Yngre medelåldern – här har du mig!

Vi hade ju dejt-kväll i lördags, Pappsen och jag. Det var trevligt! Vi åt kinamat och sen såg vi Hobbit del 3 Femhärarslaget. Maten var god och filmen riktigt bra! Vi tittade i 3D med glasögon och allt och det var riktigt tufft! Tyvärr var det lite ansträngande för ögonen bara så som den tant jag börjar bli fick jag huvudvärk.

Annars var det en sån här kväll som jag var glad över att jag är just det – lite äldre – och har lämnat de vilsna och hetsiga ungdomsåren bakom mig. (Jag skulle vilja kalla mig för ungdom än men innerst inne tvivlar jag på att det är en korrekt benämning på en 32-årig blivande tvåbarnsmamma. Yngre medelåldern – här har du mig.)

Att jag kände så just i lördags hade flera orsaker.

– De skräniga tjejerna i 20-årsåldern som satt vid bordet intill oss och som skvallrade högljutt, flabbade och sprang omkring inne i restaurangen utan att tänka på att det förtog en del av den romantiska stämning som bland annat jag och Pappsen velat få till. Det var ju liksom ingen pizzeria vi var på! Jag har väl också varit i den åldern och trott att man var lite tuff och avslappnat nonchalant mot omgivningen när man betedde sig så (fast SÅ illa har jag minsann aldrig varit), men det är rätt skönt att ha insett att det mest är störande. Nu vet man lite mer vad som är tufft på riktigt och slipper klanta till det så ofta.

– Som ung tjej, lite oavsett hur bra man ser ut, så drar man blickarna till sig. Självklart blir man mer medveten om sitt utseende då och på hur andra uppfattar en.

Jag är bortom det nu. Jag slipper obemärkt förbi. Jag kan gå i omodern täckjacka och stor-mössan nerdragen över öronen utan att någon bryr sig, inte ens jag själv. Visst drog jag lite uppmärksamhet till mig när jag ramlade med magen före in i mannen som satt på platsen bredvid min på bion men det ÄR så svårt att balansera sig förbi allas fötter när man själv har taxben och, just nu, stor mage. Men efter att vi skrattat förläget och utbytt diverse artighetsfraser kunde jag sätta mig tillrätta, trycka upp de hornbågade 3D-glasögonen i ansiktet och peta loss popcornskal ur tänderna i lugn och ro. Verkligen skönt!

– När Pappsen och jag tog oss till bilen igen passerade vi party-kvarteren där människor i alltför tunna kläder stod och rökte och skriade i 20 minusgrader. Herregud, vad jag är glad över att slippa stå och frysa i för tunna kläder! Nej, jag har aldrig feströkt, men väl stått utomhus för att man inte har haft så mycket annat att göra än att hänga på byn eller stan och sen fryst så mycket att det har känts ända in i benmärgen och sen har det tagit timmar innan man har tinat upp igen.

Dessutom räckte det med att passera alla rökande ungdomar för att det skulle stinka om håret efteråt. Nä, tummen ner för det och tummen upp för tacos på fredagar, parmiddagar och småbarnsliv!

Yngre medelåldern – jag är så glad över att vi har funnit varandra!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/b26/44951191/files/2014/12/img_5024.jpg

Här är tanten med taxben och mage, men utan 3D-glasögon. Måhända lite sur över att Pappsen ville sitta kvar och kela med katten istället för att komma och fota mig. Vad är det med män och katter egentligen??

Gravidillamående

Jag tror äntligen att gravidillamåendet har släppt nu! Åtminstone så mycket att jag inte kräks längre. I så fall höll det i sig till vecka 23 denna gång. Hu! Det var ungefär lika illa förra graviditeten.

Visst är jag trött och har foglossningar men det är ingenting jämfört med det illamående jag drogs med när det var som värst! Jag vill minnas att vecka 8-11 var som allra mest fruktansvärda! Allt i huset stank, kändes vidrigt, äckligt! Jag var som en zombie som sov tre gånger på dagen och slocknade i soffan på kvällen. Jag hade ingen aptit men var tvungen att äta lite varannan timme för att försöka hålla illamåendet stången. Ändå var det många dagar som jag kräktes upp nästan allt jag försökte peta i mig.

Dessa veckor var de hetaste under sommaren och värmen gjorde allt extra jobbigt, och lukterna ännu skarpare.

Det är svårt att glädja sig åt graviditeten när man mår så dåligt. Jag önskade att jag skulle kräkas så mycket att jag blev inlagd. Då skulle jag slippa gå hemma och försöka orka ta hand om Barnet och hushållet.

Jag kände mig som ett djur som borde bli avlivat för sina plågor.

I mina värsta stunder kände jag nästan att det inte var värt det, att jag inte fixade att må så illa, trots att jag längtat så mycket efter ännu en graviditet!

