Nu börjar jag bli lite trött på det här! Jag vill egentligen inte hänga ut nån i min blogg men nu måste jag avreagera mig. Varför ska jag jämt dra tyngsta lasset med Bäbisen fast vi är hemma båda två? Jag hade faktiskt trott att jag skulle få lite mer hjälp!
Om Bäbisen skriker, ska man då bara se besvärad – ja rentav förskräckt ut! – utan att göra någonting? Bara sitta och stirra på Bäbisen med nästan skräckslagen min. Och om jag inte får tyst på Bäbisen – hur trevligt är det då att inget säga utan bara lämna rummet? Nä, pip upp på övervåningen istället! Bäbisen och jag ska inte störa!
Och inte så att det är något viktigare som tar tiden heller. Nä, om man inte räknar att ligga i soffan och halvsova eller att sitta vid fönstret och idogt stirra ut på ingenting. Kanske en förlossningsdepression? Det kan ju faktiskt drabba andra än mamman! Men då ska jag säga att det var på precis samma sätt innan Bäbisen kom. Bara låg och slöade hela dagarna!
Kanske skulle en promenad med barnvagnen pigga upp? Men istället ska det suras, helst ska man låtsas sova så att man slipper gå ut alls, annars försöka vända hem efter bara några meter. Om man inte öppnar dörren till garaget förstås. Då ska det jäktas! Då är det tunnelseende och benen rusar som trumpinnar för att försöka smita in innan dörren stängs. Då går det minsann bra att lägga på ett kol!
Okej, det är jag som är mamman. Det är klart att det kanske är lite lättare för mig att ta hand om en Bäbis, jag har det liksom i mig.
Men det har ändå gått så lång tid nu och det är som att Rut inte har fattat det här riktigt. Att det faktiskt finns ett barn i huset som behöver våran tröst och omsorg. Fast för all del har hon låtit Bäbisen klappa henne lite nu sista dagarna, och då ler hon lite i mjugg. Så kanske kommer det en ljusning trots allt.
För jag tycker att man kan kräva att alla i hushållet ska hjälpa till!
LillaLina 
Min känsla sa mig hela tiden jag läste att det skulle komma nån slutkläm som slätade över det hela. Men jag var ändå lite orolig stundtals och tänkte ”vad ska stackars Catta säga..?” 😉 Tur det inte var P du var sur på! =)
Hahaha stackars katt 😉 Väldigt underhållande inlägg!
HiiHiii….jag tänkte nog också att det kan väl inte vara min son ? Har jag uppfostrat honom så dåligt ? Då skulle jag skämmas, fast det är han som borde göra det 😉 Sådan tur, att det ”bara” är RUT!!!! Ooohh du är så rolig…så underhållande! ”bara låg och slöade hela dagarna”….skriver du!!! Jaaja, det vet jag fler som gör. Våra t.ex….. ingen nytta med dem alls 😉
Nä, klart jag inte skulle hänga ut Pappsen så här! =)
Tack! =) Men katten är det inte synd om! Jag blir på riktigt sur på henne när Bäbisen skriker och hon inte kan lägga två fingrar i kors för att hjälpa till utan bara sitter och ser sur ut!
Haha, nä han är världens finaste Pappsen! Väluppfostrad! Men inte katterna – slöa och säger inte ens tack för maten!
Du skriver SÅ bra! Helfestligt!
Tack! Kul att du läser! =)
Det är så sant! Bättre pappa till Bäbisen kan du inte ha. 🙂 Du kan vara stolt Catta!
Ja, han är fin! ❤
Åh vad ni är snälla 🙂 Tack! Jag är stolt över båda mina söner. Barn…även stora…är det finaste som finns. När de mår bra o. är glada , så är jag glad. När de mår dåligt, då lider jag med dom. Det gör faktiskt ont att älska sina barn så mycket! Och JAAAA…jag är så stolt över P, som blivit Pappa och en fin och omtänksam sådan. Och så har han den finaste flickan i sitt liv. Det är jag tacksam för ❤
Hahahaha! Vilket härligt inlägg! :-D. Sockret reagerar ju precis likadant när det gäller bebisar hihi..
Haha, ja vilka katter! Egentligen tycker Rut om barn men hon vet inte riktigt hur hon ska bete sig. Men barn tycker inte så mycket om Rut, de föredrar Matilda. De tycker att hon är sötare fast Matilda gillar inte barn. Hon springer bara och gömmer sig under byrån i hallen. Rut brukar åtminstone försöka fjanta lite först.