Nu blir jag arg – varför ska jag dra tyngsta lasset?

Nu börjar jag bli lite trött på det här! Jag vill egentligen inte hänga ut nån i min blogg men nu måste jag avreagera mig. Varför ska jag jämt dra tyngsta lasset med Bäbisen fast vi är hemma båda två? Jag hade faktiskt trott att jag skulle få lite mer hjälp!

Om Bäbisen skriker, ska man då bara se besvärad – ja rentav förskräckt ut! – utan att göra någonting? Bara sitta och stirra på Bäbisen med nästan skräckslagen min. Och om jag inte får tyst på Bäbisen – hur trevligt är det då att inget säga utan bara lämna rummet? Nä, pip upp på övervåningen istället! Bäbisen och jag ska inte störa!

Och inte så att det är något viktigare som tar tiden heller. Nä, om man inte räknar att ligga i soffan och halvsova eller att sitta vid fönstret och idogt stirra ut på ingenting. Kanske en förlossningsdepression? Det kan ju faktiskt drabba andra än mamman! Men då ska jag säga att det var på precis samma sätt innan Bäbisen kom. Bara låg och slöade hela dagarna!

Kanske skulle en promenad med barnvagnen pigga upp? Men istället ska det  suras, helst ska man låtsas sova så att man slipper gå ut alls, annars försöka vända hem efter bara några meter. Om man inte öppnar dörren till garaget förstås. Då ska det jäktas! Då är det tunnelseende och benen rusar som trumpinnar för att försöka smita in innan dörren stängs. Då går det minsann bra att lägga på ett kol!

Okej, det är jag som är mamman. Det är klart att det kanske är lite lättare för mig att ta hand om en Bäbis, jag har det liksom i mig.

Men det har ändå gått så lång tid nu och det är som att Rut inte har fattat det här riktigt. Att det faktiskt finns ett barn i huset som behöver våran tröst och omsorg. Fast för all del har hon låtit Bäbisen klappa henne lite nu sista dagarna, och då ler hon lite i mjugg. Så kanske kommer det en ljusning trots allt.

För jag tycker att man kan kräva att alla i hushållet ska hjälpa till!

bild

Lite roar småbarn?

Är jag vaken sover ingen

Denna eftermiddag har Bäbisen verkligen klätt bra i den här tröjan. Det kunde också ha stått ”När jag är vaken vill jag ha ALL uppmärksamhet och ändå blir jag inte nöjd. Och sova vägrar jag.” utan att man hade kunnat klandra honom för att komma med osanning.

Man får bära och vagga, sjunga och vyssja, prata och vissla… Dra i speldosan, dansa lite, slå takten med babygymet och göra grimaser… Hundra saker på samma gång för att hålla Bäbisen någorlunda tillfreds.

Men så oroar man sig för att man gör för mycket saker. Tänk om det blir överstimulans?

Jag har ju så svårt för att somna på kvällen när jag har varit för överstimulerad.

5-månaders-vaccination

Idag var det dags för Bäbisens påfyllnadsdos av vaccinationen. Det gick mycket bättre den här gången. Senast fanns det bara en sköterska i huset så han fick sprutorna i omgångar. Just som han hämtat sig lite efter första sticket och tänkte att hon kanske inte var så tokig ändå, tanten, ja då högg hon honom i andra låret! Klart att han blev besviken och ledsen då! 

På kvällen fick han feber och blev blek. Jag hade läst på Familjeliv att om de blir bleka efter vaccination ska man åka AKUT till sjukhus. Och Bäbisen var KRITVIT! Och skrek fruktansvärt. Jag var nära att krypa ur skinnet och Pappsen var paralyserad. ”Ring sjukvårdsupplysningen” ropade jag och tog febern igen på B. Men när Pappsen fick prata med en sjuksköterska blev han oerhört rofylld. ”Nej, det är ganska lugnt nu. Han sitter hos sin mamma och äter. Nej, inte skriker han nu inte.” sa Pappsen rart. ”Men säg att han är blek!” ropade jag. Fast det brydde de sig inte om. Källan på Familjeliv var falsk.

Vid läggdags hade Bäbisen ändå nästan 39 i feber så då gav vi alvedon. Sen lugnade det sig.

Så nu får vi se hur den här kvällen blir. Just nu sover han men är överlag trött och gnällig. I vanliga fall är han pigg och gnällig så lite påverkad är han redan.

Ett lyckat samtal

Jag fick tag på jobbet sen häromdan så nu är jag mammaledig en månad till, så skönt!!! Det där med att dela lika på föräldradagarna var mycket mer viktigt innan jag själv blev mamma. Nu vill jag bara suga ut så mycket jag kan ur den här karamellen.

Chefen frågade förstås om allt var bra. ”Ja NU är det bra. Nu när han inte skriker så mycket.” svarade jag som alltid. Jag verkar ha nån form av tourettes som gör att jag måste tala om för alla att han har skrikit mycket. Sen underlåter jag alltid att säga att det är för att han har haft så ont i magen, det tror jag att folk ska räkna ut själva. Fast istället de brukar titta på mig som ”Snälla nån, förstod hon inte att bebisar skriker?” Jag måste sluta med det.

Sen bad hon om B:s sista siffror. Som jag förstås kan! Men i det läget kom jag bara ihåg att det var något på 13. ”Men Gud, det kan jag ju egentligen… men det är nåt på 13 i alla fall… jag borde kunna det men det är i alla fall nåt med 13…” rabblade jag medan jag rotade runt efter B:s kort från BVC. För att lätta upp stämningen passade jag på att säga att jag inte alltid kan mitt eget personnummer när folk frågar. Hoppsan, kommer detta att användas mot mig i kommande lönesamtal?? (”Vasa!? Löneförhöjning? Du som inte ens vet vad du har för personnummer! Nej, här ska det till en rejäl sänkning!”) Till slut fick vi lägga på så lovade jag att skicka ett mejl när jag hittat kortet. När jag sen loggat in på försäkringskassan för att läsa personnummret skrev jag ett kortfattat mejl. Jag valde att inte kommentera avsaknaden av 13.

På det stora hela tyckte jag ändå att det var ett lyckat samtal. B skrek nämligen bara en enda (1) gång.

Till slut hittade jag B:s kort från BVC

B:s kort från BVC