Lukterna var värst. Badrummet och sovrummet luktade så förskräckligt illa och även resten av huset kändes ostädat och äckligt. Jag orkade inte städa utan ibland drog jag bara moppen med mycket skurmedel runt allt som låg på golvet, i hopp om att det skulle lukta bättre. Jag köpte parfymerat sköljmedel och hängde upp tvätten överallt i huset och jag köpte en spray med luftrenare.

Det gick i ett par dagar sen förknippade jag dessa lukter med illamåendet och än idag klarar jag inte av lukten av sprayen eller sköljmedlet utan att börja hulka.

Efter vecka 10-11 kände jag mig inte riktigt lika däckad av illamåendet längre även om jag fortfarande mådde riktigt dåligt och kräktes flera gånger om dagen. Efter vecka 18 har jag kräkts alltmer sällan och nu är jag i vecka 24 och det har gått en hel vecka sen jag kräktes sist!

Nu har jag riktigt kunnat glädjas åt det nya livet som tar form! Jag njuter så av att bära mitt barn, av att det finns här hos mig, lyssnar på våra röster och ger sig till känna med buffar och sparkar. Jag är en sån som tycker att det är fantastiskt att få vara gravid. Jag är dessutom så lyckligt lottad i övrigt att jag tycker att det kan vara helt i sin rätt att jag drabbas av en del krämpor ibland.

Nån rättvisa ska det väl vara här i världen.

IMG_3992.JPG
Nä, sommaren var ingen dans på rosor…

Kommentarer om gravidmage

Nu är jag i vecka 22 och tycker själv att jag har en jättefin mage.

IMG_4659.JPG
Det är många som kommenterar magen och det tycker jag oftast är kul. Magen är ju nåt som alla ser och förstår så det är ju naturligt att det kommer en kommentar om magen när jag berättar att jag är gravid.

Många säger att den är fin, att det ser mysigt ut eller att det börjat synas ordentligt nu. Sånt blir jag glad över att höra.

Men lika många envisas med att säga att magen är så liten eller att det knappt syns. Och jag är ju trots allt bara i vecka 22, jag ska gå i 40 veckor! Hur stor tänker de sig att jag borde vara nu? Och dessa kommentarer började redan i vecka 15! Att min mage var så liten, när de själva var i vecka 15 hade minsann en jättemage!

Det är lite trista kommentarer tycker jag. Det känns som att man inte är gravid på riktigt. Som om man borde svara ”Jaså, men då kanske jag inte är gravid ändå! Det kanske bara är gaser.”

Förra graviditeten var det ännu värre. Genom hela graviditeten följde mig dessa kommentarer, folk som jag kände väl eller knappt kände alls som utropade att jag hade så liten mage. Och nästan alltid kände de någon som skulle föda senare än jag, men som såklart redan var mycket större.

Ett av otaliga exempel, och enda gången jag visat att jag blev sur, är när Pappsen och jag snart skulle flytta från huset vi hyrde. Situationen var kaotisk. De nya hyresgästerna sprang titt som tätt och fyllde upp bodarna med sina saker och hyresvärdarna fick eld i baken och tömde saker de inte brytt sig om att ta med sig under tiden vi bott där.

Det var fredagkväll och Pappsen och jag hade tänt grillen i trädgården när det plötsligt blev full rulle runt oss. Vi blev sura och gick in. Visserligen hade hyresvärdarna förvarnat om att de skulle komma en snabbis och titta i logen, vilket inte hade stört oss, men nu sprang både de och den nya familjen utanför fönstren och de började sparka fotboll i trädgården. När vi insåg att detta skulle pågå i timmar istället för den utlovade kvarten stekte vi våra biffar inomhus istället…

Sent omsider ringer det på dörren, jag öppnar och den kvinnliga hyresvärden står utanför.

Utan att säga hej skriker hon ”Men vilken liten mage du har!”

Jag är sur, svarar inte utan blänger bara.

”Skulle du inte ha i augusti?” ropar hon.

Jag väser jakande.

”Min kompis ska föda i oktober och hon är mycket större än dig!” fortsätter hon.

Vid det laget var jag så trött på dessa kommentarer att jag bara ville skrika rakt ut!

Hyresvärdinnan märkte nog av min irritation och pep snart ut igen.

Själv tyckte jag ju även den gången att det var så härligt med mage, men tyckte att dessa ständiga jämförelser förringade min graviditet.

Sen vet jag att det finns kvinnor som känner sig klumpiga när de får höra att deras gravidmagar är så stora. Att tilltala en gravid kvinna kanske är lite som att beträda ett minfält, vi har ju alla känslor utanpå kroppen och tar lätt illa upp! Men just därför tycker jag att man kan tänka lite extra på hur man uttrycker sig. Säg bara att våra magar är fina så är vi nog alla nöjda sen!

IMG_0232.JPG
Här är den lilla gasmagen i vecka 36 förra graviditeten.

Spark i magen

IMG_4583.JPGBarnet klappar bebisen.

Nu bökar det en del i magen! Jag skulle vilja kalla det sparkar men det är väl mest små buffningar än så länge.

Halva graviditeten har passerat och jag tror äntligen att den bra delen börjar! Nu börjar jag bli piggare, kräks inte så ofta, magen syns och jag älskar att känna ”sparkarna”!

