Pappsen är en mycket frusen man. När vi har gått och lagt oss på kvällarna tycker han inte alls om att jag vill värma fötterna mot hans ben. Han har gått så långt som att kalla mina fötter för ett par frysta fläskkotletter som ihärdigt hasar mot hans knäveck. Men då tar jag förstås väldigt illa vid mig. ”Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag mådde illa i 20 veckor när vi väntade Bäbisen – och du kan inte ens värma mina fötter!” Då faller han till föga, Pappsen, och lindar sina ben runt mina frusna tår.

Samma visa när vi sitter i soffan framför tv:n. ”Gör mig en kopp te.” säger jag. Men Pappsen bara tittar frågande på mig utan att resa sig. ”Men Pappsen!” säger jag besviket. ”Jag har fött ditt barn – och du tycker inte ens att jag är värd en kopp te!” Då linkar han snällt mot vattenkokaren i alla fall.

(Jag brukar också flika in ”Ja, men amma du då!” lite då och då där jag finner det lämpligt, men det har inte alls gått hem. Det är som att han inte tar det på allvar.)

Men vänta! Nu traskar han visst mot sängen, Pappsen, med de varma och goa knävecken. Då tar jag mina frysta fläskkotletterna och smyger efter.