Mina mest pinsamma: 1

teliaJag var cirka 20 år, pluggade på universitetet och allt var frid och fröjd.

Jag hade kontantkort till mobilen och där här var när det plötsligt poppade upp automater där man till exempel kunde köpa refillkort. Vi hade flera på universitetet och nu skulle jag försöka köpa ett.

Det var jag och min killkompis. Även om vi pratade under tiden så följde jag noga instruktionerna på skärmen. Men det blev nåt datafel och jag fick inget refillkort. Då väntade jag på att apparaten skulle trycka ut mitt bankkort, men det gjorde den inte!

”Mitt bankkort!” ropade jag. ”Automaten slukade mitt kort!”

Min kompis kom till undsättning, men vilken knapp vi än tryckte på så kom det ändå inget kort!

Och jag som hade så bråttom och just hade tänkt att åka hem!

Som tur var hittade vi ett nummer man kunde ringa och min kompis fick prata och blev via telefonen vägledd att trycka på ännu fler knappar.

Men inget kort kom ut!

Han i andra änden försökte styra automaten från sig för att få kortet att komma fram.

Men det kom ändå inget kort!

Jag var ganska uppgiven och vi försökte att vara lite strama i telefonen. Att automaten ska sno ens kort! Det ska ju bara inte hända!

Till slut hade datakillen inget annat val än att komma ut till oss tillsammans med en mekaniker. Det var lite surt för vi fick vänta en halvtimme innan de kom!

De tryckte och tryckte, men inget hjälpte. Till slut fick mekanikern skruva isär automaten medan jag stressat tittade på och stampade med ena foten.

Men han hittade ändå inget kort!

Då fick han skruva isär automaten ännu mer!

Tills slut sa han uppgivet:

”Jag förstår inte vart kortet kan vara! Det borde ha dykt upp vid det här laget!”

”Mhm.” sa jag stressat.

Sen anande jag oråd. Jag smög bort en bit från de andra, gläntade på plånboken och…

…blev alldeles kall! Kortet låg prydligt instoppat på sin vanliga plats. Jag hade tagit ut det utan att tänka på det och sen bara inbillat mig att det hade fastnat!

Och där stod datakillen, mekanikern och min teknikintresserade kompis och rev sig i huvudet med automaten sönderplockad runt omkring sig.

Hur skulle jag kunna erkänna detta! Med min iskalla klump i magen övervägde jag att låtsas som ingenting. Men jag förstod att jag var tvungen att ge mig till känna!

”Hrmm, hihi, eh, ursäkta mig.” sa jag när jag närmade mig.

De tittade upp.

”Jag har hittat kortet! Det låg i plånboken. Hihi.” sa jag.

De suckade och så började de utan ett ord att skruva ihop automaten igen.

De var ändå snälla som inte skällde på mig och jag ville gärna försöka släta över det hela.

Jag letade febrilt efter nåt bra att säga. Eftersom jag skämdes så mycket hade jag lite svårt att tänka ut nåt passande men när de gick lyckades jag i alla fall klämma fram ett:

”Jag hoppas verkligen att automaten inte snodde mina 200 spänn!”

 

Mina mest pinsamma: 3

Jag kommer ihåg att Cecilia Blankens gjorde en bok för ett antal år sen där folk fick berätta om sina mest pinsamma händelser. Sånt är alltid kul! Jag tänkte köpa boken då men det blev aldrig av.

Jag har ofta funderat på vilka mina mest pinsamma händelser är och jag tror att jag har det ganska klart för mig.

Jag tänkte bjussa på topp tre.

Så här kommer min tredje mest pinsamma händelse!

Jag var på fest hos min kompis. Vi var 17-18 år och förutom oss var det bara ett stort grabbgäng som vi umgicks med. Såklart kände man sig snygg och uppskattad som man bara kan göra när man är nästan ensam tjej bland en massa unga killar. Jag gled omkring, rörde mig lite ärtigt från rum till rum och oj så beundrad jag kände mig. Så fort jag gick in i ett rum hade jag allas blickar på mig.

Med vetskapen om detta var jag nonchalant på väg in i ett av rummen där det satt en drös med killar. Jag slängde med håret, putade lite med munnen, det var alldeles knäpptyst i rummet och allas blickar hängde på mig.

”Jag sköter mig bra.” tänker jag.

Men då!

En av de lite skojfriskare killarna har gömt sig bakom dörren och nu hoppar han fram och skriker!

Jag blir förvånad och jätterädd! Alla killar blir tysta, de ser ner i backen och skäms men det är inget mot mig! Jag är knallröd, skäms som en hund och vet inte vart jag ska ta vägen men försöker att nervös-prata bort det.

Jaja, att bli skrämd är väl inte så farligt? Det kan vara lite sött också.

Om man inte i rena förskräckelsen råkar lägga av en jättefis, vill säga.

Sorry, I farted.

Gammal bild. Fräsch och nyfist.

bortgjord