IMG_4619.JPG
Foto från igår när jag gick in i vecka 21. Busfrön i bakgrunden.

Mammaröven

Så här efter graviditet och förlossning kan man roa sig med att ta en liten titt på sin kropp. Vilken kroppsdel är det egentligen som har förändrats mest?

Magen! Magen! ropar ni entusiastiskt.

Ja! En bra gissning. Magen var ju det som var mest uttänjt och annorlunda under graviditeten. Visst tar det ett tag för den att sjunka in och dra ihop sig. Den har inte heller fått nån hjälp av Mammsen som sitter och degar och äter choklad och kakor när hon får tillfälle. Men – förvånande nog har magen skött sig ganska hyfsat. Den får faktiskt godkänt.

Men inte kan det väl vara rumpan? säger ni. Den blev ju ändå inte mycket mer än dubbelt så stor under graviditeten. Om magen kunnat dra ihop sig så borde det väl inte ha varit några som helst problem för rumpan!

Ja, det kan man ju tycka! Men rumpan var inte så samarbetsvillig. Medan magen lite försiktigt började att dra sig tillbaka så släppte rumpan bara en suck och sjönk ihop.

Den blev en mammaröv.

Hur är en sån då?

Jo, mammarövar är ganska svåra att ha att göra med. De är slappa och dingliga, helt utan spänst. Hur löst underkläderna än sitter så skär de ändå in rejält. Numera har man alltid fyra skinkor.

Och när man ligger i sängen på kvällen undrar man lite ovant vad det är för gungig matiera som bäddar in kroppen – men så kommer man ihåg att det bara är mammaröven som flyter ut.

Men jag klagar inte. Jag trivs med den här kroppen. Den har följt mig i 30 år nu och jag tycker om att livet sätter sina spår i den.

Och det är så skönt att ligga inbäddad i sin mammaröv och mjukt vaggas tills sömns om kvällen.

rump-shorts_image_300x300

Jag får köpa såna här shorts och glassa runt i på stranden i sommar. Då kommer alla att tro att jag fortfarande har en spänstig och fin rumpa.

Kalla fötter som mamma

DSC_1192 - Kopia

Pappsen är en mycket frusen man. När vi har gått och lagt oss på kvällarna tycker han inte alls om att jag vill värma fötterna mot hans ben. Han har gått så långt som att kalla mina fötter för ett par frysta fläskkotletter som ihärdigt hasar mot hans knäveck. Men då tar jag förstås väldigt illa vid mig. ”Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag mådde illa i 20 veckor när vi väntade Bäbisen – och du kan inte ens värma mina fötter!” Då faller han till föga, Pappsen, och lindar sina ben runt mina frusna tår.

Samma visa när vi sitter i soffan framför tv:n. ”Gör mig en kopp te.” säger jag. Men Pappsen bara tittar frågande på mig utan att resa sig. ”Men Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag har fött ditt barn – och du tycker inte ens att jag är värd en kopp te!” Då linkar han snällt mot vattenkokaren i alla fall.

(Jag brukar också flika in ”Ja, men amma du då!” lite då och då där jag finner det lämpligt, men det har inte alls gått hem. Det är som att han inte tar det på allvar.)

Men vänta! Nu traskar han visst mot sängen, Pappsen, med de varma och goa knävecken. Då tar jag mina frysta fläskkotletterna och smyger efter.

Bäst att hålla ryggen fri

DSC_1163

Jag fick brev från Swedbanks försäkring i veckan. Jag tecknade sjukförsäkring när vi var på banken och pratade ränta. Både lång och kort sjukförsäkring. Och tänka sig, det blev beviljat! De verkade inte tycka att jag var nån högriskkund. Och jag kan väl hålla med dem, jag brukar alltid vara vid god vigör. Pigg och frisk som vilket nöt som helst, som man brukar säga.

Fast det är klart, den långa sjukförsäkringen gällde med klausul (gällde inte allt). Orsaken var mina ryggproblem.

Ryggproblem? tänkte jag först. Jag har väl ändå inga problem med ryggen! Men så kom jag på vad de var ute efter. Under deras grundliga intervju hade jag uppgett att jag hade lite ont i ryggen under min graviditet. Det får ju tre av fyra gravida kvinnor och eftersom jag inte hade mer ont än att jag kunde jobba på som vanligt så hade jag inte i min vildaste fantasi trott att det skulle påverka min försäkring. Men Swedbank, de drog öronen åt sig!

På grund av mitt  invalida stycke till rygg kunde inte försäkringen gälla om jag i framtiden får några besvär från ryggen.

Inklusive halsryggen.

Eller besvär från huvudet.

Eller från nacken.

Eller skuldrorna.

Eller från axlarna.

Den gäller inte heller besvär från armarna.

Eller från sätesområdet.

Eller från benen.

 

Hur tänkte de där egentligen??

 

Ja, de måste ju tänkt att jag får ha hur ont i magen jag vill!

Halleluja! Känslan är berusande.