Stolpskott till felanmälare, fyrkantigt system och vimsig tekniker

Jo, precis som Pappsen skrev så har vi fått tillbaka bredbandet! Vi har nämligen varit utan internet och hemtelefon i en vecka nu!

Först gick båda datorerna sönder samtidigt så jag har bara kunnat knappra blogginlägg på mobilen – och sen försvann alltså uppkopplingen!

(Vad har jag gjort blogg-Gudarna för ont? Har jag gjort för många syftningsfel, använt för mycket talspråk eller bara lagt upp för fula bilder?)

Pappsen tvingade mig att felanmäla. Jag som hatar att ringa såna samtal! Det kommer bara frågor som jag inte kan svara på!

”Inte då!” sa Pappsen oförståndigt.

Jag hade nästan ingen täckning på mobilen hemma så jag ringde när jag åkte i bilen. Jag fick prata med en röst-igenkänningsmaskin och till en början gick frågorna över förväntan. Jag sa både ”felanmälan” och ”bredband” på rätt ställen men sen när den mycket ledande frågan ”Gäller det mobilt bredband” kom, då gick jag i fällan och svarade klart och tydligt ”JA”.

Så när jag äntligen blev framkopplad och berättade att åskan slagit ner i vårat modem skjutsade killen raskt ut mig i kö igen.

Nästa gång kopplades jag fram precis när jag var som djupast inne i skogen och mobilen var närmast lealös. Jag hörde knappt ett ord av vad killen sa men lyckades ändå förstå att han pratade engelska. Hjälpsamt stolpade jag mig fram på svengelska ett tag innan jag insåg mitt misstag.

Men jag var inte helt borttappad.
”Hemtelefonen har också gått sönder!” meddelade jag förnumstigt.

”Jo, det blir så när man har bredbandstelefoni.” sa killen artigt.

Då kom nästa kluriga fråga: ”Lyser modemet?”

Efter mycket velande och tvekande förstod han att jag inte kunde svara så istället för att bara skicka ett nytt modem blev han tvungen att sända ut en tekniker.

”Grannen råkade ut för samma sak och honom ska ni till på onsdag. Vi bor ju rätt avsides så det kanske går att ta oss samtidigt?” föreslog jag.

Men se det gick inte! Inte för att det inte fanns tid, utan för att det helt enkelt inte funkar så. Nä, om inte både grannen och jag tog bort våra felanmälningar och sen la in en ny tillsammans förstås…

De skulle skicka ut en tekniker punktligt klockan 15.30 på fredagen men han skulle ringa till mig innan och kolla av tiden. Jag stressade hela dagen på jobbet för att hinna hem till våran avtalade tid!

Medan jag for där som en skållad råtta visade det sig att teknikern ringt Pappsen klockan åtta(!) på morgonen. Då stod han redan utanför huset, ryckte i dörren och undrade varför ingen var hemma. Eftersom det var låst hade Pappsen fått guida honom i letande av extranyckel och sen fick teknikern gå in själv i huset.

Så vad ska man säga? Det löste sig ju till slut (trots ett stolpskott till felanmälare, ett fyrkantigt system och en vimsig tekniker.)

20140613-204739-74859437.jpg

”Shaa,” sa stolpskottet. ”Och shå är hemtelefonen trashig ockshå…”

Mina mest pinsamma: 1

teliaJag var cirka 20 år, pluggade på universitetet och allt var frid och fröjd.

Jag hade kontantkort till mobilen och där här var när det plötsligt poppade upp automater där man till exempel kunde köpa refillkort. Vi hade flera på universitetet och nu skulle jag försöka köpa ett.

Det var jag och min killkompis. Även om vi pratade under tiden så följde jag noga instruktionerna på skärmen. Men det blev nåt datafel och jag fick inget refillkort. Då väntade jag på att apparaten skulle trycka ut mitt bankkort, men det gjorde den inte!

”Mitt bankkort!” ropade jag. ”Automaten slukade mitt kort!”

Min kompis kom till undsättning, men vilken knapp vi än tryckte på så kom det ändå inget kort!

Och jag som hade så bråttom och just hade tänkt att åka hem!

Som tur var hittade vi ett nummer man kunde ringa och min kompis fick prata och blev via telefonen vägledd att trycka på ännu fler knappar.

Men inget kort kom ut!

Han i andra änden försökte styra automaten från sig för att få kortet att komma fram.

Men det kom ändå inget kort!

Jag var ganska uppgiven och vi försökte att vara lite strama i telefonen. Att automaten ska sno ens kort! Det ska ju bara inte hända!

Till slut hade datakillen inget annat val än att komma ut till oss tillsammans med en mekaniker. Det var lite surt för vi fick vänta en halvtimme innan de kom!

De tryckte och tryckte, men inget hjälpte. Till slut fick mekanikern skruva isär automaten medan jag stressat tittade på och stampade med ena foten.

Men han hittade ändå inget kort!

Då fick han skruva isär automaten ännu mer!

Tills slut sa han uppgivet:

”Jag förstår inte vart kortet kan vara! Det borde ha dykt upp vid det här laget!”

”Mhm.” sa jag stressat.

Sen anande jag oråd. Jag smög bort en bit från de andra, gläntade på plånboken och…

…blev alldeles kall! Kortet låg prydligt instoppat på sin vanliga plats. Jag hade tagit ut det utan att tänka på det och sen bara inbillat mig att det hade fastnat!

Och där stod datakillen, mekanikern och min teknikintresserade kompis och rev sig i huvudet med automaten sönderplockad runt omkring sig.

Hur skulle jag kunna erkänna detta! Med min iskalla klump i magen övervägde jag att låtsas som ingenting. Men jag förstod att jag var tvungen att ge mig till känna!

”Hrmm, hihi, eh, ursäkta mig.” sa jag när jag närmade mig.

De tittade upp.

”Jag har hittat kortet! Det låg i plånboken. Hihi.” sa jag.

De suckade och så började de utan ett ord att skruva ihop automaten igen.

De var ändå snälla som inte skällde på mig och jag ville gärna försöka släta över det hela.

Jag letade febrilt efter nåt bra att säga. Eftersom jag skämdes så mycket hade jag lite svårt att tänka ut nåt passande men när de gick lyckades jag i alla fall klämma fram ett:

”Jag hoppas verkligen att automaten inte snodde mina 200 spänn!”