hård som den faktiskt blivit. Vi har en Besafe izi plus som bland annat finns att köpa från Babyland.se.

Här finns bra råd om hur du åker säkert med barn i bilen:

211f0a50435debb167cc164c1f5d6f

Klicka på bilden.

Pappaskämt #14

pappaskämt3När jag är ute och kör bil tänker jag inte så mycket på mina medtrafikanter. Visst, ibland kan någon vingla till, kanske en pappa som letar efter nappen till sitt barn?

Det händer också att någon nervös stackare som nyss har fått körkort glömmer bort att blända av. Det är ju högst förståeligt!

Men när Pappsen är ute och kör! Han har en sån förskräcklig otur!

Då är det fullt av IDIOTER ute på vägarna! De kör för sakta, de tittar för ofta i backspegeln och inte kan de parkera ordentligt. Allt detta gör de för att reta lilla Pappsen!

Stackars Pappsen. Han har det inte lätt där bakom ratten.

Ibland dyker det upp ett och annat kötthuvud som ligger för nära framför så att hela Pappsens bil blir nedstänkt också.

Är lantisar dummare än stockholmare?

Kanske minns ni Anna Kinberg Batra (David Batras fru och moderat politiker) som för bra många år sen i en intervju sa att hon tyckte att Stockholmare var smartare än lantisar? Hon tog tillbaka det ganska snart men nog känns det som att många lite skämtsamt menar att vi byfånar kanske inte är de skarpaste knivarna i lådan.

Så är det självfallet inte! Det är nog mest så att vi lantisar är så in i bängen trevliga och artiga hela tiden att det ibland kan förväxlas med dumhet. Till skillnad mot stadsfolk som ser med viss skepsis på personer som de inte känner är vi på landet glada och artiga även mot folk som vi inte riktigt känner igen. Man vet aldrig – kanske är det nån man borde känna ändå? Och är det nån från bygden så kan man mycket väl vara släkt på nåt vänster som man inte riktigt reder ut.

Kanske var det så han satt och tänkte, mannen som vi mötte häromdagen.

Pappsen och jag åkte på en lite mindre väg en bit hemifrån. Då dyker det upp en mötande bil som ligger MITT I vägen. Vi tror förstås att bilen ska vika undan när den kommer lite närmare, men den ligger kvar på mittlinjen även när den är precis framför oss!

Vad nu?

Pappsen drar på hellyset för att få personen att reagera!

Och vad gör gubben i bilen?

Väjer han?

Blir han arg?

Pekar han fínger?

Nä… han skiner upp, ler med hela ansiktet och vinkar sedan glatt hela tiden som vi möts.

Fortfarande stadigt på mittlinjen…

Haha! En lite trafikfarlig byfåne kanske, men med en hel del charm!