Jo, det där gamla körkortet

wonderbaumJo, jag fick ju mitt körkort trots allt, då för tolv år sedan, trots att jag hade en sån stygg körskollärare.

Inte för att han tyckte att jag hade kämpat bra och var redo. Nej, han ville fortsatte att mjölka ur mig lektioner under ständig förolämpning, men en dag fick jag köra med en annan lärare och han bokade uppkörningstid direkt.

Min egen lärare blev mäkta förargad men kunde inget göra.

Jag hade min sista lektion precis innan uppkörningen. Den gick ganska bra, ja förutom då att jag varje gång han sa höger svängde vänster och varje gång han sa vänster så svängde jag höger.

Läraren skakade uppgivet på huvudet. När jag gick mot uppkörningsbilen tog han ändå tillfället i akt att ropa ut en sista hälsning till mig.

”Det är ett under om du klarar det!” gastade han bakom min rygg.

Stärkt av hans varma ord satte jag mig i bilen bredvid en mustaschprydd liten farbror.

Mitt första dilemma var när jag skulle vända med hjälp av en T-korsning. Osäker och med självförtroendet i botten fick jag hjärnsläpp, försökte gira runt fast jag förstod att det inte skulle funka, blev tvungen att backa tillbaka, råkade köra upp på trottoaren och touchade ett villastaket.

Där nånstans trodde jag att det var kört.

Den mustaschprydde mannen stirrade mållöst genom vindrutan. Han rörde inte en min. Jag greppade ratten och viskade ”Förlåt, förlåt, förlåt…” om och om igen medan jag väntade på att han skulle kasta mig ur bilen och själv köra tillbaka.

När han inget gjorde släppte pressen, jag gjorde min vändning och brummade vidare ut på motorvägen. Efter att länge ha legat bakom en traktor passade jag på att köra om när det började komma heldragna vita linjer. Sen la jag mig på en maklig takt av 80 km/h.

”Är det en väl avpassad hastighet med tanke på dagsljus, väglag och trafik tycker du?” frågade mustaschmannen.

Jag log nervöst och brakade på lite. Det var ju kört ändå, tänkte jag.

Men det var en vänlig farbror så när jag skulle parkera tog han mig till en ödslig kyrkogårdsparkering där jag fick ställa mig på valfri plats. Möjligen fick jag lite hybris av alla lediga platser så jag kom snett, men sen blev det bara några småturer tillbaks till stan och så var det klart!

Jag väntade bistert på beskedet, och jag tror att mustaschmannen överraskade både sig själv och mig när han bockade i rutan för ”GODKÄND” på pappret.

Men mest överrumplad av oss alla blev min körskollärare.

Han trampade fram och tillbaks utanför bilen medan jag pratade klart med mustaschmannen. När han spänt frågade hur det hade gått vågade jag fortfarande inte lita på beskedet.

”Jag vet inte, fast han bockade i godkänt…?” svarade jag.

Den annars så surskalliga läraren gjorde ett vilt skutt av glädje, gav mig 20 kronors rabatt på uppkörningen och vinkade frenetiskt hej då.

Jag tror sällan att han har varit så glad över att slippa en elev…

Och jag har sällan varit så glad över att slippa ifrån en lärare!

8 tankar om “Jo, det där gamla körkortet

    • Jag var väldigt osäker bakom ratten och behövde fortsätta öva. Men idag kör jag MYCKET bil. Har sex mil till jobbet så börjar få mycket färdighet… 😉

  1. Ja fantastiskt skönt att ha körkortet i hand!! Grattis än en gång till oss!! Den dagen hör till en av de bästa dagarna i mitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s